Bond. Lotta Bond.

I min ungdom närde jag länge en fantasi om att bli en kvinnlig James Bond. Jag läste ryska (mycket svårt att lära sig om man inte har någon att prata med), tog en kurs i pistolskytte (men var alltför rädd för skarpladdade vapen, och hagel verkar inte bita på ryssen/Spectre/valfri skurk), testade fäktning (en lektion i svettig lånekostym + visir avskräckte mig dessvärre för evigt) och funderade på om det var nödvändigt att ta dykarkort eller om goda färdigheter i snorkling kunde räcka.

Kort sagt - jag gjorde allt i min makt innan jag slutligen resignerade, konstaterade att livet som hemlig agent inte riktigt var min grej och därför bytte fokus.

Efter många år som understimulerad webbredaktör har min äventyrslystnad emellertid börjat göra sig påmind. Man kan ta kvinnan från bonden, men inte Bonden ur kvinnan, som jag brukar säga. Jag känner åter ungdomens längtan efter att leva on the edge, för kung och fosterland. Skydda världen mot diverse.

Mot bakgrund av detta har jag beslutat mig för att gå med i Lottakåren. Min första insats blev att närvara vid våravslutningens middag. Det skötte jag med den äran, om jag får säga det själv. Jag dinerade som om jag inte gjort annat, vilket ju (som trogna läsare vet) inte är så långt från sanningen. Och nu när denna initieringsrit är avklarad ser jag fram emot en lång semester och sedan nya tag i höst. Då vill jag prova på att laga mat med spritkök och sova i tältsäng!

Yours Truly kokar kaffe.