Krog-Bonnie och Clyde.

I fredags efter jobbet gick jag och Monsieur till Elgiganten för att leta efter en ny dator. (Min nuvarande sjunger som sagt på sista versen.) Besöket var så nedslående att jag drabbades av akut hunger, vilket krävde omedelbar omprioritering. Utan att i detalj beskriva hur och varför vi hamnade på Jensens Biffhus nöjer jag mig med att konstatera att det hände. Vi anvisades ett bord för två, bredvid ett annat par som av allt att döma kommit halvvägs igenom sin middag.

Medan vi väntade på vår mat klagade kvinnan på köttet, som uppenbarligen inte var tillräckligt genomstekt. Biffarna stektes på lite ytterligare, och de fortsatte att äta.

Så plötsligt, efter bara tio minuter, reste de sig upp, tog sitt pick och pack och gick. Spatserade helt sonika ut genom dörren. Enligt Monsieur som kan lyssna och äta samtidigt hade mannen frågat kvinnan om de skulle betala, men tydligen tyckte hon inte att det var nödvändigt. And off they went.

Ett restaurangbesök som inte slutade lika bra.
Ketchupkrig utbröt i samband med springnotan.

Kära Dator.

Det är inte långt kvar nu. Min älskade Samsung har kämpat länge, men för varje dag får den allt svårare att komma igång - och hålla sig igång. Om jag inte älskade den så mycket skulle jag låta den somna in, som en ren barmhärtighetsgärning. Men själviskt skjuter jag upp det ofrånkomliga.

Alldeles nyss trodde jag att den givit upp för gott. I tio minuter kämpade den för att starta upp systemet innan den plötsligt blev helt svart. Jag påbörjade omedelbart återupplivningsförsöken. Jag defibrillerade, gav konstgjord andning, skällde och grät (så där som man gör på film) om vartannat. Till slut meddelade jag Monsieur och katten att nu var det över. Samsung hade lämnat oss. 

Men tji fick jag.

Några minuter senare blinkade datorn till, lite yrvaket, och sakta startade systemet upp. 

That's my girl.

Liket lever. Sjuklig och vanvårdad. Sprucken mitt itu.

En Zenonsk paradox.

I söndags berättade Monsieur om ett till synes olösligt problem, en paradox eller logisk kullerbytta värdig självaste Zenon.

Here it goes:

Enligt Monsieurs schema har klassen obligatorisk utplacering på sjukhus tis-fre under tre veckor. Trots detta har schemaläggaren lagt in en klass i röntgenundervisning på tisdag em. Hur tänkte de lösa det, frågar en indignerad (kränkt) Monsieur. 

Ja, knäck den nöten ni nötknäckare därute.

Monsieur har ett och annat att säga schemaläggaren!

Narcoleptic disorder.

Hela mitt vuxna liv har jag lidit av en udda version av narkolepsi. Mina sömnattacker började redan sista året på gymnasiet, och blev sedan värre och mer frekventa under åren på universitetet. Attackerna utlöses alltid i samband med läsning av kurslitteratur. (Helt sant, I troll you not!)

Exakt varför det är så har jag inte lyckats klura ut. Förmodligen är läsandet helt enkelt så exalterande att jag slocknar av mental överhettning, precis som hunden i den här videon.

Murder, she wrote.

En väldigt rolig sak med gamla deckare och kriminalserier är att de omsätter en sådan oerhörd mängd skådisar. Då och då dyker det därför upp någon "soon to be an A-list moviestar but still struggling" i en fullkomligt okreddig småroll.

För en tid sedan såg jag Orlando Bloom i ett tidigt avsnitt av Midsomer Murders. (Mer om denna upplevelse i blogginlägget När skönheten kom till byn.) Och alldeles nyss såg jag en ung Andy Garcia i första avsnittet av Murder, she wrote. Ganska coolt om ni frågar mig.

Andy Garcia som väskryckare anno 1984.
(Men hade Angela Lansbury verkligen en telefon i väskan..?)

Orlando Bloom. Känd från Bländverk.

Foliehuvorna.

Foliehattarna gangsta style.

När en foliehatt vill vara bad ass.
Eller bara hänga på landet några dagar.

Monsieur fyller jämnt.

Igår fyllde Monsieur år. Jämnt. Utan att avslöja exakt hur gammal han blev kan jag säga att siffran är delbar med både 3 och 10. För honom var detta en mycket stor och lite deprimerande händelse, varför det krävdes en hel del uppmuntran under dagen. Frukost på sängen, presenter, två sorters bakelser (prinsess och Napoleon), champagne och en rejäl köttbit på lokal. Och slutligen en nattfösare uppkallad efter födelsedagsbarnet:

Knickerbocker à la Monsieur

Besk och eländig, inte alls som en äkta Monsieur.

Rom med "navy strength". Inget för landkrabbor.

Stil i pod och blogg.

Häromdagen vandrade jag med tunga steg till jobbet. Inte bara var det måndag och morgon och hyfsat kallt om jag minns rätt, men jag var även svårt deprimerad över allt ondskefullt som människor hittar på, inte minst alla grymheter mot våra fyrfotade vänner.

Kort sagt kände jag, what's the point of it all??

För att skingra mina tankar började jag lyssna på ett avsnitt av podden Stiljournalen med Fredrik af Klercker och Filip Strömbäck. Avsnittet handlade om att anordna ett dinnerparty. Om vikten av stärkta linneservetter (som bryts - ej viks), var man bör ta fördrinken, hur och när värden bäst bryter taffeln och mycket mer. Det var en halvtimme med fullt fokus på livets glädjeämnen, och glad var jag sannerligen när jag nådde min destination. Glad som en speleman.

Dagen därpå fortsatte jag med nyårsspecialen om smokingen. Och sedan avsnittet om stilikoner (spoiler alert: Gianni Agnelli rankas högt) och varje vånings kronjuvel - dressingroomet. För varje avsnitt sögs jag allt djupare in i denna parallella värld utan bekymmer. En värld där man lägger fram smokingen i sitt dressingroom flera dagar innan den ska bäras, just for the sheer joy of it. Nu återstår bara ett avsnitt, om vad stil är. Sen är jag tillbaka i den dystopiska verkligheten. Jag vill ta det blå pillret - hur gör jag?? 

Det enda tråkiga är att Monsieur inte riktigt delar min entusiasm. Han är ju extremt intresserad av sartoriell elegans, men lider inte av nostalgi och har inget intresse för traditioner (och sånt tjafs). Inte heller har han gjort the leap of faith - från skrivna bloggar till poddar. Och vad vore en trip down the rabbit hole utan hans sällskap?

Andra stilintresserade favoriter:

Stil i P1  (till Sveriges Radio)

Stilbloggen (till blogg)

Stiljournalen (till iTunes)

Deep down the rabbit hole.