Elefanten i rummet.

London inhyser inte bara 8,5 miljoner människor, utan även ett oräkneligt antal djurarter. Vissa av dessa bor på London Zoo, andra strövar fritt i någon av stadens parker. Några mer ordinära och inhemska, som ekorrarna i Hyde Park, andra lite mer exotiska och i oväntade miljöer.

Exempelvis flodhästarna på Selfridges skoavdelning. Väldigt acklimatiserade och oväntat accepterade av omgivningen trots ett något opassande beteende.

Those Frenchies seek everywhere.

Det blir mycket Röda Nejlikan-referenser nu. Jag hade egentligen tänkt mig en helt annan rubrik, men då den kunde uppfattas som stötande bytte jag ut den. (CG is my name - PK is my game.)

Without further ado: under de dagar vi befann oss i Paris lade jag märke till att nose-picking var väldigt stort där. Nästan som golf i Sverige. Redan på flygplatsen såg jag ett par personer som grävde så frenetiskt att de verkade söka efter den heliga graal, och därefter observerade jag samma beteende gång på gång på stan. För en utomstående framstod det som att nose-picking var helt i sin ordning och absolut inget att skämmas över. 

Intresserad som jag är av olika kulturer funderade jag mycket på detta fenomen. Symboliserade det jakten på lycka och evigt liv? Eller var det bara en stunds förströelse, utan någon djupare mening? Kanske var det en slags reningsritual (och renlig är det ju ingen skam i att vara).

Jag har faktiskt inget svar. Kanske var det inte ens fransoser jag såg. Kanske är Paris ett Mecka för nose-pickers all over the world och kanske pågick ett nose-picking-konvent när vi var där.

Follow the Yellow Brick Road.

Herr Gårman.

När man går sex timmar om dagen i en stad kommer man ofrånkomligen att korsa ett antal gator. Efter ett tag är det fullt naturligt att man börjar reflektera över nämnda stads attityd till fotgängare.

En jämförelse mellan Paris och London är här på sin plats.

Det sägs att Paris inte är en stad för rörelsehindrade, och ser man till antalet höga trottoarkanter är jag benägen att hålla med. Men när det gäller övergångsställen är staden närmast exemplarisk. På grund av Monsieurs fotskador hasade vi oss fram i snigelfart, men hade ändå inga problem att hinna över innan det blev rött. (En och annan gamling hasade förbi oss vilket gav en intressant inblick för oss och en egoboost för dem.) Inte heller behövde vi vänta länge på att det skulle bli grön gubbe. Helt klart en fotgängarvänlig trafikkultur. Paris får fem Herr Gårman av fem möjliga.

London däremot. Milda macarons.

För det första var regelrätta övergångsställen med signaler en raritet. Och hade man lyckan att hitta ett tog det evigheter innan det blev grön gubbe. Och när det äntligen blev grön gubbe hann man inte mer än säga "grön gubbe" innan den försvann, lika gäckande som The Elusive Pimpernel. Att som rörelsehindrad ta sig över på utmätt tid var alltså näst intill omöjligt. Kanske är denna skillnad en spegling av tempot i respektive stad. I London göre sig slow walkers icke besvär. Staden får en överkryssad Gårman.

Övergångsställe i London. Bild från wikipedia.

Vill man va fin får man lida pin.

Monsieur är mycket intresserad av kläder och shopping av dessa. Det kom därför inte som en överraskning att vår första aktivitet i Paris var att gå till en noga utvald skoaffär där ett par noga utvalda skor införskaffades. De var verkligen mycket snygga, och Monsieur som även är mycket mån om att vara presentabel i alla situationer, beslutade sig för att bära dessa med matchande byxor redan nästföljande dag.

- Monsieur, sa jag. Är det verkligen klokt att ha ett par sprillans nya skor när vi ska promenera omkring i Paris hela dagen?

- Ingen fara, sa Monsieur. Det känns inte som att jag kommer att få skavsår.

Famous. Last. Words. 

En timme senare utanför Louvren var det ett annat ljud i skällan. Men lika dåligt omdöme som Monsieur har, lika hög smärttröskel har han. (En gång smällde jag igen en säkerhetsdörr av solitt stål på hans finger, men han sa inte ett ljud.) Vi fortsatte därför vår promenad via Champs-Élysées och hela vänstra stranden tillbaka till Marais. Dock i långsamt tempo och med en alltmer stapplande gång.

Synen som mötte oss när skor och strumpor slutligen avlägsnades var HORRIBEL. Needless to say så var omsättningen av skavsårsplåster och strumpor under semesterns följande sex dagar så hög att de prisvärda skorna i slutänden blev ett synnerligen dyrt inköp.

Men som Monsieur sa:
- Man hinner uppfatta mycket mer om man går långsamt. (Swings and roundabouts.)

Two Idiots Abroad. Del 1.

Kära, KÄRA vänner, bekanta och annat löst folk. Det har varit tyst på bloggen den senaste veckan. Detta beror inte på att Christilla legat post-midsummer-hungover på en ö i skärgården. Far from it! Vi har travat runt i inte mindre än TVÅ europeiska världsmetropoler, nämligen Paris och London. Och som jag, farfar och tydligen även tysken Matthias Claudius har sagt: "Den som har gjort en resa har något att berätta". Och berätta ska jag förstås göra. Dock ej i afton då jag istället ska skrubba mig från topp till tå för att avlägsna varje partikel från "hotellet" i London. Huvva.

Nedan resans sista (av många) frukostcroissanter. (Efterbild.)

Två uppätna croissanter.

Kärlek är...

...när man säger till sin Monsieur "gud vilken stor rumpa jag har fått" och han svarar "ja, vad är det för fel på det då?".

Två gringos.

Tidigare under kvällen var jag och Monsieur kattvakt i förorten Liljeholmen. Det var en bra bit från Mariatorget så vi fick åka både tunnelbana och tvärbana. Monsieur var lite orolig för att vi inte skulle hitta tillbaka, men jag tyckte det var spännande. Jag är lite mer äventyrligt lagd och älskar att resa och besöka nya platser!

"Den som gjort en resa har något att berätta", som farfar brukade säga.

It's a dinosaur!

Min känsla när jag igår såg mig själv i spegeln under bodypumppasset.

Lön på italienska.

Om Grekland är demokratins vagga så är Italien kulturens king size bed.

Detta är alltså ett land där man säger "stipendio" om lön.

You gotta love them.

How deep is your love.

Jag är ju helt uppslukad av 70-talet just nu, med serien Romanzo criminale and whatnot. Snart börjar jag väl med bootcut och träskor.

Igår sjöng jag på låten How deep is your love, i tillhörande falsett, varpå Monsieur i ett försök att verka bildad och världsvan kommenterade att det är en av Take Thats låtar.

I don't think so.

Det påminner mig om den gången jag pratade om Beethoven och han sa:

"Beethoven? Hunden?"

(Nä nu ljög jag. Det var faktiskt tvärtom.)

Och så en liten trudelutt med 70-talets Take That.

Dagens glasstips.

Jag hade gärna lagt upp en bild på själva glassen, men den försvann snabbare än en avlöning och tyvärr var det den sista. (Annars hade jag gärna tagit en till.)

Men trust me, den är grym. Bara 25 riksdaler för 3 stycken på Ica. Sååå vääärt, som ungdomarna säger.

Brutti, sporchi e cattivi.

Periodvis ägnar jag all min lediga tid åt att vältra mig i tv-serier. Som nu. Då blir det inga blogginlägg, men ett desto högre diskberg.

För ett par veckor sedan drabbades ju Christilla av ett smärre bakslag då HBO Nordics leverans av nuvarande favoritserien ströps. Men Gud stänger aldrig en dörr utan att öppna ett fönster, och i det tillfälliga tomrummet efter Gomorra - La serie har vi roat oss med en annan italiensk maffiaserie, nämligen Romanzo criminale - La serie. (Båda finns även som film.)

Denna pärla utspelas i Rom på 70-talet och cazzo!! (som de säger i var och varannan mening) vilken scenografi! Allt i serien är helt sjukt autentisk och äkta 70-talsskabbigt, inget romantiserat retrotjafs som i svenska Tillsammans. Detta är hardcore.

PS. Libanese är extremt lik Birk Borkason, fast mörk. Kanske en avlägsen släkting?

Freddo, Dandi och Libanese. Fula, skitiga och elaka.