fredag 13 januari 2017

I told ya!! Didn't I tell ya?

När Monsieur ska skriva terminstenta, har pluggat ovanligt mycket, känner sig ovanligt förberedd och dessutom har gott om tid på sig.
Och ändå måste sova extra länge och ta sista möjliga pendeln till Uppsala. Och den förstås inte går i tid på grund av whatever reason.

lördag 6 augusti 2016

The Cristillas utvärdering av restauranger i London.

Att äta i London är sannerligen inget för fattiglappar. Nu är det kanske inte så fint att prata pengar, men mitt alter ego Yours Truly har inga spärrar och ingen uppfostran.

Nedan följer en kort presentation av några av de restauranger vi besökte. Självklart åt vi på en massa fler ställen: Underbar indisk mat på ett ställe i Soho. Grym pizza, också i Soho. Äcklig libanesisk mat någonstans i Mayfair. Underbar vietnamesisk i Chelsea. Fruktansvärd överkokt pasta på Jamie's Italian. Och förstås engelsk frukost på Regency Cafe.. Men följande ställen representerar the worst of times and the best of times.

Sexy Fish
Väldigt hipp restaurang. Väldigt cool inredning. Totally inne. Vilket förmodligen är anledningen till att de kan sälja två (2)(!!) laxnigiri för 150 kronor. Helt stört. Mitt känsloliv passerade revy när jag fick in assietten. Chock. Förnekelse. Ilska. Resignation. Acceptans. (En timme senare gick vi till Five Guys och åt en burgare, se längre ned.)

Sexy? Maybe. Fishy? Definitely!

Sketch (The Gallery)
Vansinnigt tjusig inredning i rosa sammet. Maten var däremot inget att hurra för. Förrätterna såg visserligen intressanta ut, men vi gick som vanligt direkt på varmrätterna och de var tristare än torkande färg. Notan grotesk. Intressant Londonfakta: vatten och drinkar kostar multum, vin däremot helt överkomligt. (Möjligen hade deras afternoon tea varit gott och prisvärt.)

Inredningen det mest aptitliga på The Gallery.
I could eat those chairs!

Eftersom inredningen var behållningen kan man förslagsvis ta en drink i rummet The Glade bredvid (också underbar inredning) och kika in i matsalen för att uppleva den rosa drömmen.

The Glade med The Gallery i bakgrunden.

Sushisamba

Now we are talking. Kanske den godaste sushi jag någonsin ätit och definitivt prisvärd. Före middagen besökte vi takbaren där jag drack ett av de godaste rödvinen någonsin. Tyvärr var Monsieurs foto på etiketten så suddigt att jag inte kan identifiera det. (Han hävdar att hans cola var spetsad och jag måste hålla med om att den smakade lite märkligt.)

Sushisambas bar med restaurangen i bakgrunden.

Five Guys

Now we are talking - again. De godaste burgarna jag ätit. (Och vi har provat oss igenom rätt många denna sommar.) Valmöjligheterna! Portionsstorlekarna! Ät där, säger jag bara. Där slickade vi våra sår efter Sexy Fish och lade en stabil grund inför besöket på Sushisamba. (Vi ville inte ta några risker.)

Burgaren med bacon och ost var min favorit..

tisdag 26 juli 2016

Old time selfies. (Yours Trulys dag.)

Efter att jag hade accepterat en dag på Emirates Stadium var det inga problem att få med Monsieur på en museidag. Inte mindre än tre museer kunde jag deala till mig: Tate Britain, Tate Modern och National Portrait Gallery. Personligen är jag inte så intresserad av modern konst, gamla dammiga porträtt däremot!

Och vad kan man säga. Tillgjorda poser och självförhärligande attribut är sannerligen inget nytt för nutidens selfie-era. Det tog bara lite längre tid att få till det förr.

Sir Brook Boothby gör sitt bästa för att verka tankfull och djup.
"Här ligger jag sådär naturligt utsträckt i naturen och tänker på väsentligheter.
(Förresten, ser min rumpa stor ut i den här vinkeln?)"

Lady Elizabeth Grey vill gärna framhäva sina nyuppuffade behag.
"Gud så blek jag är! Kan vi lägga på ett filter? Och håret - gud så frissigt!
Går det förresten att göra urringningen lite djupare?"


Mer om dessa konstverk här:

måndag 25 juli 2016

Hard Rock Cafe - not so hard rock?

Jag har aldrig begripit mig på fenomenet Hard Rock Cafe, och efter att ha sett denna skylt från Old Park Lane i London är jag ännu mer förvirrad. Jag trodde det var ett hak för hårdingar - vadå inga kärnvapen??

"Bara ett litet? För personligt bruk och självförsvar..?"


söndag 24 juli 2016

"Let's have a cup of tea."

Självklart besökte vi (och 40 asiatiska turister som förmodligen också sett filmen Layer Cake) Regency Café där nedan scen inte upprepades. (Men hade Monsieur kommit med en kopp te istället för morgonkaffet vet jag inte vad som kunde ha hänt.)

 

Yours Truly drar från brottsplatsen.
"I won't be around for a while!"

Kaféet kan för övrigt rekommenderas. Rejäla engelska frukostar och bryggkaffe för en spottstyver. Och ägaren själv är värd en mässa. Inte nog med att hon jonglerade en uppsjö olika beställningar (kombinationerna av korvar och bönor och bacon och annat som erbjöds var legio!) växlade hon även mellan denna roll och den som utropare av färdiga rätter. Här snackar vi magstöd. För min inre blick föreställde jag mig utroparen som en 45-årig fotbollshuligan/hamnarbetare tills dess att Monsieur påpekade att det var den spensliga 40-something-damen som hade en sådan imponerande röstvolym.

I klippet nedan hörs ägaren ropa ut några färdiga rätter, men filmen gör henne inte rättvisa. Den rösten måste upplevas på plats.

lördag 23 juli 2016

The Bodyguard and the Moviestar.

Monsieur är en sällsynt stilig och vältränad man, vilket gör att människor ibland tror att han är fotomodell. Mig är det ingen som misstar för fotomodell, möjligen en gullig maskot som hänger på hans arm. Men i London fick jag upprättelse må ni tro. När vi strosade Bond Street fram, jag iklädd mina största och svartaste glasögon och han en halvmeter bakom på grund av skoskav, var det en man som kallade honom min bodyguard. (Vilket enligt mig implicerar att jag är en viktig kändis i behov av skydd.) Jag växte säkert en halv centimeter och återfick under en kort stund alla 162 cm i strumplästen som jag hade innan jag började krympa.

Och så tänkte jag att det är hög tid att se om filmen Bodyguard. Soo aaamazingly romantic - precis så har vi det!



En annan gammal goding på temat.

fredag 22 juli 2016

Arsenal. (Monsieurs dag.)

Hemma från London och så mycket att berätta! Var ska jag börja..? Jo, jag börjar med vårt besök på Emirates Stadium, Arsenals hemmaarena i London.

För ett lidelsefullt Arsenal-fan som Monsieur är ett besök på ovan nämnda stadium ett måste under varje Londonbesök. Denna gång gick vi (förutom i butiken) även turen som inkluderar ett besök i spelarnas omklädningsrum, pressrummet, spelargången (alltså där spelarna kommer in från bussen, för att sedan gå till omklädningsrummet - vansinnigt intressant), tränarens eget krypin, "Diamond Club", läktaren och avslutningsvis - Arsenalmuseet!!

Monsieur var storögd och salig. Jag förundrades främst över hur spelare som har miljontals kronor i lön, i en sport som säkert omsätter miljarder, måste gå på toa i eländiga bås. Herregud, tänk om någon har ont i magen men inte kan gå när alla hör allt? Tänk er att springa och sparka när man har magknip? Många matcher har säkert förlorats på grund av det. Nej, ge spelarna ordentliga toaletter. Avskärmade, ljudisolerade rum med vattenporl Japan style och doftljus. Gärna en Ferguson, som enligt Al Bundy är toaletternas Stradivarius.

Privacy? Not so much.

Spelarna kan detaljstudera det kvinnliga bäckenet medan de får massage.

Modernt. Från denna plats fick man med hela omklädningsrummet.