Hemblandad müsli.

Självklart blandar även jag egen müsli. Här är en av mina favoritmixar:

2 delar Start hasselnöt
1 del hackad Marabou mjölkchoklad

Enjoy!

Billig Holiday.

Jag och Monsieur har bokat en shoppingweekend. Väldigt spontant och väldigt nära i tid, något som inte alls är min bag (de franska nerverna). När allt var klart, och såväl hjärtslag som andetag återgått till det normala, slog det mig dock att jag inte har någon kod till mitt bankkort. Den glömde jag för över ett halvår sedan och har inte "hunnit" skaffa en ny. Och för den som inte vet så är signaturköp en tämligen krånglig procedur som dessutom inte alltid accepteras av butiker (eller restauranger). Något som i sin tur är tämligen opraktiskt och begränsande om man ska på en shoppingweekend i främmande land.

Monsieur insåg dessutom att han inte hade några pengar alls. Han har nämligen inte "hunnit" sätta in sitt studiemedel (aaawwww..) på kontot. Well, prokrastinering - thy name is Camian. Eller låter det bättre med Christilla? (Alla powerpar har ju sammansatta namn, och jag vill inte vara sämre.)

Det kunde alltså ha blivit en väldigt billig shoppingsemester. Men lyckligtvis gick allt väl. Nu finns det resurser att tillgå. Behold how I return in Prada from topp till toe.

Tandkrämsskägg.

Detta är ju varken en modeblogg eller en skönhetsblogg. Inte heller en träningsblogg, en föräldrablogg, en inredningsblogg eller en blogg som kommenterar politiska frågor. Det är helt enkelt, för att tala med Seinfeld, en blogg om ingenting.

However, ibland kan det komma inlägg som tangerar något av ovanstående - som en del av detta ingenting, a k a den lilla världen. Exempelvis frågan om morgonrutiner, närmare bestämt när man lämpligast bör borsta tänderna. (Kategori: Skönhet)

Min morgonrutin är: frukost - tvagning - makeup - tandborstning, och har så varit så länge jag kan minnas. Old habits Die Hard. Men nu börjar jag överväga att byta plats på makeup och tandborstning.

Anledningen är att tandborstning ofta medför en del rinn och kladd. Och när man sedan sköljer bort tandkrämen och torkar sig runt munnen är all makeup borta. Au naturel, the shape of a henriquatre-skägg. Not so classy. Och att punktvis sminka sig bara runt munnen är ingen lätt sak. Det blir sällan naturligt och henriquatre will linger all day. Bättre då kanske att klara av tandborstningen redan innan man sminkar sig. Vad anser ni?

Skägg à la henriquatre. Bild från Wikipedia.

Droppande kranar. %#&%¤/%!!

Droppande kranar kind of gets on your nerves, don't they? Vår lägenhet lider sedan en tid av droppande kranar såväl vid diskbänken som vid handfatet i badrummet. Och eftersom sovrummet i princip är detsamma som köket (vilket oftast är en bra sak!) så finns det egentligen ingenstans man slipper eländet.

Ja ni förstår. Snart är det jag som går omkring och sprätter med armar och ben, stirrar vilt och mumlar högt för mig själv på stan. Eller så ringer jag portvakten som får skruva lite.

Och på tal om störande element, så har katten nu återupptagit sin ovana att med uppfordrande och envetna skrik väcka mig klockan fyra varje morgon. For no reason. Kanske ber jag portvakten fixa henne också.

Keeping up with the Trulies. Del 1.

Överflöd. Det är nog ordet som bäst beskriver en familjehögtid eller annan sammankomst hos the Trulies (Yours Truly's familj med mor i spetsen). Tänk ätardag. Eller en barntillåten version av Brakfesten.

ALLT som är gott ska serveras och ätas, oavsett om tiden är knapp. Och eftersom det är en dödssynd att låta en gäst gå hem hungrig måste varje rätt vara så väl tilltagen så att alla kan ta så mycket de vill av allt.

Vid ankomsten serveras kaffe, en ursäkt för att without further ado hugga in på kaffebrödet och de dignande skålarna med godis. Men redan inom en timme är det dags för mat. Vanligtvis minst tre rätter (exklusive efterrätt). Och eftersom man redan har grundat med flera sorters kakor och ett par hekto godis inträffar mättnaden ofta redan efter första rätten.

Men det hindrar inte en äkta Truly! För en Truly är matbordet ett slagfält och den som lägger ner gaffeln och erkänner sig för mätt är en fegis. Man kämpar sig därför igenom både rätt två och tre, om än med minskande stridsvilja.

Knappt har tallrikarna för den sista varmrätten kallnat, förrän det är dags för efterrätt. Vanligtvis någon form av glassanrättning, som enligt familjens överhuvud är ett fräscht sätt att avsluta en måltid.

Men det är ju inte riktigt sant. För efter glassen kommer tårtan. Tårta serveras nämligen alltid vid en Trulysammankomst. Födelsedagstårta, jultårta, påsktårta, midsommartårta, eller bara plain tårta. Kärt barn har många namn.

Och till tårtan serveras kaffe, så vill man ha kaffe (vilket man ofta vill i det här läget) så får man bita ihop och pressa ner en bit. (Det brukar i och för sig inte vara så svårt, som alla vet är tårtmagen skild från matmagen).

Vid det här laget är man så mätt och däst (möjligen med stickningar i armar och ben, sockeryrsel eller -koma) att man knappt orkar konversera.

Med ett segervisst leende lutar man sig istället tillbaka i soffan, klappar stolt på magen som stått pall för ännu en batalj och tänker att snart kan jag ta en tiny little mint. Sen är jag nöjd.

Godisfrossa och godisfasta. (Kan man köra en 5:2 på den?)

Jag hoppas att det inte kommer någon påskkärring och knackar på idag. Här finns inte en godisbit att hämta. Allt är uppätet, och efter gårdagens exempellösa godisfrossa tänkte jag idag inleda årets andra (!) godisfria år. (Det handlar om parallella universum och sånt, lite för avancerat för att förklara här i ett par meningar.)

Att i ett sådant läge köpa nytt godis är inte att rekommendera. Inled mig icke i frestelse, som jag brukar svara när Herren frågar. (Och det gör han, han gillar nämligen att testa människor.)

Men även om det kommer en påskkärring på jakt efter godis så behöver man ju inte öppna. Man kan låtsas att man sover, duschar eller helt enkelt inte är hemma. I do it all the time. Eller så öppnar man och erbjuder en ägghalva med skagenröra och löjrom.

Robin Hood-frisyr.

De senaste åren har mitt hår börjat bete sig märkligt. Medan håret på vänster sida av huvudet är tjockt och friskt och växer som det ska, är håret på höger sida tunt och sprött och växer inte alls. Det är som att näringstillförseln till höger sida är strypt.

Först trodde jag att det var en mekanisk fråga; att axelremmen på min handväska skavde av håret eller att det nöttes när jag sov på höger sida. Men det verkar inte vara fullt så enkelt. Sen tänkte jag att det kanske är kopplat till en ökad stress, hårväxten kan ju påverkas av sådant. Men varför bara på ena sidan, frågar sig då vän av ordning.

Ja, det har även jag frågat inte mindre än två frisörer och två läkare. Och de har alla stått handfallna och svarslösa.

Som det ser ut nu är jag alltså dömd att för all framtid ha samma axellånga frisyr, utan möjlighet att låta håret växa ut. Eller så skaffar jag en kvinnlig version av den s k Robin Hood-frisyren (ta från de rika och ge till de fattiga) och låter det långa håret liksom svepa över det korta i någon slags konstfärdig håruppsättning.

Nedan en (spegelvänd) bild från min tid som blondin, strax före ny klipptid.

Hålfoten! Heureka! Kärt barn har många namn.

Polletten trillade ner och fjällen föll från mina ögon när jag plötsligt insåg att användningen av "en", som jag observerat på senare tid i sammanhang där man normalt använder "man", givetvis är en feministisk markering. (Och förstås en direktöversättning av engelskans "one".)

Trots att jag solidariserar med de flesta feministiska initiativ, kommer det att dröja ett tag innan "en" får en lika självklar plats som "hen" i mitt ordförråd. Uppenbarligen går min gräns precis mellan dessa två ord.

En e ju inte mer än henniska.

Goldfinger.

Hjälp! Jag såg precis att mina fingrar har fått en kraftigt orangegul färg. Uppenbarligen påverkas jag extremt lätt av karoten.

Jaja, det kunde ha varit värre. 

Det är det i och för sig. 

Jag verkar nämligen reagera orimligt kraftigt även på mina nya Advanced Anti-Age-krämer/serum/oljor som jag köpt för dyra pengar. Jag har aldrig haft så dålig hy. Men det kanske är för att krämerna är så oerhört effektiva - föryngringsprocessen har tagit mig ända tillbaka till tonåren.

Hurray.

Crazy People Detector.

Jag har med stigande ålder gått från att vara en väldigt oförsiktig till en alltmer harig person, rädd för en det mesta: att flyga, att åka bil, höga hastigheter, att vara ensam i mörker, knarkare, ormar, getingar, dammråttor. Som sagt, det mesta. Det jag är allra skrajast för är dock Crazy People.

Från den stund jag kliver ut ur porten och till dess jag åter är hemma, är min Crazy People Detector påkopplad och känner av omgivningen. En konstig blick, en ryckig gång, en häftig rörelse, ett mumlande. Allt sånt får mig att vända på klacken och gå i motsatt riktning.

På senare tid har jag emellertid känt att det är något begränsande att vara så harig. Jag har därför gjort små utbrytningar ur min comfort zone. Exempelvis har jag ensam och under kvällstid åkt tunnelbana från T-centralen inte mindre än två gånger i år. (Senast blev jag visserligen antastad av en tokstenad man, men jag behöll lugnet.)

Självklart inser jag att de personer jag har under uppsikt till 99,9 procent är harmlösa. Och kanske framstår jag själv som lite crazy ibland (jag kan också mumla, och till och med sjunga för mig själv på stan - typiskt misstänkt beteende). Men som jag ser det skadar det inte att vara på sin vakt. Utan spaning - ingen aning.

Starstruck!

Idag såg jag urtjusiga Camilla Thulin rasta sin hund på gräsplätten framför mitt hus. Sedan dess har jag försökt skriva ett inlägg till hennes ära, men är fortfarande alltför starstruck. Jag kom dock att tänka på en liknande incident som inträffade för 20 år sedan.

När jag var ung och bodde hos mina farföräldrar brukade jag och farfar tävla i vem som hade sett den kändaste kändisen under dagen. Jag hängde ju mest på Stockholms universitet, och där var det tunnsått med högkaratiga kändisar. Farföräldrarna däremot strosade dagligen runt på Söder och stötte på både Carl Anton (i Vita Bergen, för den som inte vet) och diverse medelålders tv-kändisar som jag nu glömt namnet på. Vid summeringen på kvällen var det därför mer regel än undantag att farfar fått ihop flest poäng.

På grund av åldersskillnaden var vi förstås inte alltid överens om vilken kändis som skulle anses vara mest känd, men eftersom farfar uppfunnit spelet så fick han också bestämma reglerna. Och han bestämde bland annat att Nils Poppe var den som var kändast av dem alla. I alla fall i Sverige. (Jag accepterade motvilligt.)

Trots dåliga odds för min del slumpade det sig ändå så att jag i slutänden vann tävlingen, och det med en sådan marginal att vi därefter lade ner den. Vändpunkten kom en dag när jag promenerade på Sturegatan. Framför mig gick det en ganska kort herre med hatt och käpp, och av doften att döma en cigarill i mungipan. Av någon anledning gav min kändisdetektor utslag, och när jag passerade kastade jag därför en synnerligen granskande blick på mannens ansikte.

Men dra på trissor, tänkte jag när jag kände igen honom. För det var ingen mindre är Erik Zetterström, även känd som Kar de Mumma. Författare till Två år i varje klass, Sigge Nilsson och jag samt en mängd kåserier och revyer. Starstruck var bara förnamnet.

Även farfar var märkbart tagen av mitt tillkännagivande vid middagen. Utan omsvep erkände han sig besegrad och förklarade tävlingen som avgjord en gång för alla. Här hade inte ens Nils Poppe någon chans.

Inom kort introducerade farfar istället en ny lek som han kallade "Jag kan sjunga om vad som helst". Den gick ut på att man skulle komma på låtar om i princip vad som helst, t ex frukostflingor.

Men det är en helt annan historia.

Kar de Mumma. Bild från Sverigesradio.se

Highly Sensitive.

I dessa tider av diagnosvurm har jag ofta känt mig lite ointressant, till och med misslyckad. Jag är bara en vanlig svenne, inga konstigheter, inga biokemiskt inducerade talanger. Men så läste jag om Highly Sensitive Persons - och ALLT FÖLL PÅ PLATS som man säger.

Yes box. Jag är definitivt en sån där "sensibelt begåvad" person som känner mycket mer - och lite bättre (!!!) - än de flesta. Intryck som går en icke-HSP förbi sugs in för bearbetning i mitt stundom överhettade känslomaskineri. (Ungefär som Professor Balthazars magiska maskin, med den skillnaden att det sällan kommer ut något magiskt.)

Tyvärr är högkänslighet ett ganska obra personlighetsdrag att skylta med annat än i sällskap med en annan HSP. (Vissa säger "överkänslig". Very rude.) Det är lite som jag föreställer mig att synska personer har det. Med sina fellow clairvoyanter/-audienter kan de chosefritt diskutera spöken över en fika. ("Asså, guuuud! Du anar inte vem jag såg härom dagen!" "Nämän, lägg aaaav! Är han död?? Vad saaa han??")

Men skulle de börja yra om spöken på jobbet vid kaffemaskinen så är det inte fullt så välkommet. (Trots att tanken på ett spöke inte är hälften så svindlande som att tid och rum en gång inte existerade.)

Själv skulle jag tycka att det var superspännande om någon berättade om sina spökpolare. Men jag vill helst inte se dem själv. I am way too sensitive.

Professor Balthazar. Bild från Wikipedia. 

Advanced Anti-Age.

Jag behöver numera aldrig visa leg på systembolaget. På grund av denna förolämpning har jag slutat köpa alkohol.

Med detta sagt vill jag tacka den unga expedit på Åhléns City som igår gav mig råd vad gäller hudvård i kategorin Advanced Anti-Age.

"Men den här serien är för 40 plus", sa det oskyldiga flickebarnet och spärrade upp ögonen när jag räckte fram ett serum och en olja med magiskt föryngrande egenskaper.

Aaaaawww..

Mitt gamla skrumpna hjärta slog en stapplande volt och jag log så brett att såväl tänder som rynkor syntes tydligt.

Seeing is believing. / Ignorance is bliss.

Idag åt jag en sån där självplockssallad från Hemköp. Jag gör det ibland. Men inte oftare än att de värsta synerna från min näthinna hinner suddas ut och minnet blekna.

Syner som när någon nyser rakt över byttorna med babyspenat, avokadomos och skalade räkor. Eller när någon stoppar ner fingrarna i en annan bytta för att fiska upp ett par oliver.

När jag ser sånt lovar jag mig själv att aldrig mer hemfalla åt självplock. Men vad är väl ett löfte till dig själv? Inte särskilt tåligt mot tidens tand, skulle jag vilja påstå.

Dessutom, matförgiftning är bra för figuren. (Liksom sallad.)

Le Chicken Race du Trottoir.

Det finns en hel del som upprör mig, får hjärtat att galoppera och blodtrycket att stiga. Till det uppenbara hör allmän ondska mot djur, barn och andra som är svagare än man själv. Men det finns ju fler nivåer i helvetet, och således fler saker att uppröras över med varierande styrka.

Ta till exempel det här med mötande trafik, ett begrepp som alla bilförare är väl bekanta med. För att inte riskera frontalkrock håller man sig i sin fil och ska man köra om är det blicken-pilen-filen som gäller.

Denna medvetenhet finns inte hos fotgängare. De går gärna fler personer i bredd och tar upp filerna för båda färdriktningar. Mötande fotgängare tvingas antingen kliva ut i cykel-/vägbanan eller ner i diket. Fullkomligt rimligt tycker det förstnämnda sällskapet.

Detta både upprör och fascinerar mig. Hur resonerar dessa personer? Är det en medveten handling eller inte? Är det ett statusmanifesterande chicken race eller resultatet av dålig uppfostran alternativt klumpig vaggning som barn? Är deras pappa eller mamma glasmästare?

Jag bara undrar.

Morgonstund.

Jag är en morgonjunkie. Jag älskar lugnet i början av dagen. Jag älskar att i min ensamhet äta en utdragen frukost, att dricka dagens första kopp kaffe och att sakta glida ur mitt meditativa tillstånd. Är det en arbetsdag promenerar jag gärna till jobbet. Ibland med musik i lurarna, ibland njuter jag av naturens egna ljud: morgontrafiken och något enstaka fågelkvitter.

En solig och sömnig morgon förra veckan njöt jag i vanlig ordning av min promenad till jobbet. Framför mig gick en medelålders, något bedagad blondin med långa toviga hair extensions och en rockig outfit som sett bättre dagar.

I Slussenkarusellen på väg ner mot Kornhamnstorg blev vi omsprungna av en energisk morgonjoggare. Jag vaknade ur mitt slummer och såg med stigande hälsoångest på när hon försvann mot horisonten. Det gjorde inte den bedagade blondinen. Hon tände istället en cigg och drog ett halsbloss. Då kändes det genast lite bättre.

Makrillkonserver - what's the deal??!!

Idag gjorde jag för första gången på 25 år min paradrätt från gymnasietiden - Rismums à la CG. En rätt som uppfyller alla mina dåvarande krav på en måltid; att enkelt och diskeffektivt kunna tillredas i en enda kastrull och att innehålla högst tre ingredienser, gärna behändigt förvarade i konservburkar.

En klassisk Rismums à la CG görs på ris, tonfisk och majskorn, men man kan med fördel ersätta tonfisken med makrill för mustigare smak. Som kronan på verket tillsätts en skvätt kinesisk soja för sälta och en internationell air.

Madeleineeffekten uteblev lyckligtvis (jag har ingen större önskan att återuppleva mina gymnasieår), men gott var det och bukfull blev jag.

Men what's the deal med dessa makrillkonserver?? Makrillindustrin har uppenbarligen hållit sig borta från produktutveckling de senaste 25 åren. Det går fortfarande inte att öppna en makrillkonserv utan att det stänker makrillsås åt alla håll (även bakåt) och man skär sig i tummen.

Nä, hör hit polis.

Disappointed!

Alltså. Glädjen när jag på Netflix Facebooksida såg att serien House M.D. nu finns tillgänglig. Och besvikelsen när jag sedan insåg att jag var inne på Netflix US Facebooksida.

Det är så olika.

Häromdagen klämde jag lite på Monsieurs muskler och sade: Du är så hård på utsidan. Men mjuk på insidan.

Ja, sa han. Du är tvärtom.

I duschen finns inga pennor.

Jag får lysande idéer när jag står i duschen. Lysande, I tell you! Majoriteten av dessa idéer förmedlas dock inte via bloggen eftersom jag hinner glömma dem innan jag duschat klart.

I rymden finns inga känslor. Och i duschen finns inga pennor.