Som man är klädd blir man hädd, del 2.

Under mitt 20:e levnadsår bodde jag hos mina farföräldrar på Södermalm i Stockholm och studerade molekylärbiologi på Stockholms universitet. Min plan, i den mån jag hade någon, var att forska inom genetik (Mendels ärtor hade gjort stort intryck på mig under gymnasiet) och sedan få Nobelpriset för någon banbrytande upptäckt. Om detta skulle visa sig alltför omständligt var min plan B att bli vetenskapsjournalist (inspirerad av SvD:s Inger Attenstam).

Ganska snart visade det sig dock att jag varken hade tillräckligt starkt intresse eller tålamod för att ens ta mig igenom grundutbildningens 4-5 år av pipetterande i dragskåp och författande av labbrapporter. Men det är en annan historia.

Under min första termin lärde jag i alla fall känna en likasinnad som kom att bli en mycket god vän. Hon var en riktig Södermalmsromantiker och tillsammans besökte vi krogarna runt Nytorget varje lördagskväll (en stor stark var ungefär vad jag klarade ekonomiskt, så några större utsvävningar handlade det inte om). Jag var på den tiden polerad och prydligt klädd i kjol, strumpbyxor, lackskor och kavaj. Det var jag ganska ensam om söder om Slussen. När jag klev in på Kvarnen, Hannas krog eller WC var det alltid någon som tittade misstänksamt på mig. Lyckligtvis smälte min väninna in lite bättre med palestinasjal och grön anorak, och med henne som garant slapp jag bli utkastad för förargelseväckande utstyrsel.

Så småningom började jag dock känna att en makeover var long overdue. När jag fyllde 20 fick jag ett antal pengar av mina farföräldrar, och några dagar senare spenderade jag hela summan på en helt fantastisk skinnjacka som jag hittat i en second handbutik. Till skillnad från mina klädinköp numera, då allt är för litet men kommer sitta perfekt om fem kilo, var denna jacka lite för stor. Den hade varit perfekt för en 10 centimeter längre person, men det hindrade som sagt var inte mig. Patinan var outstanding. Och när jag nästa gång klev in på krogen WC i hörnet Skånegatan / Östgötagatan var jag ON FIRE. Det var som en scen ur Grease.

"Tell me about it, stud."

Yours Truly före och efter. (Sen gick jag  tillbaka till före igen.)

Så småningom fick jag en lägenhet på Östermalmsgatan, men det hindrade inte att jag och väninnan fortsatte med våra lördagsutgångar på Söder. (She wouldn't be caught dead on Östermalm.) En lördag drog jag på mig den magiska skinnjackan och började min vandring tvärsöver stan; Danderydsgatan, Engelbrektsgatan, Norrlandsgatan, Kungsträdgårdsgatan.. Hela tiden kände jag mig märkbart obekväm och insåg snart att this was no country for old skinnjackor. Pensionärer och unga killar med uppfälld pikékrage tittade på mig som om jag antingen skulle råna dem eller dra kniv. Jag blev alltmer illa till mods. Inte ens vid Kungsträdgården med alla påstådda värstingar kändes det bättre. Inte ens i Gamla stan. Men så plötsligt, när jag passerade Slussen och vek in på Katarinavägen, släppte känslan som en ketchupklump. Plötsligt var sliten skinnpaj normen.

Needless to say var det sista gången jag bar denna jacka. Jag insåg att jag är Sandy före makeovern, en diskret Filippa K-tjej med kavaj. Skinnjackan fick förstås följa med när jag efter ytterligare några år flyttade tillbaka till Söder, men den hölls undangömd på vinden. Tills en dag då min dåvarande "pojkvän" (10 cm längre än jag) "lånade" jackan. Senare samma kväll försvann han som en avlöning och kom aldrig mer igen.

Nedan ett klipp från en kväll på Söder:

Som man är klädd blir man hädd a.k.a Flickan med guldsandalerna a.k.a Guldsandalerna och de tre huvudstäderna.

Att hitta skor som både är snygga och bekväma har blivit en av mitt livs största och mest tröstlösa utmaningar. Det och att "komma i form". Det är i princip omöjligt.

Jag har inga orimliga krav - ett par snygga och bekväma sneakers vore tillräckligt till vardags, men inte ens det kan jag hitta. Allt skaver på mina ömtåliga prinsessfötter. När vi for till Paris tidigare i somras hade jag därför enbart med mina smutsiga gympadojjor (och ett par klackskor för akuta situationer då jag bara behövde stå still och vara elegant, exempelvis under vernissagen på Sotheby's). Förhoppningen var att hitta något snyggt och bekvämt på plats i detta skomecka, en förhoppning som kom på skam.

Efter några dagar omgiven av chica parisiskor (no pun intended) blev skammen över mina skodon outhärdlig, varpå jag i ren desperation köpte ett par guldsandaler. Min fotdoktor skulle få ett sammanbrott om hon såg dem men de passade väl in i klädkoden - platta utsmyckade sandaler gick det tretton på dussinet. Very parisienne, helt enkelt.

Goldishoes. Franska sandaler mot svenska betongplattor.

Redan på andra sidan kanalen, i London, var situationen en helt annan. Här kändes jeans och gympadojjor helt överkomligt. Guldsandaler not so much. (Och en solig dag på Mariatorget i Stockholm ska vi inte tala om.)

Historien om guldsandalerna påminner mig om en annan klädhistoria från min ungdom. Historien om skinnjackan. Men den tar vi imorgon.

Kaffe och kaka. En hyllning till det franska köket.

Frukosten är mitt favoritmål, och att som i Frankrike och Italien få börja dagen med en kaffe och en croissant, eller annan sötsak, är bara too much happiness to handle.

Hotellfrukost extraordinär.

Det är dessutom något magiskt med kaffet i Paris. Oavsett om man tar en café crème på ett klassiskt franskt kafé, eller en americano på Starbucks smakar det fantastiskt. Just Starbucks besöker vi för övrigt ofta i Paris. (And I don't care who knows it.) Även croissanterna där är grymma.

Frukostkaffe och croissant på Starbucks vid Odéon. 

Eftermiddagskaffe och croissant på Starbucks i Galeries Lafayette.

En annan sak jag älskar med det franska köket är deras förhärligande av kakor.

Fulla av fibrer och protein...

 ... dessutom en massa vitaminer och magnesium.
Komplettera med en frukt - et voilà! En komplett måltid.

Men allt är inte bättre i Paris. Priset på smågodis exempelvis.

Aaaawww! 3 euro hektot. Rena rånet.

För den som liksom jag gillar franska kaféer, kakor och bakelser kan jag rekommendera kortfilmen Bara lite till på SVT Play.

Not that kind of girl.

Sträckläser Lena Dunhams bok. Älskar den. Men så på sidan 159 skriver hon "lupus" och så tappar jag fokus. Älskar jag House mer..? Nej, beslutar jag. Det är jämnt skägg. Dunhams bok, sedan House (serien), sen Girls (serien). 

Google har funnit mig! (Eller om jag fann Google, vi har grälat om det där.)

För en tid sedan konstaterade jag att detta verkar vara bloggen som Google glömde. Men gissa vad? Nu kan man hitta den på första sidan. Men bara inlägget om just Google. Lord, vilken egenkär sökmotor!

Några ord om patina vs batik.

Monsieur har fått vittring på patinerade skor. Detta är något vansinnigt tjusigt enligt honom, och något som förtjänar yttersta högaktning.

Bild från The Shoe Snob Blog.

Under resan till Paris uppsökte vi fler olika butiker som dels sålde färdiga skor, dels patinerade på beställning. På grund av skomakarsemester och korta deadlines blev det dock inget denna gång. Inte heller var vi särskilt lyckosamma när vi försökte förklara konceptet för våra franska vänner. "Är det ungefär som batik?" frågade de. "Hummpf!" gurglade Monsieur högdraget. Han ogilllar allt flum och hippierelaterat. (Observera för övrigt att Monsieurs högdragna/förolämpade min är mycket lik hans besvikna: Besvikelsens anlete.)

"Batik?! I think not! 

Helt fel ute var de inte enligt mig, de franska vännerna. I båda fallen handlar det ju om att måla färg på befintligt plagg. Nedan en liten film om hur man patinerar skor, för den som är intresserad.

Paris: Haute couture och lite mindre flärdfull sådan.

Årets sommarsemester blev en repetition av fjolårets resa till Paris och London (mer om den bland annat här: Vill man va fin får man lida pin, Elefanten i rummet, Paris, je t'aime... moi non plus). De ökända - nu väl ingångna - skavsårsskorna fick följa med, fulla av revanschlusta, och de promenerade sammanbitet och målmedvetet hela sträckan bort till Champs-Élysées och via Eiffeltornet tillbaka till rue de Seine i sjätte arrondissementet. Efter målgång klev ett par loafers in och tog över. (Bra jobbat skorna!)

Nöjda, men trötta, herrskor.

Under vår vistelse i Paris fick vi även möjlighet att besöka Sotheby's inför en auktion av vintage haute couture. Oh, là, là! Tyvärr var jag så fokuserad på den fria champagnen att jag nästan helt glömde fota (orutinerat), men damen nedan gick inte att missa. Kameran älskade henne.

Några av besökarna var lika uppklädda som mannekängerna.
Damen på bilden är förmodligen en excentrisk miljonärska. 

Hatten är en Céline, enligt Monsieur som har bra syn.
Notera väderkvarnen - snygg och praktisk.
Om det blåser för mycket för att bära hatt kan den själv säga ifrån.

Black Santa: I Paris bär även jultomten svart. Här Mme Santas LBD.

Några av kreationerna. Bildens oskärpa tillskriver jag champagnen.

Himmel över London. (Och lite Mr Darcy. Ständigt denne Darcy!)

Nu har Monsieur och jag återvänt från en tio dagars utlandsvistelse. Bland annat var vi i London, men mer om detta i ett senare inlägg. Nu ska det handla om boken Himmel över London av Håkan Nesser.

Boken i fråga är en feting på över 500 sidor, och som trogna läsare vet föredrar jag tunna böcker (Underbart är kort). Trots detta, och trots fler misslyckade försök att ta mig igenom boken tidigare, beslutade jag mig ändå inför semestern för att satsa allt - det var nu eller aldrig. "I shall conquer this, I shall!", sa jag till mig själv, precis som Mr Darcy gjorde den där gången innan han red hem till Pemberley och badade i slottssjön. (Tydligen finns det en staty föreställande honom som badpojke i Hyde Parks Serpentine Lake. Hur kunde jag missa det??)

Mr Darcy i Hyde park. Bild från Digital Spy.

But I digress, som det heter. Tillbaka till Nessers roman.

Sagt och gjort, jag började läsa. Och läste och läste och läste. Och för varje nytt kapitel kunde jag konstatera att jag kände igen det jag läste, även om det tillfälligt fallit i glömska. Denna känsla av déjà lu upphörde aldrig och när jag slog igen boken efter fullbordat värv kunde jag konstatera att jag någon gång tydligen har läst boken men glömt rubbet. Men nu sitter det - repetition är kunskapens moder.

Efter denna maratonläsning tog jag mig an boken Linjen av Elise Karlsson. Föredömligt kort. Endast 200 sidor, dessutom med gott om luft. (Kanske inte så miljövänligt. Förhoppningsvis hade detta träd en lycklig uppväxt ute i det fria innan det fälldes och blev bokpapper.)

En mening per sida. Detta ger mig hopp om att en dag kunna skriva en hel bok.

Badscenen, originalet.




Jag vill också slå ett slag för denna charmiga version.

The icecream that ruined me for all others.

Kyssande glass

Av:  Hjalmar Glassberg

Han kom som en glass.

Vad bryr sig en glass om förbud?

Han kysste din kind,

han kysste allt blod till din hud.

Det borde ha stannat därvid:

du var ju en annans, blott lånad

en kväll i syrenernas tid

och gullregnens månad.

Han kysste ditt öra, ditt hår.

Vad fäster en glass

sig vid, om han får?

På ögonen kysstes du blind.

Du ville, förstås, ej alls

i början besvara hans trånad.

Men snart låg din arm om hans hals

i gullregnens månad.

Från din mun har han kysst

det sista av motstånd som fanns.

Din mun ligger tyst

med halvöppna läppar mot hans.

Det kommer en glass och går:

och hela din världsbild rasar

för en fläkt från syrenernas vår

och gullregnens klasar.

Frissan friserar.

- Jag borde kanske göra lite slingor, sa jag när jag tidigare idag skulle klippa topparna. Jag har ju låtit håret vara i flera år. (= råttfärgad utväxt)
- Nej då, sa frissan. Du har en jättefin hårfärg. Du har en helt naturligt ombre som alla färgar för att få. Du är jätteinne. Gör ingenting!

Ja, jag är så ute att jag är inne. Eller omedvetet medveten. Men förmodligen är det som med klädmode. När 70-talet är inne ska man inte gräva fram sina gamla övervintrade, äkta, näbbstövlar. Man ska ha nyproducerade, oäkta, med bara en antydan till näbb.

Bild från Footwear.se