The fickleness of men.

The Cristillas utvärdering av restauranger i London.

Att äta i London är sannerligen inget för fattiglappar. Nu är det kanske inte så fint att prata pengar, men mitt alter ego Yours Truly har inga spärrar och ingen uppfostran.

Nedan följer en kort presentation av några av de restauranger vi besökte. Självklart åt vi på en massa fler ställen: Underbar indisk mat på ett ställe i Soho. Grym pizza, också i Soho. Äcklig libanesisk mat någonstans i Mayfair. Underbar vietnamesisk i Chelsea. Fruktansvärd överkokt pasta på Jamie's Italian. Och förstås engelsk frukost på Regency Cafe.. Men följande ställen representerar the worst of times and the best of times.

Sexy Fish
Väldigt hipp restaurang. Väldigt cool inredning. Totally inne. Vilket förmodligen är anledningen till att de kan sälja två (2)(!!) laxnigiri för 150 kronor. Helt stört. Mitt känsloliv passerade revy när jag fick in assietten. Chock. Förnekelse. Ilska. Resignation. Acceptans. (En timme senare gick vi till Five Guys och åt en burgare, se längre ned.)

Sexy? Maybe. Fishy? Definitely!

Sketch (The Gallery)
Vansinnigt tjusig inredning i rosa sammet. Maten var däremot inget att hurra för. Förrätterna såg visserligen intressanta ut, men vi gick som vanligt direkt på varmrätterna och de var tristare än torkande färg. Notan grotesk. Intressant Londonfakta: vatten och drinkar kostar multum, vin däremot helt överkomligt. (Möjligen hade deras afternoon tea varit gott och prisvärt.)

Inredningen det mest aptitliga på The Gallery.
I could eat those chairs!

Eftersom inredningen var behållningen kan man förslagsvis ta en drink i rummet The Glade bredvid (också underbar inredning) och kika in i matsalen för att uppleva den rosa drömmen.

The Glade med The Gallery i bakgrunden.

Sushisamba
Now we are talking. Kanske den godaste sushi jag någonsin ätit och definitivt prisvärd. Före middagen besökte vi takbaren där jag drack ett av de godaste rödvinen någonsin. Tyvärr var Monsieurs foto på etiketten så suddigt att jag inte kan identifiera det. (Han hävdar att hans cola var spetsad och jag måste hålla med om att den smakade lite märkligt.)

Sushisambas bar med restaurangen i bakgrunden.

Five Guys
Now we are talking - again. De godaste burgarna jag ätit. (Och vi har provat oss igenom rätt många denna sommar.) Valmöjligheterna! Portionsstorlekarna! Ät där, säger jag bara. Där slickade vi våra sår efter Sexy Fish och lade en stabil grund inför besöket på Sushisamba. (Vi ville inte ta några risker.)

Burgaren med bacon och ost var min favorit..

Old time selfies. (Yours Trulys dag.)

Efter att jag hade accepterat en dag på Emirates Stadium var det inga problem att få med Monsieur på en museidag. Inte mindre än tre museer kunde jag deala till mig: Tate Britain, Tate Modern och National Portrait Gallery. Personligen är jag inte så intresserad av modern konst, gamla dammiga porträtt däremot!

Och vad kan man säga. Tillgjorda poser och självförhärligande attribut är sannerligen inget nytt för nutidens selfie-era. Det tog bara lite längre tid att få till det förr.

Sir Brook Boothby gör sitt bästa för att verka tankfull och djup.
"Här ligger jag sådär naturligt utsträckt i naturen och tänker på väsentligheter.
(Förresten, ser min rumpa stor ut i den här vinkeln?)"

Lady Elizabeth Grey vill gärna framhäva sina nyuppuffade behag.
"Gud så blek jag är! Kan vi lägga på ett filter? Och håret - gud så frissigt!
Går det förresten att göra urringningen lite djupare?"

Mer om dessa konstverk här:

Sir Brooke Boothby 

Lady Elizabeth Grey

Hard Rock Cafe - not so hard rock?

Jag har aldrig begripit mig på fenomenet Hard Rock Cafe, och efter att ha sett denna skylt från Old Park Lane i London är jag ännu mer förvirrad. Jag trodde det var ett hak för hårdingar - vadå inga kärnvapen??

"Bara ett litet? För personligt bruk och självförsvar..?"

"Let's have a cup of tea."

Självklart besökte vi (och 40 asiatiska turister som förmodligen också sett filmen Layer Cake) Regency Café där nedan scen inte upprepades. (Men hade Monsieur kommit med en kopp te istället för morgonkaffet vet jag inte vad som kunde ha hänt.)

 

Yours Truly drar från brottsplatsen.
"I won't be around for a while!"

Kaféet kan för övrigt rekommenderas. Rejäla engelska frukostar och bryggkaffe för en spottstyver. Och ägaren själv är värd en mässa. Inte nog med att hon jonglerade en uppsjö olika beställningar (kombinationerna av korvar och bönor och bacon och annat som erbjöds var legio!) växlade hon även mellan denna roll och den som utropare av färdiga rätter. Här snackar vi magstöd. För min inre blick föreställde jag mig utroparen som en 45-årig fotbollshuligan/hamnarbetare tills dess att Monsieur påpekade att det var den spensliga 40-something-damen som hade en sådan imponerande röstvolym.

I klippet nedan hörs ägaren ropa ut några färdiga rätter, men filmen gör henne inte rättvisa. Den rösten måste upplevas på plats.

The Bodyguard and the Moviestar.

Monsieur är en sällsynt stilig och vältränad man, vilket gör att människor ibland tror att han är fotomodell. Mig är det ingen som misstar för fotomodell, möjligen en gullig maskot som hänger på hans arm. Men i London fick jag upprättelse må ni tro. När vi strosade Bond Street fram, jag iklädd mina största och svartaste glasögon och han en halvmeter bakom på grund av skoskav, var det en man som kallade honom min bodyguard. (Vilket enligt mig implicerar att jag är en viktig kändis i behov av skydd.) Jag växte säkert en halv centimeter och återfick under en kort stund alla 162 cm i strumplästen som jag hade innan jag började krympa.

Och så tänkte jag att det är hög tid att se om filmen Bodyguard. Soo aaamazingly romantic - precis så har vi det!



En annan gammal goding på temat.

Arsenal. (Monsieurs dag.)

Hemma från London och så mycket att berätta! Var ska jag börja..? Jo, jag börjar med vårt besök på Emirates Stadium, Arsenals hemmaarena i London.

För ett lidelsefullt Arsenal-fan som Monsieur är ett besök på ovan nämnda stadium ett måste under varje Londonbesök. Denna gång gick vi (förutom i butiken) även turen som inkluderar ett besök i spelarnas omklädningsrum, pressrummet, spelargången (alltså där spelarna kommer in från bussen, för att sedan gå till omklädningsrummet - vansinnigt intressant), tränarens eget krypin, "Diamond Club", läktaren och avslutningsvis - Arsenalmuseet!!

Monsieur var storögd och salig. Jag förundrades främst över hur spelare som har miljontals kronor i lön, i en sport som säkert omsätter miljarder, måste gå på toa i eländiga bås. Herregud, tänk om någon har ont i magen men inte kan gå när alla hör allt? Tänk er att springa och sparka när man har magknip? Många matcher har säkert förlorats på grund av det. Nej, ge spelarna ordentliga toaletter. Avskärmade, ljudisolerade rum med vattenporl Japan style och doftljus. Gärna en Ferguson, som enligt Al Bundy är toaletternas Stradivarius.

Privacy? Not so much.

Spelarna kan detaljstudera det kvinnliga bäckenet medan de får massage.

Modernt. Från denna plats fick man med hela omklädningsrummet.

Vi fara till Sahara! (London)

Stay tuned för full rapport.

Body Combat.

Härom dagen gick jag på ett så kallat Body Combat-pass för första gången på säkert fem år. Vansinnigt fierce. Man känner sig grym och boxas i luften mot sin egen spegelbild. Jäklar vilka upper cuts jag fick in på hakspetsen, ett under att jag inte föll ihop.

En annan av deltagarna som tog mycket allvarligt på träningen var en kille som anlände helt klädd i kamouflagekläder. Min första reaktion när han klev in i rummet var "hjälp, en stridis", men så lugnade jag mig och tänkte "whatever rocks your boat". Han kanske bara ville dress for the occasion eller rollspela lite. Go into combat mode.

Ja, sen började alla veva och då fick jag annat att tänka på.

Ja ba "aktaresåruintefårsmakaknogmacka"!
Å sen ba - pow! Värsta uppercutten mitt i nyllet. 

New York - the city of plenty.

Trogna läsare vet ju att jag är en något harig person, i synnerhet när det kommer till crazy people. Därför kommer det nog inte som en överraskning att den starka närvaron av poliser i New York föll Yours Truly på läppen. Trots en ansenlig mängd personer som betedde sig skumt, pratade med Mållgans och skällde på förbipasserande, trippade på droger och annat var jag aldrig skraj. Tvärtom. Däremot beklämd över det stora antalet hemlösa som stretade på i fattigdom och misär.

En annan sak som verkligen var beklämmande - om än av en annan dignitet - var det bristande underhållet av stadens offentliga toaletter (eller restrooms som det ju kallas). Museer, parker, varuhus, flygplatser. Överallt var det ofräscht. Kanske är NY-borna inte så petiga, eller så pudrar de hemma, men uppenbarligen rankas hygien inte lika högt som säkerhet (fair enough).

Dock känns det som att det här finns en potential att slå två flugor i en smäll; hugade hemlösa borde kunna erbjudas arbete som lokalvårdare för stadens offentliga restrooms och behålla avgifterna. Jag skulle gladeligen betala en dollar eller två för att få tillgång till en fräsch toalett.

Lite inspiration.

Min personliga favorit. Stilrent, that's how I roll.

Looking through holes.

En dag besökte vi Lower East Side för att se what all the fuzz was about. Dessvärre något av en besvikelse för undertecknad plus one. Det är säkert en av de mest "autentiska" på Manhattan, och the place to be. Och barlivet ska tydligen vara aaawesome. (Men sånt är jag för gammal för att uppskatta.) Kort sagt - med allt annat trevligt att se ville vi inte ödsla värdefull tid på att hatta runt bland betong och socialrealism.* Mesta möjliga glam eller charm per vaken timme är mitt motto. (*Troligtvis hade vi bara otur och gick på fel gator.)

LES bjöd dock på en intressant upplevelse. En byggarbetsplats med titthål. Och sånt får inte gå obesett förbi.

"Monsieur, kolla. Ett hål! I väggen!"

"Vad arbetar man med här tro?"

"En byggarbetsplats! Är det en Philips-borr där borta?"

Men vad ÄR det med titthål som är så lockande egentligen? Seinfeld vet.

 

Pengatvätt?

En bild som väcker många frågor. Får man sedlar tillbaka eller nytvättade och strukna näsdukar? Är det hit man går för att tvätta sina pengar? Är det här man blir "taken to the cleaners"? Sitter det någon på andra sidan och skriver av kortnumret? 

Kemtvätt och bankomat i ett. Inga konstigheter.

Would you like some [krejps]?

"Would you like omelette or krejps?"

Monsieur och jag tittade oförstående på varandra. Knappt hade flyget till New York passerat nollmeridianen förrän vi fick känna på språkförbistringens hårda verklighet.

"Krejps", tänkte jag, och sökte febrilt i ordförrådet. Kunde det vara en variant av grits, grynen som spelar en central roll i tidernas bästa film - Min kusin Vinny? Eller menade hon grapes, alltså vindruvor? Märkligt dock att erbjuda vindruvor som alternativ till omelett.

"Would you like some krejps?"

Efter en kort överläggning föreslog Monsieur att hon kanske menade crêpes, vilket verkade mer rimligt.

"Oh, crêpes", sa jag och log lättat mot flygvärdinnan, varpå det var hennes tur att stirra tillbaka med tom och oförstående min.

Det var tydlig att vi inte skulle komma överens på den här punkten. En sällsynt variant av det klassiska fallet "toma:to" vs "tomejto". Jag fruktade att varken min skolengelska eller fantasi kunde möta de utmaningar vi nu stod inför. Tänk om vi i New York stötte på någon från Brooklyn? Eller Boston? (Båda områden med distinkt dialekt om jag inte är felinformerad.)

Det slutade med att jag valde omelett och Monsieur tog krejpsen. Det var mycket riktigt crêpes, men med äppelfyllning. Mer som en blandning av äppelkaka och crêpes. Kanske hette denna ovanliga blandning faktiskt krejps?


Brooklynbor säger saker:



Joe Pesci om magiska grits:



Snart åker vi dessutom till London, och där är utmaningarna om möjligt ännu större:

The evolution of man.

Monsieur utvecklas hela tiden. Han vägrar att stagnera. Mest påtagligt är detta om man följer hans märkespreferenser.

När vi träffades 2010 hade han för korta byxor, en för liten höstrock och en för stor vinterrock. Denna vilsna själ kan jag ju inte lämna vind för våg, tänkte jag. Han är i stort behov av stöd och kärlek.

Ja, ni ser ju på tidsaxeln nedan. Han hade inte utvecklats på sex år efter en kort och misslyckad affär med ett par Pradaskor. Fram till dess hade han haft korta meningslösa förhållanden med, ja den typen av märken som man kanske inte har meningsfulla relationer med direkt.

1997-2001: Nike
2001: Lacoste
2002: Boomerang, Canada Goose ("Min första erfarenhet av ordentlig 'stuffing'.")
2003: Polo Sport
2003-2004: Armani, Hugo Boss ("Det första som kändes riktigt vuxet.")
2004: Prada ("Det var passionerat först, lite exotiskt. Sen kändes det nästan lite tacky. Men vi stöter ihop ibland.")
2010: Zegna
2012: Prada, Canali
2014: Allen Edmonds, Pal Zileri
2015: Santoni ("När det räcker med en skymt för att hjärtat ska slå snabbare.")
2016: ???

Favorit i repris: Summer holiday!

Idag börjar sommarlovet! Take it away DeeJay Sven!
(De skulle också till London och New York Citey!)

Tjusiga kändisar.

Fjärran vore det mig att kommentera mina medsystrars utseenden. Eller medbröders. Med det sagt vill jag ändå säga att en del filmstjärnor faktiskt (enligt min personliga åsikt) har blivit ännu tjusigare med åren.

För att bara nämna några:

Jennifer Aniston

Julianne Moore
Sandra Bullock
Demi Moore

Julia Roberts
Gillian Anderson

Hugh Laurie
Madonna

Jennifer Lopez

(Monsieur vill även nominera sin stora ungdomskärlek Morgan Fairchild.)

Att hitta rätt hårfärg och frisyr, makeup och ögonbrynsform verkar centralt. (Kanske också några små, men väl valda snitt med knifven och rätt stylister.) Eller är det bara en inre mognad, frid och harmoni som lyser igenom?

Är det Lancômes förtjänst?

Poor man's Hyde Park.

Som trogna läsare vet väntar en amaaazing summer för the Christillas. Bland annat en tripp till Nevjårk. Yours Truly har ju varit där (en gång var jag där två gånger, en metagrej, jag berättar sen) men för Monsieur är det första gången på andra sidan pölen.

Till skillnad från mig brukar han göra en del research inför våra resor. Så även denna gång. Bland annat har han via Google street view redan besökt halva Manhattan och via Youtube specialstuderat Central Park, eller "poor man's Hyde Park" som han kallar den. (Han är väldigt förtjust i Hyde Park, så kanske lite partisk.) Han lyste dock upp när han häromdagen hittade bilder på ekorrar i Central Park. Parker med ekorrar är tydligen något bra. (Finns förstås i Hyde Park.)

Hemlös ekorre i Central Park, efter en natt på parkbänken.
(Bild: thedodo.com)

Snow Brown.

Hy vit som snö. Fläckar röda som blod. Hår svart som ebenholts. Det skulle kunna vara en beskrivning av mina ben. (I ärlighetens namn är de inte alls håriga, men smålögner och konstnärlig frihet är ju ett motto för denna blogg.)

Bleka är de dock. Men hör och häpna, på väg till jobbet häromdagen mötte jag en tjej med ben så vita att de liksom försvann mitt framför ögonen. Det var som att titta mot två svarta hål - fast vita.

Anyways. För att slippa solarium och spraytan investerade jag i måndags i en tub lycka (old school) - brun utan sol. Helt otroligt, redan efter en smörjning var jag svagt lattefärgad och lite glittrig. I was so damn hot! (Precis som Hanzel.) I could just drink myself up! (Som trollkarlen i Indialand.)

Så nu kämpar jag på. Smörjer nästan dagligen på de kroppsdelar som kan tänkas visas upp i sommar, det vill säga armar och ben. Bålen har hittills sluppit smörj, men skulle jag drabbas av plötslig magsjuka eller grav kaloriresistens kanske det skulle kunna bli aktuellt senare i sommar.

Så nu vet ni. Projekt Solbränna är i full gång.

Bond. Lotta Bond.

I min ungdom närde jag länge en fantasi om att bli en kvinnlig James Bond. Jag läste ryska (mycket svårt att lära sig om man inte har någon att prata med), tog en kurs i pistolskytte (men var alltför rädd för skarpladdade vapen, och hagel verkar inte bita på ryssen/Spectre/valfri skurk), testade fäktning (en lektion i svettig lånekostym + visir avskräckte mig dessvärre för evigt) och funderade på om det var nödvändigt att ta dykarkort eller om goda färdigheter i snorkling kunde räcka.

Kort sagt - jag gjorde allt i min makt innan jag slutligen resignerade, konstaterade att livet som hemlig agent inte riktigt var min grej och därför bytte fokus.

Efter många år som understimulerad webbredaktör har min äventyrslystnad emellertid börjat göra sig påmind. Man kan ta kvinnan från bonden, men inte Bonden ur kvinnan, som jag brukar säga. Jag känner åter ungdomens längtan efter att leva on the edge, för kung och fosterland. Skydda världen mot diverse.

Mot bakgrund av detta har jag beslutat mig för att gå med i Lottakåren. Min första insats blev att närvara vid våravslutningens middag. Det skötte jag med den äran, om jag får säga det själv. Jag dinerade som om jag inte gjort annat, vilket ju (som trogna läsare vet) inte är så långt från sanningen. Och nu när denna initieringsrit är avklarad ser jag fram emot en lång semester och sedan nya tag i höst. Då vill jag prova på att laga mat med spritkök och sova i tältsäng!

Yours Truly kokar kaffe.

Drop Dead Diva revisited.

Härom dagen satt två tjejer i 12-årsåldern på tunnelbanan och diskuterade vad som händer efter döden. Då jag var between episodes av Vampire Diaries, och alltså hade lite tid att slå ihjäl, passade jag på att lyssna in samtiden. Som kommunikatör är det viktigt att få ungdomens perspektiv på allt från plattformsval till existentiella frågor.

- Det vore helt sjukt om minnet försvinner, sa den ena. Vart tar det vägen? Det borde finnas kvar någonstans.
(Av sammanhanget framgick att hon med "minne" menade "själ". Reds. anm.)

- Jamen, i Drop Dead Diva kom det ju tillbaka till en annan kropp, sa den andra.

(Denna serie, som Yours Truly sett inte mindre än två gånger, handlar om en tjej som dör och sedan vaknar upp i en annan kropp. Reds. anm.)

Och ja ba (tyst för mig själv, och väldigt nöjd över att ha samma referenser som ungdomen):  "Damn right it came back! It's called själavandring, bitches."

Welcome back, sunshine!

Minea checkar in på Kitty Ford.

För några veckor sedan checkade Minea in på Kitty Ford-kliniken under stort hemlighetsmakeri. Den officiella versionen var att hon behövde "medicinsk tandvård" men som vanligt när det handlar om kändisar var detta inte hela sanningen. När hon ändå låg nedsövd passade hon på att niptucka lite. Magen (tio års överätande sätter sina spår), de slokande kattöronen (nu är de "pigga" och står rakt upp som på en kattunge) och ögonlocken (som många felaktigt trodde hängde på grund av trötthet).

Som grädde på moset fick hon (i alla fall tillfälligt) bukt med sina osunda mat- och dryckesvanor.

Minea - kattvärldens Charlie Sheen.

The Summer of George.

Sommaren närmar sig med stormsteg och med den sex veckors semester. Åh, allt vad jag ska hitta på! Läsa böcker, äta ost (som om det vore äpplen!) och inte minst resa. Både till New York och London. Sen ska jag måla om minst ett rum, troligen två, och förstås - träna regelbundet. Övrig tid ska jag sitta på Mariatorget och njuta av fontänen.

I proclaim this the summer of Yours (Truly)!

Stadsbiblioteket, je t'aime!

Av olika skäl har jag på sistone, vid fler tillfällen, varit i kontakt med Stockholms stadsbibliotek. Dels IRL och dels per telefon. Och jag är närmast i chock över personalens självklart hjälpsamma och vänliga bemötande. Herreguuud! Service minded de luxe! Webbplatsen är också utmärkt! Jag ger dem 5 skattekronor av 5 möjliga.

(Min enda invändning är att svängdörrarna vid huvudingången är lite väl snålt tilltagna.)

Bild från Bonnier.se.

Knife gone rogue.

Finns det något läskigare än ett tomt knivfodral? Man vet att någonstans därute finns en förrymd kniv, men man vet inte vad den vill och är kapabel till. Kanske är det en "crazy knife" som ligger gömd nere i tvättstugan - eller under sängen - och inväntar mörkrets inbrott och ett intet ont anande offer att kasta sig över. Kanske är den en "good knife" som äntligen lyckats bryta sig loss från ett liv i misär och egentligen bara vill leva i fred och harmoni med andra knivar. Kanske i något så svennigt som en besticklåda. På sin höjd skära lite entrecôte.

Missing knife.

Krog-Bonnie och Clyde.

I fredags efter jobbet gick jag och Monsieur till Elgiganten för att leta efter en ny dator. (Min nuvarande sjunger som sagt på sista versen.) Besöket var så nedslående att jag drabbades av akut hunger, vilket krävde omedelbar omprioritering. Utan att i detalj beskriva hur och varför vi hamnade på Jensens Biffhus nöjer jag mig med att konstatera att det hände. Vi anvisades ett bord för två, bredvid ett annat par som av allt att döma kommit halvvägs igenom sin middag.

Medan vi väntade på vår mat klagade kvinnan på köttet, som uppenbarligen inte var tillräckligt genomstekt. Biffarna stektes på lite ytterligare, och de fortsatte att äta.

Så plötsligt, efter bara tio minuter, reste de sig upp, tog sitt pick och pack och gick. Spatserade helt sonika ut genom dörren. Enligt Monsieur som kan lyssna och äta samtidigt hade mannen frågat kvinnan om de skulle betala, men tydligen tyckte hon inte att det var nödvändigt. And off they went.

Ett restaurangbesök som inte slutade lika bra.
Ketchupkrig utbröt i samband med springnotan.

Kära Dator.

Det är inte långt kvar nu. Min älskade Samsung har kämpat länge, men för varje dag får den allt svårare att komma igång - och hålla sig igång. Om jag inte älskade den så mycket skulle jag låta den somna in, som en ren barmhärtighetsgärning. Men själviskt skjuter jag upp det ofrånkomliga.

Alldeles nyss trodde jag att den givit upp för gott. I tio minuter kämpade den för att starta upp systemet innan den plötsligt blev helt svart. Jag påbörjade omedelbart återupplivningsförsöken. Jag defibrillerade, gav konstgjord andning, skällde och grät (så där som man gör på film) om vartannat. Till slut meddelade jag Monsieur och katten att nu var det över. Samsung hade lämnat oss. 

Men tji fick jag.

Några minuter senare blinkade datorn till, lite yrvaket, och sakta startade systemet upp. 

That's my girl.

Liket lever. Sjuklig och vanvårdad. Sprucken mitt itu.

En Zenonsk paradox.

I söndags berättade Monsieur om ett till synes olösligt problem, en paradox eller logisk kullerbytta värdig självaste Zenon.

Here it goes:

Enligt Monsieurs schema har klassen obligatorisk utplacering på sjukhus tis-fre under tre veckor. Trots detta har schemaläggaren lagt in en klass i röntgenundervisning på tisdag em. Hur tänkte de lösa det, frågar en indignerad (kränkt) Monsieur. 

Ja, knäck den nöten ni nötknäckare därute.

Monsieur har ett och annat att säga schemaläggaren!

Narcoleptic disorder.

Hela mitt vuxna liv har jag lidit av en udda version av narkolepsi. Mina sömnattacker började redan sista året på gymnasiet, och blev sedan värre och mer frekventa under åren på universitetet. Attackerna utlöses alltid i samband med läsning av kurslitteratur. (Helt sant, I troll you not!)

Exakt varför det är så har jag inte lyckats klura ut. Förmodligen är läsandet helt enkelt så exalterande att jag slocknar av mental överhettning, precis som hunden i den här videon.

Murder, she wrote.

En väldigt rolig sak med gamla deckare och kriminalserier är att de omsätter en sådan oerhörd mängd skådisar. Då och då dyker det därför upp någon "soon to be an A-list moviestar but still struggling" i en fullkomligt okreddig småroll.

För en tid sedan såg jag Orlando Bloom i ett tidigt avsnitt av Midsomer Murders. (Mer om denna upplevelse i blogginlägget När skönheten kom till byn.) Och alldeles nyss såg jag en ung Andy Garcia i första avsnittet av Murder, she wrote. Ganska coolt om ni frågar mig.

Andy Garcia som väskryckare anno 1984.
(Men hade Angela Lansbury verkligen en telefon i väskan..?)

Orlando Bloom. Känd från Bländverk.

Foliehuvorna.

Foliehattarna gangsta style.

När en foliehatt vill vara bad ass.
Eller bara hänga på landet några dagar.

Monsieur fyller jämnt.

Igår fyllde Monsieur år. Jämnt. Utan att avslöja exakt hur gammal han blev kan jag säga att siffran är delbar med både 3 och 10. För honom var detta en mycket stor och lite deprimerande händelse, varför det krävdes en hel del uppmuntran under dagen. Frukost på sängen, presenter, två sorters bakelser (prinsess och Napoleon), champagne och en rejäl köttbit på lokal. Och slutligen en nattfösare uppkallad efter födelsedagsbarnet:

Knickerbocker à la Monsieur

Besk och eländig, inte alls som en äkta Monsieur.

Rom med "navy strength". Inget för landkrabbor.

Stil i pod och blogg.

Häromdagen vandrade jag med tunga steg till jobbet. Inte bara var det måndag och morgon och hyfsat kallt om jag minns rätt, men jag var även svårt deprimerad över allt ondskefullt som människor hittar på, inte minst alla grymheter mot våra fyrfotade vänner.

Kort sagt kände jag, what's the point of it all??

För att skingra mina tankar började jag lyssna på ett avsnitt av podden Stiljournalen med Fredrik af Klercker och Filip Strömbäck. Avsnittet handlade om att anordna ett dinnerparty. Om vikten av stärkta linneservetter (som bryts - ej viks), var man bör ta fördrinken, hur och när värden bäst bryter taffeln och mycket mer. Det var en halvtimme med fullt fokus på livets glädjeämnen, och glad var jag sannerligen när jag nådde min destination. Glad som en speleman.

Dagen därpå fortsatte jag med nyårsspecialen om smokingen. Och sedan avsnittet om stilikoner (spoiler alert: Gianni Agnelli rankas högt) och varje vånings kronjuvel - dressingroomet. För varje avsnitt sögs jag allt djupare in i denna parallella värld utan bekymmer. En värld där man lägger fram smokingen i sitt dressingroom flera dagar innan den ska bäras, just for the sheer joy of it. Nu återstår bara ett avsnitt, om vad stil är. Sen är jag tillbaka i den dystopiska verkligheten. Jag vill ta det blå pillret - hur gör jag?? 

Det enda tråkiga är att Monsieur inte riktigt delar min entusiasm. Han är ju extremt intresserad av sartoriell elegans, men lider inte av nostalgi och har inget intresse för traditioner (och sånt tjafs). Inte heller har han gjort the leap of faith - från skrivna bloggar till poddar. Och vad vore en trip down the rabbit hole utan hans sällskap?

Andra stilintresserade favoriter:

Stil i P1  (till Sveriges Radio)

Stilbloggen (till blogg)

Stiljournalen (till iTunes)

Deep down the rabbit hole.

Stora Städ- och Ommöbleringshelgen.

Trogna läsare vet att jag inte är någon stor städfantast. Jag vill självklart ha ett rent, snyggt och välorganiserat hem där jag kan sväva omkring som Queen of Harmony. Men istället vankar jag runt i ett tilltagande kaos som Queen of Procrastination.

Vanligtvis tar jag itu med denna typ av sysslor när jag ska ha gäster, det vill säga en gång per år i samband med min födelsedag. Sommaren 2014 lejde jag till och med ett proffs för en grundlig storstädning. Men sedan dess har det varit rätt stilla på städfronten.

Tills nu. Det stora städurladdningen.

Förliden helg har varit dedikerad till det viktiga beslutet av uppsatsämne. För en person som tycker att det mesta är spännande, men saknar specialintresse, och samtidigt lider av sjuklig beslutsvånda, är detta en närmast omänsklig uppgift. När lördagsmorgonen grydde hoppade därför Yours Truly upp ur sängen med en sällan skådad beslutsamhet att omedelbart ta itu med the long overdue ommöblering samt städning av vardagsrummet. Soffor och fåtöljer släpades, bordsskivor monterades, ytor torkades och golv dammsögs. Till och med blommor vattnades, i förhoppning att återföra dem till the land of the living.

Ja, och nu lider helgen mot sitt slut. Yours Truly sitter här i sitt a-m-a-z-i-n-g vardagsrum (salong, matsal och bibliotek i ett, sug på den ni) och har fortfarande inte tagit itu med uppsatsproblematiken. Men jag tänker så här - nästa helg ska jag avsätta för något riktigt mentalt utmanande, som att se över min privatekonomi. Då kommer reptilhjärnan att retirera till det som är snäppet enklare, nämligen val av uppsatsämne. Man måste vara lite slug.

För den som vill läsa på.

Tips till såväl den oengagerade som till fetischisten.

My favourite things.

Jag får ofta läsarfrågor om vad jag tycker om, allt från favoritmat till favoritfilm och favoritresmål. (Närå, jag bara skämtar. Jag får aldrig frågor.)

Här kommer den i alla fall: Y. Trulys generella lista över favoritsaker:

Alléer
Fontäner
Parkbänkar (företrädesvis vid fontäner eller i alléer)
Italien (allt italienskt faktiskt)
Outfits med puffärmar, rosetter och volanger (gärna samtidigt)
Pafymen La vie est belle (jag tar tillbaka allt jag skrev - detta är min stora kärlek. vill bada i den varje dag.)
Kaffe (med mjölk!)
Croissanter (au naturel)
Bröd (i de flesta former, även sliced bread till fransmännens fasa men britternas glädje)
Parmesan
Chèvre
Fetaost
Äpplen (om de är hårda, gröna, saftiga och sura)
Jordnötssmör
Min egen müsli
Choklad (mörk, 85 procent, varken mer eller mindre)
Vampyrfilmer och -serier
Maffiafilmer och -serier
Deckarserier (brittiska)
Regn och åska (när man är inomhus)
Höstlöv

Och förstås Monsieur och Minea (The Cat).

Ps. Detta är ett inlägg som skrevs utifrån min önskan att publicera nedan videoklipp. Lite som ett sponsrat inlägg men utan att jag får något betalt från Sound of Music-stiftelsen.

Man vet att man är stockholmare när...

…man till och med skriver saker som ”sturre delen”.

Jorå, surru.

Sverges meste ekenskis - en Kålle!
(Trodde jag, men hade fel. Never check a good story.
Däremot var han västgöte, vilket bara är marginellt bättre. ;)

Fancy language.

Monsieur har börjat lära sig portugisiska via tjänsten Duolingo. Häromdagen när han ombades översätta "o meu relógio é rosa" skrev han "my timepiece is pink". Men det fick han fel för.

Nu frågar sig vän av ordning: Är Duolingo så osofistikerade att de inte vet vad en timepiece är, eller så sofistikerade att de inte godkänner en rosa klocka som timepiece?

Klocka eller timepiece?

Fint och fult.

Jag har en sån där unik och lagom crazy stil som andas självsäkerhet och tar sig uttryck i att jag helt chosefritt mixar vintage med HM.

Ibland mixar jag även champagne och ketchup.

(Det känns så nervöst och nyrikt att bara ha champagne i kylen.)

Big game player.

Ibland, när jag känner mig dålig och jämför mig med alla som verkar bättre, tänker jag att jag i alla fall var bäst en gång.

Jag i grönt, i mitt livs form, satsar på guld.

Jag är kanske en sån där big game player, en spelare som är bra i de stora matcherna.

Man vet att man har problem med tandsten när...

...tandläkaren lyckas skrapa fram en helt ny och väldigt framträdande glugg.

The Queen of Tooth Gaps.
(Förevigad av Karim Sadli för franska Vogue.)

Dirty Weekend.

Det är väldigt sällan skönlitteratur gör intryck på mig. Delvis beror det nog på att jag läser ganska få böcker, delvis på att jag har rätt höga krav (vill jag gärna tro). Jag är alldeles för rastlös för att lägga tid på en halvdan bok. En halvdan film är inte lika illa, då kan man i alla fall fila naglarna eller göra något annat produktivt under tiden. Bokläsning lämpar sig synnerligen dåligt för multitasking.

En av de böcker som ändå fastnat i mitt medvetande är Dirty Weekend (En jävla helg) av Helen Zahavi. Boken handlar om Bella som "vaknade en morgon och visste att hon fått nog". Nog av män som tar sig friheter, trakasserar och hotar. Och nog av att vara rädd.

Nu var det ju 20 år sedan jag läste den, men plötsligt kom jag att tänka på den häromdagen. I wonder why. (Nä, jag vet varför. Men jag är inte rädd, just sayin. Inte heller är jag våldsbenägen.)

Tunn bok med provocerande korta meningar. I like.

PS. Är jag den enda som instinktivt vill skriva "härom dagen" istället för "häromdagen" eller "här om dagen" som tydligen är det korrekta?

PPS. Ska ej förväxlas med filmen Dirty Weekend, starring Matthew Broderick, som kom 2015. 

Barnvagnar är hårda. Hälsenor mjuka. Kör försiktigt!

Här kommer ett inlägg som jag skrev i somras. Dock vågade jag inte publicera det då jag insåg att jag skulle bli paria bland alla småbarnsföräldrar. Men i det nya medieklimatet, där obekväma sanningar som tidigare mörkats nu får flöda fritt, tar jag bladet från munnen. I värsta fall skyller jag på trafikpolisen.

Så. Det finns tre kategorier av människor som jag har återkommande biffar med. Cyklister, Ryggsäcksbärare och Barnvagnsdragare. (Mer om det gåtfulla ryggsäcksfolket här.)

De två första har jag nog redan beklagat mig över i tidigare inlägg, men rest assured - fler inlägg will follow. Denna gång vill jag istället uppmärksamma den terror som vissa Barnvagnsdragare utsätter sina medmänniskor för. (Inte mina barnvagnsdragande vänner förstås, de uppträder oklanderligt. Men många andra.)

Barnvagnar är hårda. Jag förstår därför frestelsen att använda sin barnvagn som murbräcka i folksamlingar. Det är så lätt att utan risk för sin egen eller barnets hälsa meja ner allt i ens väg, och fellow citizens som månar om sitt fysiska välbefinnande kliver om möjligt åt sidan.

Men barnvagnshugg går igen. Om några år är det kanske ett bittert barnvagnsoffer med söndertrasade hälsenor som i kamikazestil kör sin permobil rakt in i en okoordinerad samling småttingar. (Inte jag förstås, jag uppträder oklanderligt. Men kanske andra.)

Kvinnan på bilden har inget med texten att göra.
Bild från Gelwel.se.

Desivon FTW!

Trots min höga ålder drabbas jag regelbundet av dålig hy. Och trots min långa erfarenhet av att det alltid slutar illa att pilla, kan jag inte låta bli. (Om Gud inte ville att jag skulle klösa, varför då: 1. Ge mig fingrar 2. Ge mig naglar?)

Så, när jag senast befann mig i denna situation och hysteriskt letade efter något antibakteriellt att minimera skadan med, hittade jag en bortglömd flaska desivon i badrumsskåpet. Beggars can't be choosers, tänkte jag och baddade lite. 

Nästa morgon vaknade jag ångerfull, men vid liv. "Jag får vara glad att huvudet sitter kvar och inte visar tecken på kallbrand", tänkte jag medan jag hasade mig ut till badrummet för tvagning och sminkning. Men döm om min förvåning när jag i spegeln mötte ett nära på flawless face! 

Inte långt därefter lyckades jag pilla sönder ett nagelband. Även sådant brukar resultera i en utdragen och smärtsam infektion, varför jag testade om desivonet kunde råda bot även på detta. Svaret, mina vänner, är ett rungande JA! 

I have struck gold!

Som de flesta människor som passerat 40 lider jag av en del krämpor och kroppsligt förfall. Men nu har jag återfått hoppet. Tänk om desivon hjälper mot rynkor, underbenseksem och hallux valgus också? Och - om brukad invärtes - mot dåligt minne och lårbenshalsfraktur? 

Mirakelmeducin!

Mystery solved.

Tusen och en natt.

Läste precis om den sibiriske tigern Amur och hans något otippade vänskap med geten Timur.

Man frågar sig ju hur tigerns tilltänkta middag ens lyckades överleva första natten, men jag gissar att Timur tog till ett gammalt beprövat knep. Nämligen att berätta historier med schyssta cliffhangers. Är man en uttråkad djurparkstiger kan man nog uppskatta lite underhållning.





Självklart har duon ett eget instagramkonto.

Unfinished business.

Herregud! Jag konstaterade nyss att jag har inte mindre än 72 påbörjade blogginlägg, vissa bara namngivna och andra helt färdigställda men inte publicerade. Jag skyller på följande personlighetsdrag: rastlös och självkritisk.

Ett annat drag jag har är att jag avskyr slöseri och älskar återvinning. Kan INTE slänga mat, måste äta upp ALLA rester. I samma anda kommer jag nu att noggrant gå igenom dessa 72 utkast och sortera dem efter konstens alla regler: inlägg som med några småjusteringar kan publiceras redan nu; inlägg som garanterat kommer att användas så småningom, men som för närvarande kan packas ner och ställas upp på vinden; samt inlägg som är bortom räddning - en impulsiv idé som inte kommer funka, varken nu eller om fem kilo.