Franska nerver.

När min farmor var orolig eller nedstämd sa hon alltid att det var "nerverna".

Jag känner också av nerverna ibland, i mitt fall är det s k franska nerver. De är lite nervigare än t ex svenska eller tyska nerver. Att det är just franska nerver jag lider av blir tydligt när jag hemfaller åt känsloätande. Jag väljer då gärna baguette, ostar och chokladpraliner. Väldigt sällan blodpudding eller bratwurst.

Som igår exempelvis. Då var jag lite fransk.

The Cataway - Rymmaren.

Då och då försöker katten rymma. Hon placerar sig bakom klädhästen i hallen, nära ytterdörren, i väntan på rätt tillfälle. Söndagkvällar är särskilt lämpliga. Då tvättar husse och matte och det är ett väldigt spring ut och in.

Katten sitter på helspänn och lurpassar. Väntar på det rätta ögonblicket att slinka ut genom dörrspringan. Ibland lyckas hon ta sig ut och med dallrande mage springer hon då fram och tillbaka i trapphuset och jamar högt. "Hjälp mig, jag är fängslad hos husse och matte och får knappt någon mat och nästan aldrig någon ren kattsand. Det är kattastrof!"

En gång var porten öppen. Hon gick fram och nosade på friheten. Därute fanns allt det hon sett genom fönstret men inte kunnat ta på. Just one more step.. Men så kom tvivlen. Var finns matskålen därute? Finns det ens någon? Och korgen och filten..? Med dallrande mage och andan i halsen sprang hon tillbaka, in genom dörrspringan och ner i sin favoritkorg.

Och där sitter hon än idag.

Top half only.

När Bodypump-instruktören uppmanar klassen att under s k upprätt rodd göra "bara topphalvor" tänker jag på kommentaren "top half only" från filmen Brassed Off.

Åh, vilken bra film det är.

STIL!

Jag lyssnar i princip aldrig på radio - tyvärr. Det finns förstås massor av bra program, men för min del få tillfällen. När jag tränar vill jag hellre lyssna på dunka dunka och i hemmet njuter jag gärna av största möjliga tystnad. Långpromenader är väl det lämpligaste tillfället för radiolyssnande, men det ägnar jag mig aldrig åt. Återstår den 20 minuter korta morgonpromenaden till jobbet. Och då händer det faktiskt att jag river av ett halvt avsnitt av det helt fantastiska programmet STIL med Susanne Ljung. Sjukt bra.

Varje avsnitt har ett tema som rör ett specifikt stilfenomen, men inslagen tenderar att avvika en del och komma in på sidospår som precis lika intressanta. På det hela taget väldigt allmänbildande och extremt underhållande för någon som gillar kuriosa. Exempelvis att James Hunt inte bara var en stilmedveten Formel 1-förare och playboy, utan även undulatuppfödare.

Alla avsnitt av STIL: http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2794

Ute och inne.

Jag är ute när gumman min är inne, jag är inne när gumman min går ut.
Det är det som är livet på en pinne, och vår kärlek ja den tar aldrig slut.
För det frestar ju inte alls ens sinne, när man träffas så där en kort minut.
Så jag är ute jämt när gumman min är inne, jag är inne jämt när gumman min går ut.

Så har jag och Monsieur det. Och när vi båda är hemma sover vi i skift, han på dagarna och jag på nätterna.

This relationship is for life, I'm telling you!

Termosmuggar - what's the deal??!!

När min farfar var missnöjd med något uttryckte han sig ofta som så "Kan man flyga till månen så borde man väl kunna [valfri handling]." Jag gillar hur han tänkte, även om jag känner att det är hög tid att uppdatera uttrycket. Månlandningar känns liksom inte så himla uppseendeväckande numera.

Kanske "Kan man backa bandet 14 miljarder år till Big Bang så borde man väl kunna [valfri handling]."

(Det är mycket Big Bang just nu, ledsen för det, det är en fas, den går snart över.)

Exempelvis skulle jag kunna säga "Kan man backa bandet 14 miljarder år till Big Bang så borde man väl kunna uppfinna en f*ck*ng termosmugg som både håller värmen och håller tätt??!!"

Förhoppningsvis är det någon som förstått vikten av detta och uppfunnit den ultimata, oläckbara, termosmuggen. Poängen är ju att man ska kunna ha den i sin handväska utan att oroa sig för att plånbok, mobil, puderdosa, iPod m m plaskar runt i ett kaffehav nästa gång man ser efter.

Om den finns därute, tipsa mig gärna.

En nysning i kosmos. Prosit, Big One.

En del människor nyser kraftfullt rakt ut i luften. De låter det bara komma, helt naturligt och frigjort. Och det kan man ju beundra, om man så vill. Själv tillhör jag den mer reserverade typen som nyser hämmat och återhållsamt. Vad är väl ett par hundra hjärnceller jämfört med att framstå som bullrig och burdus?

Ibland när jag går bakom en Stornysare in Action funderar jag på de bakterier och virus som sprids med en mer explosiv nysning. Hur långt färdas de och hur länge överlever de när de lämnat moderskeppet?

En nysning är ju lite som en Big Bang, fast i mindre format. Och med den skillnaden att det faktiskt bara är partiklar som sprids, inte tid och rum som skapas. Fast i Snot Universe är det kanske så? Och vad det anbelangar är kanske vårt universum bara resterna av the Big One's sneeze. Tanken svindlar.

På tal om Big Bang så är ju faktiskt skapelseberättelsen riktigt bra. Guldäggsbra. Förstås en förkortad och förenklad version av vad som kanske hände, men ska man beskriva några miljarder år för några miljarder människor och dessutom bli en storsäljare så får man inte vara för tradig. Och som del av twittergenerationen måste jag säga att jag uppskattar hur informationen återges med korta, kärnfulla meningar där man fokuserar på höjdpunkterna.

Men åter till Stornysarna på stan. Hur länge bakterier och virus överlever under sin rymdfärd är oklart, men tydligen dör de "relativt" snabbt. Då färden, tydligen, går i cirka 160 km/h så hinner de dock en bit innan de biter i gräset.

Idol 2014.

Jag har för länge sedan slutat önska att jag var någon annan, eller mer lik någon annan. Sure, jag kan beundra egenskaper och färdigheter som jag inte har, eller som jag har rätt lite av. Bättre minne. Street smartness. Förmåga att sluta äta när jag är mätt. Grundmurat självförtroende. Slipad argumentationsteknik. Starkt samhällsengagemang. Långa smala ben.

Allt detta skulle förmodligen underlätta och kanske berika mitt liv. Och jag vet att man bör sträva efter att bli sin bästa version. Men.

Jag gillar faktiskt min egen cocktail av olika egenskaper. Lite besk och utspädd kanske, men jag har vant mig vid smaken och den passar mig. (Med längre ben skulle jag t ex se ovansidan av spisfläkten och då skulle jag också behöva bli bättre på att städa, och då är plötsligt hela min personlighet i fara.)

Dessutom, mixar man alla de objektivt (?) bästa egenskaperna, skulle det förmodligen bli som det där montaget med Anistons hår, Jolies läppar, Kidmans näsa m m. I teorin en superkvinna, men i realiteten själlöst och ointressant.

Men, nu svävade jag iväg lite. Det jag egentligen ville skriva var att en person som jag ändå VERKLIGEN beundrar och avundas är Nina Åkestam. Hon verkar så himla smart, begåvad och insiktsfull. Hon har så vettiga åsikter och skriver så välformulerat om dem. Hon är så ung och har både hunnit med en karriär som copywriter OCH påbörjat en som forskare. Mina två drömyrken, utöver världsberömd författare förstås. (Vilket hon säkert också blir.)

Ja, det var väl det. Usch, så deppigt det blev plötsligt. Nu måste jag läsa om tredje och fjärde stycket några gånger medan jag sippar på en utspädd cocktail och tänker på att Long Island Iced Tea kan bli lite too much.

The Thin Smooth Line.

Då och då kan man se människor balansera på den två decimeter smala, släta trottoarkanten. Det kan ju verka opraktiskt att vingla fram där när det finns en hel trottoar, kanske till och med en hel gånggata, att spatsera på. Men det är i själva verket tvärtom alldeles nödvändigt. I alla fall för dem med klackskor.

För den som aldrig gått på kullerstenar med klackskor kan jag avslöja att det är en såväl smärtsam som tidsödande historia. För dessa klackförsedda individer är den släta delen av trottoaren en fristad där de kan ta sig fram i normal hastighet och utan risk för allvarliga vrickningsskador.

När du, man eller kvinna i foträta skor som befinner dig på denna del av trottoaren, möter en sådan klackförsedd - var då the bigger person och kliv åt sidan. Du möter en människa i kris, vars enda möjlighet att ta sig vidare är att få fortsätta på den inslagna smala, släta vägen, den som inte åt helvetet bär.

The Haunted House.

Vårt hus är hemsökt. Det blev tydligen vetenskapligt belagt för några år sedan i ett av de där programmen som Malin Berghagen leder. Lyckligtvis var det i uppgången till höger som spöket upptäcktes, men nu börjar jag misstänka att det finns ett även i vänstra uppgången där jag bor. Närmare bestämt på våning ett. Och det här spöket har specialiserat sig på att bryta upp relationer.

Jag har en granne på vardera sida, och vartenda par som bott i de lägenheterna de senaste 15 åren har separerat. Flyttbilarna går i skytteltrafik och varje gång en ny förväntansfull familj flyttar in tänker jag i mitt stilla sinne att nu har de inte långt kvar. Efter skratt kommer gråt, som min far brukade säga.

Själv känner jag mig lite som i stormens öga. Inga separationer på länge nu, kanske har min ökade konsumtion av vitlök hållit spöket borta. Eller min samling dammråttor. I don't know. Eller så knyter spöket, as we speak, sin lilla spöknäve, hytter med den och väser: "One of these days, Alice, one of these days. Pow! Right in the kisser!"

Yeah, yeah.. Right to the moon..

Att byta namn.

Åh, var ska jag börja..? Det finns så mycket att säga i denna fråga.

Jag börjar, som jag brukar, med mig själv.

Jag har bara ett namn, alltså ETT förnamn. Inga mellannamn. Min far tyckte att det fick räcka. "Ett namn räcker bra åt mig, då duger det åt dig!", brukade han säga. (Närå, nu skämtar jag. I alla fall delvis.)

Men hur som helst har det känts lite tomt med det där ensamma namnet som liksom svävar fritt, utan några släktnamn som förankrar det och mig i historien. Då och då har jag därför funderat på att lägga till ett eller kanske rentav två namn. På senare år har jag dock beslutat mig för att inte begränsa mig till släktnamn, utan skapa min egen namndynasti. En kortlivad, eftersom min lilla kvist av släktträdet med största sannolikhet dör ut med mig.

Men jag lider av Sjuklig Obeslutsamhet (en besvärlig åkomma som kommer och går, ungefär som krypningar i benen) och när man har alla världens namn att välja på blir det ju lite besvärligt. Jag väntar därför på gudomlig inspiration innan jag tar detta vidare.

En annan fundering jag har vad gäller namnbyten, är varför de kvinnor som i feministisk (förmodar jag) anda byter efternamn enligt modellen "Birgersdotter" (förutsatt att fadern heter Birger) inte går all the way och tar sin moders namn? "Brittadotter", till exempel.

P.S. Möjligen börjar jag med att i all anspråkslöshet byta namn på min bloggprofil.

En f d servitris betraktelser.

Efter gymnasiet drabbades jag av akut förvirring då jag inom loppet av några månader hann överväga eller till och med prova på livet som kläddesigner, folkhögskoleelev och servitris. Bland annat. Livet som servitris varade bara en vecka, men under den veckan lärde jag mig en hel del.

Jag lärde mig vad "en sexa Skåne" var, något jag även fick djupare kunskap om på Ekonomlinjen tio år senare. Jag lärde mig hur man bär tre tallrikar med en hand, och även att dessa bör hållas vågräta när man bär rinnig mat. Jag lärde mig även hur otroligt bökigt det är när människor proppar ner servetter, tepåsar och allt annat löst i sina använda kaffekoppar. Ju mer välpackade koppar, desto besvärligare att gröpa ur dem. Dessutom är det väldigt ofräscht för den stackare som ska brottas med innehållet - vem vet t ex vad som lurar i den där servetten?

Andelen personer som passar på att göra sin dagliga näsrensning i samband med lunch är överraskande stor. Och måste man så måste man, men då kan man ju vika ihop servetten ordentligt och placera den så att servitören/trisen kan ta den i örat och hålla på armlängds avstånd.

Den godaste räksalladen.

Jag vet att denna blogg utlovar halvsanningar och smålögner, men nu tänker jag bryta det löftet och faktiskt skriva något som är helt sant. Och det är att jag idag åt mitt livs godaste räksallad till lunch.

Denna mästerliga skapelse var inte bara en kulinarisk höjdpunkt, utan även rikligt tilltagen på alla sätt. "Mycket" och "gott". Två ord jag gärna parar ihop.

Krispiga salladsblad, saftiga räkor, spänstiga ägghalvor, små älskliga rödlöksbitar. Allt indränkt i en fyllig vinägrett. Och som kronan på verket, en avokadokräm spetsad med citron. The Pink Star of Shrimp Salads.

För den som vill prova finns den på Tures i Gallerian (ej dito i Sturegallerian, där jag f ö nyligen åt mitt livs värsta räksallad).

Inget får förfaras!

Min farmor var fenomenal på att tillreda rester. Som utbildad husmor tillhörande den s k krigsgenerationen föll det sig nog rätt naturligt att inte slänga mat. Men farmor, hon tog detta till en helt ny nivå som fick självaste Cajsa Warg att framstå som en dilettant.

Själv är jag inte lagd åt matlagningshållet och inget med fler än fem ingredienser har någonsin sett dagens ljus i mitt kök. Vanligtvis nöjer jag mig med tre. Däremot har farmors motto "inget får förfaras" slagit rot någonstans i mig och jag har genuint svårt för att slänga mat. När något närmar sig sista förbrukningsdatum drabbas jag av krafter långt starkare än jag själv. Livsmedlet måste helt enkel ätas upp innan det är försent! Och det måste införlivas i en maträtt.

Eftersom jag saknar farmors engagemang och uppfinningsrikedom på området blir det vanligtvis väldigt forcerade och inte särskilt välsmakande rätter. Men jag tänker att övning ger träning och det kanske blir bättre med åren. Om inte annat är det min hyllning till farmor - hoppas du är stolt, wherever you are.

Förskoledieten

Nu kommer det senaste tillskottet i dietfloran - Förskoledieten. Speciellt anpassad till småttingar. Dieten på vatten och hårt bröd (ingen över fyra vill ha skogaholmsdegig mage) kan dock komma att justeras lite efter viss kritik från branschen.

"Vi ser väldigt positivt på detta initiativ, goda vanor bör sättas tidigt. Det är bra att de tagit bort frukt och mjölk, men även gluten bör uteslutas helt", säger en livsmedelsexpert.

"Baljväxter är billigt och nyttigt. Bovetegröt till frukost och linsgryta till lunch är exempel på en lämplig meny."

Enda nackdelen är väl risken för ökad gasbildning hos barnen, och möjligen fler toabesök.

Defaitist - javisst!

Eller som Robert Broberg sjunger:

Ska man förändra världen, då får man ligga i!

Going out in style.

Nu är det dags att gå all in efter 2,5 veckors avhållsamhet. Nervöst var ordet, sa Bull. Men om jag OD:ar gör jag det åtminstone med stil - himla snyggt kaffe detta!

Coco.

När Monsieur blir plastikkirurg ska han modellera om mig efter Coco, säger han. Och han menar inte Chanel.

Men då säger jag att det redan finns en som är coco i familjen. Det får räcka.

Last night my shellac saved my life.

Och inte bara igår, vill jag påstå. Mitt shellac har räddat mig otaliga gånger när jag skurit lök, morot, äpple eller whatever och sluntit med kniven. Istället för att skära av mig tummen - och möjligen förblöda på köpet - har jag fått ett obetydligt hack i nagellacket. Shellac är som brynjor för mina små fingersoldater. Eller våtdräkt - oavsett hur länge man har händerna i diskbaljan försvagas inte naglarna.

Men lacket är bra för så mycket mer än skydd i köket! Det stärker naglarna så till den grad att de kan användas som verktyg eller till och med vapen. Behöver du skruva i en skruv? Inga problem - fram med pekfingret bara. Drar någon kniv? Vifta lite med kardan så springer de och gömmer sig. (Rivsår från shellacnaglar är ingen lek. De är djupa som plogfåror.)

Tänk om shellac funnits på MacGyvers tid. The possibilities!

My precious.

Soon we will be together..

"Detox".

Nu har mina två detoxveckor snart gått och som vanligt kan jag konstatera att summan av lasterna är konstant. Jag har visserligen avstått från kaffe, mjölk, mjöl, vitt socker, sötningsmedel och andra onaturliga ämnen, men kompenserat detta med kopiösa mängder jordnöts-, mandel- och cashewsmör, olika typer av raw-godis, hazelnut & chocolate spread m m. En två veckor lång orgie i nötter och kakao, helt enkelt.

Grönsaker har det däremot varit tunnsått med. De effekter som mer hängivna detoxare får har därför uteblivit för min del. Well, det var det. En erfarenhet rikare.

In the Sun.

In the Sun av Thomas Rusiak. Kanske världens bästa album. Jag tröttnar ALDRIG! (Och precis som jag känner mig lite lagom rebellisk när jag lyssnar på Nationalteaterns Livet är en fest, så känner jag mig precis lagom hård och tuff när jag lyssnar på In the Sun.)

Det märkliga med one hit wonders (i detta fall two hit wonders, vi får ju inte glömma skivan med låten Hiphopper) är att det liksom räcker. Det räcker att skapa EN riktigt bra skiva/låt/bok under sin livstid. Uppskattning och berömmelse är inte direkt proportionerligt mot produktivitet. Faktum är att det kanske snarare är ett exponentiellt samband där exklusivitet belönas.

Men nog om det.

In the Sun har även en annan förtjänst, nämligen att titeln tangerar den till filmen Into the Sun. Om jag minns rätt en hyfsad komedi om en filmstjärna som ska spela stridspilot. Det märkvärdiga med filmen är att huvudrollen innehas av Anthony Michael Hall, an original Brat Packer och en galet begåvad komiker som spelade geek i ett antal av John Hughes filmer på 80-talet.

Filmen Sixteen Candles, med honom, var jag exempelvis helt besatt av och såg tolv gånger på raken.

A man of few words.

Jag vet inte. Kanske. Vi får se. Snart. Sen.

Min pojkvän är en fåordig man.

Too good to be true.

När något verkar för bra för att vara sant är det oftast så, har jag hört. Det stämmer i alla fall på de här såserna. Eftersom caesarsallad och choklad är mina storfavoriter kan ni ju föreställa er glädjen då jag ramlade över dessa helt kalorifria produkter. Men säg den lycka som varar.

Nu vet jag i alla fall hur 0 kalorier smakar. Och luktar. Inte är det mumma, inte.

Brasklapp: Det kan ju hända att såserna blev förstörda under den vecka de fick vänta i paketutlämningen. I så fall tar jag tillbaka allt.

Historien om ett fotografi.

Byrålådan, den 10 mars 2014: En samling omaka strumpor. Lite till åren, slitna, noppriga. Hela fotografiet andas uppgivenhet.

Vad är historien bakom? Ett strumpbytarparty som spårade ur? Har udda par bildats och lämnat sina respektive kvar?

En av strumporna, som önskar vara anonym, tror att det handlar om organiserad strumpnappning och att hans parhalva för länge sedan har förts ut ur landet. Kanske till Norge.

Inte långt efter det att fotografiet tas slår en av strumporna knut på sig själv och kvävs. I avskedsbrevet skriver han att livet inte längre är värt att leva; han kommer aldrig träffa en ny maka som gör honom hel.

"Inte ens torktumlaren vill ha mig", avslutas brevet.

Don Quijote.

"Du med dina väderkvarnar, och katten med sin svans", suckade Monsieur häromdagen.

Ja, alla har vi någon obskyr fiende att jaga.

Dancing Queens.

Åh, gymmet är en sådan smältdegel av olika typer. Precis som i verkliga livet, fast med spandex kan man säga. Kanske är det värt ett blogginlägg att gå in närmare på det.

Precis som i verkliga livet sköter de flesta sig själva och håller relativt låg profil. Men då och då livas stämningen upp av någon loose cannon som bryter helt mot oskrivna gymregler. En som tidigare gjort stort intryck på mig var en discodiva (tänk Lafayette i True Blood, men utan make up) som iklädd minimala tights och maximala hörlurar lekte Studio 54 i en trappmaskin. Han kunde hålla på i en timme och dansa - makalös energi och uthållighet. Först trodde jag att han var påverkad av något, men vem behöver stimulantia med så grymma lårmuskler?

Någon som dock utan tvekan var påverkad var den man jag såg häromdagen, utanför spinningsalen. Också han väldigt dansant, men kanske inte på samma nivå. Iklädd mjukisbyxor och t-shirt, solglasögon och keps var han mer som en 13-åring på sin första skoldans. Vevande armar i kombination med luftkickar, inget man vinner Let's Dance på. Men var och en blir salig på sin fason, och vem är jag att döma? Jag dansar the White Man's Overbite.

The Magic Coat.

Tänk vad märkligt! Den kappa som hängt orörd i över fyra år på grund av anmärkningsvärt dålig passform (för smal över axlarna och vid över magen) sitter nu som en smäck. Hur har detta gått till? Har mina magnifika axel- och ryggmuskler omvandlats till fettvävnad som liksom runnit ner mot midjan med gravitationens hjälp? Ja, förmodligen.

Otroligt ändå, jag som trodde att den kappan var bortkastade pengar.

En katharsis coming up.

Fjärran vore det mig att klaga. Det är helt enkelt inte min stil - jag är mer den tysta, starka typen. Med det sagt vill jag ändå hävda att det finns gränser för vad en människa kan tåla.

Igår inledde jag min livs första detox. Jag kände att det var hög tid. Det finns på min "things to do before I die" list, och i den takt jag förgiftar min kropp börjar tiden rinna iväg.

Detox innebär ju inte någon svält, man kan äta sig hur mätt som helst. På rätt saker. Fel saker är bland annat kaffe, socker och sötningsmedel, mjöl- och mjölkprodukter samt E-ämnen. Och eftersom dessa utgör basen i min matpyramid är läget minst sagt besvärligt.

Hittills har mina dagar präglats av migrän och vånda. Vånda och migrän. Kaffeabstinens och sötsug har närapå drivit mig till vansinnets gräns. Ack, vad skulle jag inte göra för en stor och stark latte, en ostbaguette de luxe (extra allt) och kanske lite chokladsomething.

Egentligen vill jag bara vill göra en Lohan och skriva ut mig själv, men that's the Old Me. The New Me håller blicken på bollen och inväntar katharsis. Amen to that.

Sopranos ruined me.

Jag har precis skaffat streamingtjänsten HBO Nordic. Netflix alone can't satisfy all my needs, och när det gäller streaming tror jag på öppna relationer. Jag är alltför ung för att binda mig till en leverantör. Det är dock med blandade känslor jag klickar igång ett nytt avsnitt. HBO-introt är för mig så förknippat med mitt livs seriekärlek The Sopranos.

Jag upptäckte serien långt efter dess sista säsong. Men det var kärlek vid första ögonkastet. Jag gick all in, köpte alla boxar och lämnade knappt sängen innan alla sex säsongerna var avklarade. (Möjligen för att rosta lite bröd.)

When all was said and done drabbades jag av en smärre depression. Jag ville inte acceptera att det var över - goddammit, jag ÄLSKADE den serien! Och, in the  face of true love you don't just give up. (Som Chuck Bass säger.)

I ett försök att hålla kvar Tony och de andra i mitt liv såg jag om serien. Sen såg jag om den igen, denna gång för att get it out of my system. När jag inom loppet av ett år sett serien tre gånger kände jag att det fick räcka. Jag kunde inte se den en gång till, inte då. Kanske någon gång i framtiden.

Sedan dess har jag lagt timme efter timme på reboundserier. De flesta orkade jag bara med i ett avsnitt, om ens det. (Det finns så många ointressanta serier out there.) Andra funkade för en stunds förströelse. Då och då stötte jag på en serie som jag verkligen kunde uppskatta, ibland utvecklades det till något djupare.

Nu senast är det True Detective som fångat mitt (och uppenbarligen många andras) hjärta. Den är lysande på sitt sätt och jag vill verkligen ge Rust och Marty en ärlig chans - if they let me.

HBO-introt kommer alltid att förknippas med Sopranos. Och Sopranos kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta. Men när introt nu spelas upp känner jag inte i första hand sorg över det jag förlorat, utan förväntan inför det jag kommer att få uppleva.

The End.

Underbart är kort.

Så här i tider av bokrea tänkte jag dela med mig av mina egna boktankar. De är många, ludna och kryllande. Ungefär som resultatet av okontrollerad marsvinsavel. (För att citera Nina Hemmingsson.)

Jag älskar böcker. Men uppenbarligen är jag mer intresserad av att köpa dem än att faktiskt läsa dem. Mitt liv styrs av minsta motståndets lag, och bittra kunskapsrötter kan sällan konkurrera med snabba sockerkickar. Tyvärr.

Med ovan sagt kommer det säkert inte som en överraskning att jag föredrar korta böcker. Tegelstenar kan vara toppen, men vanligtvis är de bara en pratigare version av tunnare böcker. En bok kan helt enkelt aldrig bli för tunn eller tät. Noveller är givetvis att föredra, eller ännu hellre en samling tweets.

På senare tid har jag börjat acceptera att böcker inte läser sig själva, och att jag inte kan absorbera innehållet genom någon slags osmos bara för att de finns i min närhet. Jag har därför börjat rensa lite i min bokhylla. Bedömning sker från fall till fall, men pocketböcker som stått olästa i 5-10 år sitter generellt ganska löst. Tunna klassiker kan dock få en andra chans.

En bok som jag haft i 10 år men läst först nu är Med uppenbar känsla för stil - ett reportage om manlighet. Jag kan för mitt liv inte förstå hur denna lilla (föredömligt tunna och innehållstäta) godbit förblivit orörd i alla dessa år. En keeper som kan avnjutas igen.

En annan bok som härbärgerats av bokhyllan i närmare 15 år är Stäppvargen, också den föredömligt kort. Jag har påbörjat den flera gånger utan att ta mig igenom de första 50 sidorna. Under hotet om evig förvisning av denna klassiker plöjde jag mig dock häromdagen fram till själva traktatdelen. Det var mödan värt. Jag ser nu med stor entusiasm fram emot återstående sidor. "Endast för förryckta" är en catchline helt i min smak.

(Bild: Nina Hemmingsson)