Unfaithful.

Som jag skrev tidigare har jag fallit hårt för kriminalserien Shetland (som utspelar sig på Shetlandsöarna). Jag har nog inte upplevt så starka känslor sedan Lewis (kriminalserie som utspelar sig i Oxford). Dessvärre kommer det ju bara ett avsnitt i veckan, vilket inte på långa vägar räcker för att mätta min hunger. Jag har därför tvingats dammsuga Netflix på liknande serier, som ska fylla tomrummet veckans övriga sex dagar, och då snubblat över kriminalserien Hinterland (som utspelas i Wales). Den får duga, tänkte jag och gav den en chans. Men jag blev gruvligt besviken.

Maken till ointressanta karaktärer och sopiga skådisar har jag då aldrig sett i en brittisk serie. Den manliga huvudpersonen och hans kvinnliga huvudkollega har var sitt uttryck. Mannens är sorgset kontemplerande och kvinnans sorgset förvånat. På det hela taget är Hinterland ett eländigt substitut till Shetland. Och jag känner mig - smutsig. Som jag kan tänka mig att man gör när man har en tillfällig och meningslös affär med någon för att fylla tomrummet efter den man egentligen vill ha. För varje avsnitt känner jag allt större avsmak och självförakt. Men efter några dagar är jag där igen, trycker på den där lättillgängliga playknappen och säger till mig själv: det här är sista gången.

Tjat i matbutiken.

I affären nyss:

- Snälla snälla, kan vi inte köpa den.

- Nej.

- Snälla!!

- Nej.

Monsieur låtsas sätta ner foten och lägger tillbaka chokladkakan. Allt medan barnet bredvid undrar varför tanten är så konstig. 

Ungefär där tröttnar jag på att tjata, lägger ner chokladen i korgen och säger beslutsamt:

- Då betalar jag den själv.

Däri ligger skillnaden mellan ett barn och en vuxen.

Burberrybritter och andra britter. Typ Ian Fleming.

Jag tittade på den brittiska tv-deckaren Shetland häromdagen. Som balsam för själen. (Om man bortser från döingen.) Plötsligt känns fashionabla Milano väldigt avlägset. Nu vill jag bo på en brittisk hed, gärna karg. Klä mig i oljerock och gummistövlar, köra jeep och klappa får.

På tal om rockar så är ytterplagg min stora passion. Andra damer är besatta av skor och handväskor, jag har garderoben full av jackor. (Skor däremot - not so many. Typ två par som jag sliter på i tid och otid.) I mina inköp är jag impulsiv och totalt märkesotrogen. Men hur det nu gått till så upptäckte jag igår att jag har inte mindre än tre jackor från Burberry Brit i samlingen. Samtliga illasittande. För smala över axlarna och för vida i livet. 

Som vän av ordning frågar jag mig nu - hur kommer det sig? Hur är dessa Burberry-britter skapta? Som cylindrar? Eller än värre - ölflaskor? Nu tillhör det ju knappast ovanligheten att mina kläder sitter illa, om jag ens kan ha dem. Vanligtvis är de för små redan när jag köper dem eftersom "de kommer bli perfekta när jag gått ner fem kilo". Vad gäller dessa BB-jackor är det nog ingen konst att utöka midjemåttet ytterligare, det verkar vara en naturkraft. Att krympa axelbredden blir svårare.

Och på tal om midjemått såg jag den oväntat utmärkta tv-serien Fleming (The man who would be Bond) igår. Väldigt spännande snubbe den där Ian, mycket mer intressant än Bond. Genom fyra avsnitt à 45 minuter (motsvarande nära 15 år) hade Ian en affär med en gift kvinna innan han till slut, i eftertexterna, gifte sig med henne. Åh tänkte jag - romantiker som jag är - äntligen fick de varandra. Nu kommer de att leva lyckliga i alla sina dar. Men tji fick jag. Några minuters googlande senare var jag smärtsamt medveten om att det gick käpprätt åt pipsvängen. När deras kärleksbarn några månader efter bröllopet förlöstes med kejsarsnitt fick frugan ett otrevligt ärr, och där dog Ians passion. Han ogillade vanställda kroppar, nämligen.

Ack ja. Den kärleken.

Historiska personligheter och annan rolig historia.

Jag älskar historia och ser gärna dokumentärer om historiska personligheter. Till min stora glädje visar SVT nu en serie som heter just Historiska personligheter.

Att kalla serien djuplodande vore en överdrift. I stället lockar man med snabba klipp, ärtiga historiker och referenser till dagens kändisar, röda mattan, skvallerpress och "blingbling". Förmodligen försöker man tilltala en yngre målgrupp, och självklart får de mig på köpet.

Avsnitten hittills om Henrik VIII, Casanova, Marie Antoinette, Louis XIV, Victoria och Elisabeth I har faktiskt varit underhållande och något lär man sig alltid. Kort sagt är det välinvesterade 22 minuter.

Och när vi ändå är inne på ämnet historia, kan jag efter några avsnitt av Kampen om kronan konstatera att Christopher O'Reagan är för historiska dokumentärer vad Björn Ranelid är för skönlitteratur. Han är lite för fokuserad på formulering och framtoning för min smak. Jag föredrar historienördar som sprutar ur sig såväl anekdoter som siffror i stället för att svepande konstatera att det utanför Poltava dog fler "än någon orkar tänka på".

Marie Antoinette m fl presenteras med lösnummersäljande rubriker:
http://www.svtplay.se/video/2548742/historiska-personligheter

Christopher O'Reagan rynkar sin släta panna och uttalar fler ord, färre siffror:
http://www.svtplay.se/kampen-om-kronan

Lost and found.

It was lost but now it is found. Den förlupna chokladkakan har återvänt. Tydligen glömde jag inte den i butiken trots allt.

När jag igår skulle göra ugnspannkaka med bacon hittade jag chokladkakan mellan två paket djupfryst bacon. Där låg den och darrade, ömsom av skräck och ömsom av köld.

Hade det varit något annat livsmedel hade jag nog straffat det omedelbart, kanske genom att äta det till middag. Men jag är svag för chokladkakor och ger dem ofta lite special treatment. Jag lät den därför tina i lugn och ro för att sedan återförenas med sina fyra kompisar i kylskåpsdörren. Jag kommer till och med att äta den sist, because I love it the most.

Glädje och sorg.

Den oväntade glädjen när favoritchokladen är på extrapris - 2 för 40 kr (jmfr normalpris 23,90 kr/st). En glädje som eskalerar till eufori när kvittot visar att extrapriset i själva verket var 2 för 32 kr. Och hur lyckan sedan obarmhärtigt krossas när man kommer hem och inser att man glömt den ena - den godaste - chokladkakan i kassan.

"Look out, everybody, I'm working with coffee."

Att köpa kaffe på Södermalm är något högst märkvärdig. Oavsett om man vill ha en kopp kaffe på plats eller bara en påse bönor to go. Är baristan/kaffehandlaren 2010-talets apotekare?