Man of the year.

Ibland, när jag beklagar mig över att Monsieur inte agerar som en fullblodsgentleman, brukar han visa bilderna nedan och säga att han skämmer bort mig. Då blir jag spak och hasar tillbaka till spisen. (Not.)

Raggardusch.

Som ung rospigg blev jag bekant med fenomenet raggardusch, alltså när man sprutar på sig parfym istället för att duscha. Vansinnigt smidigt. Jag menar, handen på hjärtat, vem orkar duscha varje dag? Eller diska varje vecka? Eller dammsuga varje månad? Inte jag i alla fall.

En annan sak jag slirar lite på är bytet av kattsand. Jag väntar så länge anständigheten tillåter, och när den nästan inte tillåter mer sprutar jag generöst med parfym på sanden. Jag använder Burberry Brit Summer för ändamålet. Inte många katter som kan skryta med så exklusivt parfymerad sand.

Om matte får välja.

Kommissarie Truly och fallet med de försvunna Finn Crisp-kalorierna.

Jag är en brödmissbrukare, det vet alla som känner mig. (Jag är uppvuxen på ostmackor, smörkakor, Start och mjölk. Socker, Gluten och Laktos är mina homies. Mina vapenbröder. Jag ska skriva en bok om oss när jag blir stor. "Snabba cals" eller "White trash" ska den heta.)

Anyways.

Häromdagen hade jag en sammandrabbning med ett paket Finn Crisp. (Åååh, han trodde han var så himla hård och tuff. Men jag gav honom en rejäl omgång. Mosade honom i några tuggor och sen rakt ner i kakhålet. Inte så kaxig nu skulle jag tro.)

Anyways.

När jag satt där kolhydratsstinn och jäste, kastade jag en slö blick på innehållsförteckningen. Undrar hur många kalorier den där bad boyen innehöll, tänkte jag. Men det jag såg skakade mig i mina grundvalar. Vet detta: Något är fel - mycket fel - i Finn Crisp-fabriken. 

Förpackningen innehåller 200 gram à 339 kcal/100 g. Det innebär 678 kcal i hela paketet. Visserligen var paketet i det närmaste tomt när jag började min räkneövning, men med Guds hjälp och en tandborste* (och ett bra ögonmått) lyckades jag uppskatta antalet brödenheter i förpackningen till minst 40. Det innebär som högst 17 kcal per enhet. Och det är nu mystiken tätnar. Enligt förpackningen ska det nämligen vara 22 kcal per enhet. Vafalls!? Vart tog de resterande 5 kcal/enhet vägen? 

*Slutklämmen i en mycket spännande och helt sann historia som jag får berätta en annan gång.

Exhibit A.

Monsieurs Entrecôte-index.

Jag och Monsieur är ett riktigt stugsittarpar. Kväll efter kväll sitter vi i varsitt rum med varsin dator. Jag betar av tv-serier på löpande band och han surfar på skosajter. Men ibland tittar vi upp från våra skärmar och konstaterar att nu är det dags att lämna lägenheten och gå på stadens gator som vanliga människor. (Som Fantomen, men utan hatt.) Han tar på sig finskorna, jag hänger på mig lite juveler och så går vi på lokal (=restaurang).

Eftersom Monsieur är en inbiten köttätare väljer han alltid den största köttbiten han kan hitta på menyn. I 9 fall av 10 husets entrecôte. Och betyget på restaurangen sätts helt utifrån kvaliteten på sagda entrecôte (eller the occasional ryggbiff eller oxfilé). So, without further ado kommer här Monsieurs svenska Entrecôte-index so far (han kallar det index, men egentligen är det bara en ranking):

Aubergine

Daphnes

Riche

Strandvägen 1

Zink

Cloud Nine

Texas Longhorn
Delikatessen

Tures 

Söders Hjärta

Sturehof

Entrecôte nr 3. Ryggbiff nr 4. Oxfilé nr 5.

Benny Hill Theme.

Monsieur har drabbats av Benny Hill-feber. Varje kväll lyssnar han på Benny Hills signaturmelodi i olika versioner på Youtube. Han hävdar också att det vore en perfekt signaturmelodi för mig, om jag hade någon. (Till exempel när jag springer fram och tillbaka mellan kylskåpet och sängen. Eller när jag försöker fånga katten när vi ska åka till Norrtälje.)

Tydligen finns det en Benny Hill Signaturmelodi Fan Club på Youtube som anser att låten funkar med allt. Till exempel Matrix.

Gisele. She's not all that.

Jag läser Bitter Blondins uppdatering om vad som hänt i världen och förfasas över att Ben Afflecks ökända barnflicka även (enligt spekulationer) haft en affär med Tom Brady, aka Gisele Bundchens make. Alltså, honestly.

Mina upprörda tjut får Monsieur att vakna från sin morgondvala och när han fått själva basfakta klart för sig spanar han in min bildsökning på Google.

Domen blir inte nådig. Barnflickan ser ut som "vilken Stockholmstjej som helst" (osäker på vad det innebär och vågar inte spekulera), men hon är ändå snyggare än Gisele som enligt utlåtande "inte ser något vidare ut". Själv toppar jag listan, försäkrar Monsieur.

So, there you have it:

1) Yours Truly
2) Barnflickan
3) Gisele Bündchen

Det är mest fjädrar och löshår.

Latmasken - den nya superparasiten.

Häromveckan såg jag en löpsedel med orden trött, tjock och dold sjukdom. Jag kände mig genast träffad och undrade nervöst vad det var för åkomma jag kunde ha.

Texten handlade om den fruktade parasiten Staphylococcus Lathmascus. Inte så smittsam, men mycket svår att bota. Den är inte direkt ärftlig, men miljön kan ha viss inverkan på sjukdomsutvecklingen. Ofta föds man med anlag (en liten larv) som sedan växer till sig (de växer snabbare på sockerrik kost) och slutligen har man en fullfjädrad latmask inom sig. Latmaskarna parasiterar på värdkroppen och dammsuger den på energi och Q.

Jag tänkte fotografera löpsedeln, men tyvärr hade superparasiten slagit klorna i mig och jag orkade inte ens ta fram mobilen. Lyckligtvis hade någon annan gjort jobbet och publicerat på nätet. Google - latmaskens bäste vän. (När den inte får virus.)

Latmasken slår till.

Good Riddance.

Äntligen! ÄNTLIGEN! Efter 1,5 år av daglig och riklig användning är Monsieurs fruktansvärda parfym Cartier Déclaration slut. (För bakgrund, läs inlägget Old Spice.)

Nu följer en period av välbehövlig återhämtning för luktreceptorerna med Ermenegildo Zegna Uomo. Men säg den lycka som varar. I kulisserna väntar ytterligare en flaska Cartier Déclaration, 100 ml. Monsieur har hamstrat.

Die Motherf**ker die.

Några minuter tidigare:

Höstcraving.

Erik Lallerstedts dressing Curry-lime.

Kallrökt lax.

Fetaost.

Gärna samtidigt.

I brist på annat kan man äta bara denna.

Currydressing är the shit. I slutet av 80-talet hade hamburgerkedjan Clock en baconburgare med currydressing. Jag drömmer fortfarande om den.

Sagan om Monsieur och skoblocken i cederträ.

En gång för inte så länge sedan på Söder fanns det en skointresserad kille som hette Monsieur. Alla de andra killarna på Söder sprang omkring och fikade, bryggde öl och bakade surdegsbröd. Men det gjorde inte Monsieur. Han hade sitt eget favoritställe under en skohylla, och där satt han lugnt och stilla hela dagarna och luktade på sina skoblock i cederträ.

Hans flickvän Yours Truly, som var en.. tuff cowgirl, var ibland orolig för honom. Hon var rädd att han skulle känna sig ensam.
"Hör du, Monsieur! Varför springer inte du omkring som alla de andra, eller tittar på en tv-serie med mig och katten?"

Men Monsieur bara skakade på huvudet.
"Jag trivs bättre här, där jag kan ha det lugnt och skönt och lukta på mina skoblock i cederträ."

Och Yours Truly var en sån fin och förstående flickvän, fast hon var en.. tuff cowgirl. Så hon lät honom sitta där och vara lycklig.

Monsieur under sitt cederträd.

Le Bomb et La Belle.

Trogna läsare vet ju att jag sedan många år använder parfymen Flowerbomb från Viktor & Rolf. (Flaskdoft och annan parfym.) Då och då har jag förstås sneglat nyfiket på någon annan, kanske rentav sniffat, men jag har aldrig känt mig lockad att byta. 

Men så i somras, när jag och Monsieur strosade runt på Le Bon Marché i Paris, provade jag en parfym som faktiskt fångade mitt intresse. Sedan dess har jag då och då passerat parfymavdelningen på Åhléns för att provdofta lite, och nyligen slog jag till. Parfymen - La Vie Est Belle från Lancôme - påminner enligt mig en del om just Flowerbomb, och tydligen finns det många som delar den uppfattningen, bland annat "Beautyful with brains" (ett namn som förpliktigar, därav den avancerade analysen):

Well, ni hör ju. Jag är urtypen för en Flowerbombbärare. Jag känner mig som en person som drabbats av midlife crisis, bytt ut sin stora kärlek mot en yngre modell och sedan - när nyhetens behag passerat - insett att det bara är en blek kopia. Samtidigt vill jag säga - it's not you, it's me! La Vie Est Belle är verkligen är underbar parfym. Men jag kan inte komma över min förra. 

Originalet och kopian. (And what's with the scarf??)
Bild: Beautyful with brains. (Hen kan inte bara skriva, utan även fotomontera.)

Saker jag aldrig trodde jag skulle säga.

"Ibland är te faktiskt godare än kaffe."


Kanske är det även lite mer stylish. Varför inte testa någon av dessa Downton Abbey blends?

Finns att köpa på http://www.tehusetjava.se/ där även bilderna är hämtade.

Web Editor In Black.

Varje dag på jobbet är en kamp. There are bugs everywhere, and it's my job to take them down. One by one. Skulle hela sajten krascha och behöva byggas om bit for bit så kan man ge sig på att buggarna överlever. De är livskraftiga. Inte ens en fullskalig nuclear meltdown kan ta kål på dem. Så ni förstår, det är ingen walk in the park direkt.

Men jag håller god min. När en kollega ringer och berättar om något fruktansvärt märkligt, ja nära på oförklarligt, som hänt på någon del av sajten, säger jag bara: "Ingen fara, jag fixar". Så drar jag på mig min svarta kostym (the last suit I'll ever wear) och beväpnar mig till tänderna. Och så tänker jag på min idol K och vad han en gång sa:

"There's always an Arquillian Battle Cruiser, or a Corillian Death Ray, or an intergalactic plague that is about to wipe out all life on this miserable little planet, and the only way these people can get on with their happy lives is that they do not know about it!"

När jag "fixat" "problemet" flashar jag givetvis kollegan med en neuralizer och berättar en lam historia om att jag glömt kryssa i en box eller något.

Me, taking care of a nasty bug.

Sandra Bullock-feber.

Det är något jag aaaaldrig trodde att jag skulle drabbas av. Ungefär lika troligt som att jag plötsligt skulle uppskatta ytterligare en löpsedel med Agneta Sjödin eller Tilde de Paula. (Jag ryser vid blotta tanken.) Men tydligen är undrens tid inte förbi. Sandra har fångat mitt hjärta och jag betar nu av hennes romantiska komedier i ett rasande tempo.

Min favorit hittills är nog The Proposal där hon spelar mot Ryan Reynolds. Även han en skådis som jag hittills tyckt varit rätt påfrestande. I The Proposal är de utmärkta - kanske för att de båda är rejält nedtonade. Hon snubblar minimalt och han grimaserar nästan inte alls.

Ryan Reynolds & Sandra Bullock getting pretty serious.

Baguettebrist.

Fransmännen tar bröd på allvar. Jag förstår dem.

"Best thing since sliced bread" är med andra ord inget uttryck de förstår sig på.

Läs hela den rafflande historien på DN.se.

Sauerkraut.

Min farmor, som var tysk på mödernet, hävdade alltid att surkål var så vansinnigt hälsosamt. Surkål och tyskt bröd (någon mörk variant). Själv har jag undvikit surkål i snart 44 år, men häromdagen föll det sig så att jag köpte mitt livs första burk. Det kan mycket väl även bli den sista, tiden får utvisa. Jag öppnade burken igår och smakade lite försiktigt. Mer surt än kåligt skulle jag säga. Faktiskt väldigt surt.

Vad värre är - enligt etiketten ska allt innehåll ätas upp inom sju dagar efter det att förpackningen brutits. Say what?? Helt omöjligt, kan jag säga på en gång. Inte med mindre än att jag får magsår och frätskador i munnen. Och någon hjälp från Monsieur kan jag inte hoppas på. Surt är inte hans melodi. Såvida jag inte lyckas slå i honom att det är pizzasallad, för det äter han faktiskt då och då.

1 kg surkål på 7 dagar? Can I do it..?

Som man är klädd blir man hädd, del 2.

Under mitt 20:e levnadsår bodde jag hos mina farföräldrar på Södermalm i Stockholm och studerade molekylärbiologi på Stockholms universitet. Min plan, i den mån jag hade någon, var att forska inom genetik (Mendels ärtor hade gjort stort intryck på mig under gymnasiet) och sedan få Nobelpriset för någon banbrytande upptäckt. Om detta skulle visa sig alltför omständligt var min plan B att bli vetenskapsjournalist (inspirerad av SvD:s Inger Attenstam).

Ganska snart visade det sig dock att jag varken hade tillräckligt starkt intresse eller tålamod för att ens ta mig igenom grundutbildningens 4-5 år av pipetterande i dragskåp och författande av labbrapporter. Men det är en annan historia.

Under min första termin lärde jag i alla fall känna en likasinnad som kom att bli en mycket god vän. Hon var en riktig Södermalmsromantiker och tillsammans besökte vi krogarna runt Nytorget varje lördagskväll (en stor stark var ungefär vad jag klarade ekonomiskt, så några större utsvävningar handlade det inte om). Jag var på den tiden polerad och prydligt klädd i kjol, strumpbyxor, lackskor och kavaj. Det var jag ganska ensam om söder om Slussen. När jag klev in på Kvarnen, Hannas krog eller WC var det alltid någon som tittade misstänksamt på mig. Lyckligtvis smälte min väninna in lite bättre med palestinasjal och grön anorak, och med henne som garant slapp jag bli utkastad för förargelseväckande utstyrsel.

Så småningom började jag dock känna att en makeover var long overdue. När jag fyllde 20 fick jag ett antal pengar av mina farföräldrar, och några dagar senare spenderade jag hela summan på en helt fantastisk skinnjacka som jag hittat i en second handbutik. Till skillnad från mina klädinköp numera, då allt är för litet men kommer sitta perfekt om fem kilo, var denna jacka lite för stor. Den hade varit perfekt för en 10 centimeter längre person, men det hindrade som sagt var inte mig. Patinan var outstanding. Och när jag nästa gång klev in på krogen WC i hörnet Skånegatan / Östgötagatan var jag ON FIRE. Det var som en scen ur Grease.

"Tell me about it, stud."

Yours Truly före och efter. (Sen gick jag  tillbaka till före igen.)

Så småningom fick jag en lägenhet på Östermalmsgatan, men det hindrade inte att jag och väninnan fortsatte med våra lördagsutgångar på Söder. (She wouldn't be caught dead on Östermalm.) En lördag drog jag på mig den magiska skinnjackan och började min vandring tvärsöver stan; Danderydsgatan, Engelbrektsgatan, Norrlandsgatan, Kungsträdgårdsgatan.. Hela tiden kände jag mig märkbart obekväm och insåg snart att this was no country for old skinnjackor. Pensionärer och unga killar med uppfälld pikékrage tittade på mig som om jag antingen skulle råna dem eller dra kniv. Jag blev alltmer illa till mods. Inte ens vid Kungsträdgården med alla påstådda värstingar kändes det bättre. Inte ens i Gamla stan. Men så plötsligt, när jag passerade Slussen och vek in på Katarinavägen, släppte känslan som en ketchupklump. Plötsligt var sliten skinnpaj normen.

Needless to say var det sista gången jag bar denna jacka. Jag insåg att jag är Sandy före makeovern, en diskret Filippa K-tjej med kavaj. Skinnjackan fick förstås följa med när jag efter ytterligare några år flyttade tillbaka till Söder, men den hölls undangömd på vinden. Tills en dag då min dåvarande "pojkvän" (10 cm längre än jag) "lånade" jackan. Senare samma kväll försvann han som en avlöning och kom aldrig mer igen.

Nedan ett klipp från en kväll på Söder:

Som man är klädd blir man hädd a.k.a Flickan med guldsandalerna a.k.a Guldsandalerna och de tre huvudstäderna.

Att hitta skor som både är snygga och bekväma har blivit en av mitt livs största och mest tröstlösa utmaningar. Det och att "komma i form". Det är i princip omöjligt.

Jag har inga orimliga krav - ett par snygga och bekväma sneakers vore tillräckligt till vardags, men inte ens det kan jag hitta. Allt skaver på mina ömtåliga prinsessfötter. När vi for till Paris tidigare i somras hade jag därför enbart med mina smutsiga gympadojjor (och ett par klackskor för akuta situationer då jag bara behövde stå still och vara elegant, exempelvis under vernissagen på Sotheby's). Förhoppningen var att hitta något snyggt och bekvämt på plats i detta skomecka, en förhoppning som kom på skam.

Efter några dagar omgiven av chica parisiskor (no pun intended) blev skammen över mina skodon outhärdlig, varpå jag i ren desperation köpte ett par guldsandaler. Min fotdoktor skulle få ett sammanbrott om hon såg dem men de passade väl in i klädkoden - platta utsmyckade sandaler gick det tretton på dussinet. Very parisienne, helt enkelt.

Goldishoes. Franska sandaler mot svenska betongplattor.

Redan på andra sidan kanalen, i London, var situationen en helt annan. Här kändes jeans och gympadojjor helt överkomligt. Guldsandaler not so much. (Och en solig dag på Mariatorget i Stockholm ska vi inte tala om.)

Historien om guldsandalerna påminner mig om en annan klädhistoria från min ungdom. Historien om skinnjackan. Men den tar vi imorgon.

Kaffe och kaka. En hyllning till det franska köket.

Frukosten är mitt favoritmål, och att som i Frankrike och Italien få börja dagen med en kaffe och en croissant, eller annan sötsak, är bara too much happiness to handle.

Hotellfrukost extraordinär.

Det är dessutom något magiskt med kaffet i Paris. Oavsett om man tar en café crème på ett klassiskt franskt kafé, eller en americano på Starbucks smakar det fantastiskt. Just Starbucks besöker vi för övrigt ofta i Paris. (And I don't care who knows it.) Även croissanterna där är grymma.

Frukostkaffe och croissant på Starbucks vid Odéon. 

Eftermiddagskaffe och croissant på Starbucks i Galeries Lafayette.

En annan sak jag älskar med det franska köket är deras förhärligande av kakor.

Fulla av fibrer och protein...

 ... dessutom en massa vitaminer och magnesium.
Komplettera med en frukt - et voilà! En komplett måltid.

Men allt är inte bättre i Paris. Priset på smågodis exempelvis.

Aaaawww! 3 euro hektot. Rena rånet.

För den som liksom jag gillar franska kaféer, kakor och bakelser kan jag rekommendera kortfilmen Bara lite till på SVT Play.

Not that kind of girl.

Sträckläser Lena Dunhams bok. Älskar den. Men så på sidan 159 skriver hon "lupus" och så tappar jag fokus. Älskar jag House mer..? Nej, beslutar jag. Det är jämnt skägg. Dunhams bok, sedan House (serien), sen Girls (serien). 

Google har funnit mig! (Eller om jag fann Google, vi har grälat om det där.)

För en tid sedan konstaterade jag att detta verkar vara bloggen som Google glömde. Men gissa vad? Nu kan man hitta den på första sidan. Men bara inlägget om just Google. Lord, vilken egenkär sökmotor!

Några ord om patina vs batik.

Monsieur har fått vittring på patinerade skor. Detta är något vansinnigt tjusigt enligt honom, och något som förtjänar yttersta högaktning.

Bild från The Shoe Snob Blog.

Under resan till Paris uppsökte vi fler olika butiker som dels sålde färdiga skor, dels patinerade på beställning. På grund av skomakarsemester och korta deadlines blev det dock inget denna gång. Inte heller var vi särskilt lyckosamma när vi försökte förklara konceptet för våra franska vänner. "Är det ungefär som batik?" frågade de. "Hummpf!" gurglade Monsieur högdraget. Han ogilllar allt flum och hippierelaterat. (Observera för övrigt att Monsieurs högdragna/förolämpade min är mycket lik hans besvikna: Besvikelsens anlete.)

"Batik?! I think not! 

Helt fel ute var de inte enligt mig, de franska vännerna. I båda fallen handlar det ju om att måla färg på befintligt plagg. Nedan en liten film om hur man patinerar skor, för den som är intresserad.

Paris: Haute couture och lite mindre flärdfull sådan.

Årets sommarsemester blev en repetition av fjolårets resa till Paris och London (mer om den bland annat här: Vill man va fin får man lida pin, Elefanten i rummet, Paris, je t'aime... moi non plus). De ökända - nu väl ingångna - skavsårsskorna fick följa med, fulla av revanschlusta, och de promenerade sammanbitet och målmedvetet hela sträckan bort till Champs-Élysées och via Eiffeltornet tillbaka till rue de Seine i sjätte arrondissementet. Efter målgång klev ett par loafers in och tog över. (Bra jobbat skorna!)

Nöjda, men trötta, herrskor.

Under vår vistelse i Paris fick vi även möjlighet att besöka Sotheby's inför en auktion av vintage haute couture. Oh, là, là! Tyvärr var jag så fokuserad på den fria champagnen att jag nästan helt glömde fota (orutinerat), men damen nedan gick inte att missa. Kameran älskade henne.

Några av besökarna var lika uppklädda som mannekängerna.
Damen på bilden är förmodligen en excentrisk miljonärska. 

Hatten är en Céline, enligt Monsieur som har bra syn.
Notera väderkvarnen - snygg och praktisk.
Om det blåser för mycket för att bära hatt kan den själv säga ifrån.

Black Santa: I Paris bär även jultomten svart. Här Mme Santas LBD.

Några av kreationerna. Bildens oskärpa tillskriver jag champagnen.

Himmel över London. (Och lite Mr Darcy. Ständigt denne Darcy!)

Nu har Monsieur och jag återvänt från en tio dagars utlandsvistelse. Bland annat var vi i London, men mer om detta i ett senare inlägg. Nu ska det handla om boken Himmel över London av Håkan Nesser.

Boken i fråga är en feting på över 500 sidor, och som trogna läsare vet föredrar jag tunna böcker (Underbart är kort). Trots detta, och trots fler misslyckade försök att ta mig igenom boken tidigare, beslutade jag mig ändå inför semestern för att satsa allt - det var nu eller aldrig. "I shall conquer this, I shall!", sa jag till mig själv, precis som Mr Darcy gjorde den där gången innan han red hem till Pemberley och badade i slottssjön. (Tydligen finns det en staty föreställande honom som badpojke i Hyde Parks Serpentine Lake. Hur kunde jag missa det??)

Mr Darcy i Hyde park. Bild från Digital Spy.

But I digress, som det heter. Tillbaka till Nessers roman.

Sagt och gjort, jag började läsa. Och läste och läste och läste. Och för varje nytt kapitel kunde jag konstatera att jag kände igen det jag läste, även om det tillfälligt fallit i glömska. Denna känsla av déjà lu upphörde aldrig och när jag slog igen boken efter fullbordat värv kunde jag konstatera att jag någon gång tydligen har läst boken men glömt rubbet. Men nu sitter det - repetition är kunskapens moder.

Efter denna maratonläsning tog jag mig an boken Linjen av Elise Karlsson. Föredömligt kort. Endast 200 sidor, dessutom med gott om luft. (Kanske inte så miljövänligt. Förhoppningsvis hade detta träd en lycklig uppväxt ute i det fria innan det fälldes och blev bokpapper.)

En mening per sida. Detta ger mig hopp om att en dag kunna skriva en hel bok.

Badscenen, originalet.




Jag vill också slå ett slag för denna charmiga version.

The icecream that ruined me for all others.

Kyssande glass

Av:  Hjalmar Glassberg

Han kom som en glass.

Vad bryr sig en glass om förbud?

Han kysste din kind,

han kysste allt blod till din hud.

Det borde ha stannat därvid:

du var ju en annans, blott lånad

en kväll i syrenernas tid

och gullregnens månad.

Han kysste ditt öra, ditt hår.

Vad fäster en glass

sig vid, om han får?

På ögonen kysstes du blind.

Du ville, förstås, ej alls

i början besvara hans trånad.

Men snart låg din arm om hans hals

i gullregnens månad.

Från din mun har han kysst

det sista av motstånd som fanns.

Din mun ligger tyst

med halvöppna läppar mot hans.

Det kommer en glass och går:

och hela din världsbild rasar

för en fläkt från syrenernas vår

och gullregnens klasar.

Frissan friserar.

- Jag borde kanske göra lite slingor, sa jag när jag tidigare idag skulle klippa topparna. Jag har ju låtit håret vara i flera år. (= råttfärgad utväxt)
- Nej då, sa frissan. Du har en jättefin hårfärg. Du har en helt naturligt ombre som alla färgar för att få. Du är jätteinne. Gör ingenting!

Ja, jag är så ute att jag är inne. Eller omedvetet medveten. Men förmodligen är det som med klädmode. När 70-talet är inne ska man inte gräva fram sina gamla övervintrade, äkta, näbbstövlar. Man ska ha nyproducerade, oäkta, med bara en antydan till näbb.

Bild från Footwear.se

#Sorrynotsorry.

Här sitter man i godan ro, äter sin frukost, surplar sitt kaffe och läser i sin mobil om människor som inte kan säga förlåt. Och plötsligt, mitt i denna fängslande läsning, dyker en annons om bukfetma upp. I ask you!! Jag har förstås googlat på eländet både en och två gånger, men ändå? Ska jag behöva skylla mig själv då? Och kan inte Google - i sin oändliga vishet - förstå att vid denna tidpunkt i Stockholm äter man troligtvis frukost. Och då vill man inte se annonser om bukfetma. Då vill man sleva i sig jordnötssmör utan skam och skuld. Jag gissar att Google är en av dem som inte ber om ursäkt, så någon sådan kan jag nog inte vänta mig. #sorrynotsorry

I övrigt tycker jag att fenomenet att inte kunna be om ursäkt är väldigt fascinerande. Jag är själv motsatsen till en sådan person. För mig är en ärligt menad ursäkt som en detox för själen. En lite mer flyktig ursäkt är som en smidig undanmanöver i en riskabel trafiksituation. Vad ingen ursäkt i de båda fallen är kan ni ju själva föreställa er.

Nä, för mig är ett Sorry bättre är tolv Ave Marias eller Sesam öppna digs. Att det sen (se nedan) tydligen också motar Botox i grind är ju grädde på moset.

Här kan ni läsa hela artikeln i New York Times.

(Alltså, 3 kg på en vecka vore ju inte dumt. Kanske klickar jag ändå och läser om den lilla hemligheten.)

Frövi - butiken som trotsar all logik.

Trots att Frövi inte kan anses vara något high-end brand, är det sannerligen inget fel på självförtroendet. När jag passerade häromdagen såg jag detta i skyltfönstret: Ett par sneakers för nästan 2000 kronor. Jag häpnade och jag gissar att både Dolce och Gabbana skulle göra detsamma om de visste. För att inte tala om Al Bundy.

Och som om det inte vore nog. När jag i mitt desperata sökande efter bekväma stövlar i våras hamnade på just Frövi, fick jag, på min fråga om öppet köp, svaret EN DAG: En dag??!! (Eller möjligen två, det var över en helg så jag minns inte riktigt.)

Vafalls? Nathalie Schuterman har en dags öppet köp, och Gabucci på Nybrogatan har tydligen inte ens det (enligt Monsieur som är lite mer informerad än jag). Men Frövi? Nä, hör hit polis - det bryts mot Jantelagen. Ett par Fröviskor med D&G-priser?? (Visserligen bara en D&G-sko. På rea. Men ändå. The nerve!)

Det kan förstås vara så att Frövi är retro och superhett. Butiken ligger ju nästan på Söder, så allt är möjligt.

Det är faktiskt ekologisk bomull i snörena. Och olvon.

Midsommar - my story.

Midsommarafton är förmodligen den eländigaste dagen på hela året. Om man inte är barn och bor/är på landet möjligen. För ett barnlöst, traditionslöst par som ogillar att frysa och dricka alkohol är det i alla fall ingen happy occasion. Julafton och nyårsafton är en piece of cake i jämförelse.

För tre år sedan tillbringade the Christillas midsommarafton a casa i Stockholm. Vi tänkte att vi kunde ta en promenad ute i det vackra vädret, avnjuta en glass och kanske titta på en och annan glad midsommarfirare. Men icke. När vi öppnade porten var det som att kliva rakt ut i resterna av ett kärnvapenkrig eller valfri virusattack som utplånat hela mänskligheten. Det fanns inte EN ENDA person inom synhåll. Inga djur heller. Mariatorget med omnejd låg totalt öde.

Lyckligtvis har jag sett mängder av filmer och tv-serier som behandlar just denna typ av situation. Jag konsulterade mina fragmentariska minnen och konstaterade att det var läge att söka andra överlevande. Vi packade ett survival kit bestående av cola, mackor och plåster och begav oss iväg ut. Först styrde vi kosan mot Götgatan och Medborgarplatsen som vanligtvis svämmar över av människor. En kotte stötte vi på. Han var inte ens alkis (till och med de verkar ha planer för midsommar) utan en väldigt obehaglig och skum person med någon slags skurkprofil. I didn't ask.

I ett sista försök att träffa något med ett beating heart gick vi mot Skansen som ju sägs vara ett mecka för barnfamiljer denna dag. Sanning eller myt - jag vet inte. Av någon anledning som jag glömt gick vi aldrig in, utan åt istället vår medhavda matsäck på en gräsplätt på Djurgården. Där kunde vi i alla fall konstatera att kanadagässen är vår tids kackerlackor. De ger inte tappt, dör eller åker ut i skärgården. Men möjligen var det zombiegäss, svårt att säga.

Djupt besvikna och bestörta gick vi genom den öde staden tillbaka till vårt hem där vi låste in oss och väntade på att helgen skulle ta slut.

De följande två åren tillbringade vi istället denna helveteshelg i Nice respektive Paris, men i år tvingas vi uthärda i Stockholm igen. Lyckligtvis har Hemköp Mariatorget öppet varje dag 7-23 året om, så blir vi ensamma, hungriga eller tappar tron på mänsklighetens överlevnad kan vi gå dit. (Handlar vi dessutom för över 500 kronor får vi 50 kronor i rabatt. Alltid något att glädja sig åt.)

Where have all the people gone? Gone to skärgården, everyone.
Oh, when will we ever learn..?

Bild från filmen I am legend. Ingen personlig favorit i genren dock.

Poppe, Pavlov och hans katt.

Idag har det regnat hela dagen. Personligen älskar jag regniga dagar, det påminner mig om min barndoms sommarlov. Över huvud taget har jag alltid förknippat regn med just sommarledighet. Jag minns hur jag för kanske tio år sedan beklagade mig över att sommar inte kändes som sommar längre. Och hur jag slutligen insåg att det berodde på frånvaron av regn - svenska somrar hade plötsligt blivit genomgående soliga.

När det regnade om somrarna förr i tiden, tittade jag och min kompis alltid på gamla filmer. Det gick mycket sådant på tv när jag var barn. Oftast medverkade Nils Poppe eller Åke Söderblom. Och Annalisa Ericsson förstås. Klart till drabbning, Blåjackor, Biffen och Bananen, Soldat Bom. Listan kan göras hur lång som helst. Men det var för länge sen, så länge sen. Jag bara undrar, var är de nu? Borde inte SVT värna om den svenska filmkanonen? Fler matinéer åt folket, säger jag. Och fler oldies. (Eller så kanske jag måste släppa sargen.)

Anyways, summan av kardemumman är att sommarregn utlöser en nostalgitripp à la Proust, men även en rent fysisk impuls à la Pavlov att krypa ner under en filt och titta på gamla filmer (vilket Pavlov som bekant ofta gjorde). Så fort jag skrivit klart detta inlägg ska jag kolla om Youtube har något att erbjuda på den fronten.

Men var kommer katten in då, undrar vän av ordning. Ja, det kan man fråga. När jag skrev rubriken tyckte jag att jag har en klockren pavlovsk observation om katten att berätta. Men nu är jag inte så säker längre, och jag orkar inte riktigt bena ut det. Är alldeles för yr i huvudet av sockerchock och vill hellre se en film. Jag skulle ju kunna ändra rubriken till enbart "Poppe och Pavlov", but this is one darling I don't want to kill.

Nedan ett favoritklipp. En väldigt bra låt som jag ofta sjunger själv, dessutom blir jag väldigt sugen på att ta en kurs i stepp också, förutom tango. Kanske var jag en sång- och en danskvinna i mitt förra liv?

Panta mera (för mycket?).

The Christillas pantar burkar som första klassens alkisar. Det var en insikt jag fick igår. Har inte tänkt på det tidigare.

Eftersom Monsieur dricker kopiösa mängder cola har vi alltid kopiösa mängder tomburkar i hemmet. Och för mig har det varit en självklarhet att panta dem. Inte för att det är så vansinnigt lukrativt, utan för att man bara gör det. Det säger farbröderna i Buena Vista Social Club, och då litar jag på det.

Men nyligen slog det mig att de enda vi någonsin ser vid pantmaskinen på Hemköp är diverse alkisar, hemlösa and the occasional pensionär. Var är alla svennebananpar? Dricker de inte cola? Eller pantar de helt enkelt inte burkar? Slänger de dem direkt i behållaren för metall i grovsoporna? Känner de att deras värdighet och bekvämlighet är värd mer är 50 öre per burk?

Efter en särdeles otrevlig och omständlig tomburksincident igår, som involverade en himla massa rännande, rinnande, trasiga maskiner, trippande knarkare med buttcracks and whatnot kände i alla fall både jag och Monsieur att vår tid som burkpantare är över. I fortsättningen tar vi hissen ner till källarens sopsortering istället.


 

I believe in Kroppen.

Min kropp är uppenbarligen betydligt smartare än min hjärna. Trots det arbetar den på i det tysta, utan krav på cred och rampljus. Kanske tänker den att det inte är någon idé att ens försöka göra sig hörd. Den existerar ju i ett samhälle där kroppar bara ska vara snygga och inte arbeta och hjärnorna får all uppmärksamhet.

Trots att kroppen är en till synes oviktig beslutsfattare, kan jag alltså konstatera att det är den som styr i det tysta. Hjärnan kanske manipuleras till att tro att den fattat beslutet eller planterat idén, eller så kanske den helt enkelt skapar den bilden för att framstå som strategen, men det är bara en efterhandskonstruktion. Och om besluten verkar dåliga skyller förmodligen hjärnan på sin oborstade kusin från landet (också känd som den dåliga karaktären med obefintlig impulskontroll). Men det är en högst orättvis beskyllning. Precis som hjärnan är kusinen bara ett instrument i händerna på den verkliga bossen - kroppen. 

Låt oss ta några exempel.

Jag har periodvis olika cravings. Äpplen har tidigare om åren varit en sådan. Kaffe förstås. Mörk choklad. Mjölk. Morötter. Ost. Apelsiner. En period åt jag extrasaltat Bregott direkt ut förpackningen. Kändes helt rätt då, men idag skulle det aldrig hända. Med undantag för cola och smågodis är detta olika begär som uppkommer ur ett verkligt fysiskt behov, såsom vitamin-, mineral- eller fettbrist. Så varför kämpa emot? Kroppen vet bäst. Många hjärnor (a.k.a. duktiga flickor) känner att det är olämpligt att ge den oborstade kusinen svängrum, den bör istället hållas i strama tyglar. Jag säger som Pretty Woman: "Big mistake. Huge."

Förutom olika cravings har jag numera - som trogna läsare vet - en fallenhet för maximal avkoppling när jag är off work. Tv-serierna avlöser varandra, utan krav på engagemang. Inte heller bryr jag mig om att städa/tvätta/träna/laga mat om jag absolut inte vill. Som nyfrälst kroppstroende vet jag att detta handlar om hushållning av energi, och återhämtning, för att undvika utmattning. Ingenting att skämmas för alltså, det är helt naturligt och till och med att rekommendera. 

Bevismaterial A: http://da.se/2015/05/vi-latar-oss-for-lite/

Andras hjärnor kan säkert tycka att den där Yours Truly är en latmask utan hobbies, men deras kroppar tänker nog: "Åh, om jag ändå slapp min slavdrivare till hjärna som inte fattar något! Om den inte börjar lyssna på mig snart så ger jag upp."

(Med allt detta sagt ser jag ändå fram emot den dagen då min kropp säger: "Yours Truly. Du ska få en ny craving, och denna craving ska vara tango." Jag känner nämligen att lite dans vore kul att blanda ut slappandet med.)

Brasklapp: Jag är medveten om att kroppen, hjärnan och kusinen inte riktigt fungerar så som ovan beskrivet. Men som författare tar jag mig friheter. This is fiction.

YSL - guld som glimrar.

Jag är inte en särskilt fåfäng person. Jag är inte ett dugg intresserad av makeup, och min enda ambition är en bra och täckande foundation så att jag kan röra mig fritt utomhus utan att skrämma små barn. (Tyvärr har jag inte hittat den som helt uppfyller detta än.)

Jag tycker självklart om vackra saker, men är ganska ointresserad av yta jämfört med inre egenskaper. (Monsieur undantagen. Närå, jag skämtade bara.)

Med det sagt måste jag erkänna att jag är totalt besatt av all makeup från YSL. Oh my god! Dessa ofattbart vackra förpackningar i guld(färg)! Puder, ögonskuggor, mascara, läppstift och läppglans. Jag vill ha allt. Om inte för att använda, så för att titta på.

Men trots att jag älskar, älskar, älskar deras förpackningar kan jag inte påstå att produkterna motsvarar mina förväntningar.

Den legendariska highlightern Touche Éclat har jag använt till och från i flera år, men den märks över huvud taget inte på mig längre. Frågan är om de ändrat formulan eller om det är min hy som med åldern blivit oemottaglig för finlir?

Läppstift har jag provat ett antal (de med snyggast hylsa) utan att kunna yvas över resultaten. MAC är t ex betydligt bättre, men vilka är snyggast i necessären undrar jag?? Just det - YSL! För närvarande har jag fyra, nästan oanvända men mycket vackra läppstift därifrån. Och jag vill gärna fylla på med fler.

Mitt senaste köp - och som det verkar även mitt sämsta - är två mascaror av deras klassiska märke Faux Cils. En vanlig med extra svärta, och en vattenfast. Än så länge har jag bara provat den första, och den rinner så ivrigt som ville den fly från mitt ansikte och ansluta sig till Volga. Jag rockar pandalooken varje eftermiddag.

Ja så ser det alltså ut på YSL-fronten. Men hur mediokra produkterna än är kommer jag alltid att välja YSL framför andra. For better, men mest for worse. Se, det är äkta varumärkeslojalitet!

My precious!

Nästa köp?