Texture mixture.

Det svämmar ju inte över av dagens outfits på den här bloggen, men även jag bär faktiskt kläder. Jag läser till och med en blogg som då och då kommenterar mode. På sagda blogg har jag fått lära mig att helsvart är helt ok, bara man blandar mönster och material. Eller textur, som bloggerskan skriver.

Et voilà! Behold! Detta var min outfit häromdagen. Blus, kjol och strumpor i svartaste svart. Och en salig blandning av texturer.

Yours Truly goes fashion.

Prinsessan på ärten.

På senare år har jag fått väldigt ömtåliga fötter. De tål ingenting, krämpar och värker för minsta lilla. Annat var det förr i tiden, då kunde jag springa i höga klackar tvärsöver stan.

Men det var då. Nu har jag drabbats av kollapsat fotvalv, degenererade fettkuddar, hallux valgus och slutligen, som kronan på verket, la pièce de résistance: inflammerad slemsäck. Denna senaste åkomma är resultatet av en något för trång vänsterstövel. Trots att stöveln i övrigt varit bekväm och inte skavt har alltså detta minimala tryck resulterat i en enormt smärtsam och skrymmande svullnad.

Mina försök att medelst filtkuddar bädda in denna svullnad för att minska trycket har visat sig fruktlösa. Förmodligen är det min förnäma härkomst som resulterat i extra ömtålig hud och kropp (och själ). Precis som för prinsessan på ärten så är det ju bara ÄKTA prinsessor som är så känsliga.

Kattens tid. (Och plats.)

Det här med egentid är ju superviktigt. Jag läste en gång att hemligheten med ett lyckat förhållande är att man kan vara ensam tillsammans. Sen skadar det säkert inte om man någon gång då och då faktiskt får vara ensam i ensamhet.

För Christillas del är det vanligtvis inget problem. Monsieur är kvällsmänniska och Yours Truly morgonpigg, vilket ger mig egentid på morgnar (på helgerna fram till cirka halv två) medan han får nätterna för sig själv.

Värre är det för katten. Hon får liksom ta det som blir över. Och säg den katt som nöjer sig med det.

Sen har vi ju det här med egenspace. När man bor i en 1,5:a finns det inte så mycket utrymme att spela med, men vi har lyckats muta in tydliga områden för var och en. Madame Truly (jag) har paxat boudoiren (sängen) medan Monsieur har matsalen (matbordet) som sitt revir. (Lite märkligt med tanke på att det går tvärtemot allt vi står för. Å andra sidan ligger kylskåpet, spisen och skafferiet nästan i sovrummet.)

Katten har för sin del lagt beslag på salongen (soffan). Salongen är förstås till ytan lika stor som både matsalen och boudoiren, och katten rätt mycket mindre är både Madame och Monsieur, men så är det. En tredjedel av lägenheten tillhör henne, och det är inget någon av oss kan göra något åt.

"Soffan är min, och makten och härligheten i evighet. Jamen."

Famous last words.

"Is there anyone there?"

Don't say these words at home. Särskilt inte om du bor i Midsomer. Och särskilt inte när du är ensam.

Närsynta tanter, tights och krishantering.

Häromdagen, när jag promenerade min vanliga väg till jobbet, råkade jag ut för något ovanligt. Plötsligt, mitt på Vasabron, uppmärksammade jag en ung dam, i sina sena tonår, som gick en bit framför mig. Det speciella med just denna dam var att hon tycktes ha glömt kjolen hemma. Jag blev självklart bestört, men van som jag är vid allehanda krissituationer insåg jag att det bästa för alla inblandade (utom möjligen för killen som gick precis bakom henne) var att ta tjuren vid hornen. Jag  stegade ikapp henne, knackade henne på axeln och sade:

- Jag vill inte genera dig men du verkar ha glömt kjolen hemma.

Den unga damen tog av sig hörlurarna och tittade förvirrat på mig. Hon måste ha uppfattat något av det jag sa, för hon rättade till t-tröjan något (läs: drog ner den en centimeter), men verkade i övrigt inte det minsta orolig.

Jag insåg då att det som för en närsynt gammal tant utan glasögon tycktes vara ett par nylonstrumpbyxor i tjocklek 50 den, i själva verket var någon modern version av byxa, typ leggings.

Jag mumlade något ursäktande och fortsatte Vasabron fram. 

Bländverk a.k.a. Pictures of Perfection.

Honestly. Great minds think alike.

Dalziel and Pascoe. Och jag.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Bländverk

När skönheten kom till byn. (Midsomer.)

Helt otroligt! Här sitter man och tittar lite förstrött på Midsomer Murders (avsnitt 12 av 105), och plötsligt, helt oväntat, dyker Orlando Bloom upp i youtubefönstret.

Fattar ni? Orlando Bloom i Midsomer Murders. Det hade lika gärna kunnat vara Michael Jackson på Finlandsfärjan. (Orlandos nästa roll efter detta var för övrigt som Legolas i Sagan om ringen. Där kan man snacka om raketkarriär.)

Tyvärr (spoiler alert!) är han mordoffret, så han är inte med så länge. Förmodligen hade han bråttom iväg till Nya Zeeland. I nästa scen diskuterar dessutom Barnaby och hans kollega Lord of the Rings. En slump? I think not. Ett internskämt? Maybe.

Och det värsta av allt. Detta hände för 14 år sedan. Känns som igår.

07.39 Orlando rullar runt i sänghalmen.
21.29 Orlando tags av daga medelst en högaffel. (Pun intended.)
28.03 Prat om Lord of the rings.

Bröd eller skådespel.

En vanlig eftermiddag hos the Christillas. Monsieur multitaskar: fotboll, studier och Flashback. En dedikerad dator för varje aktivitet. (På samma sätt som han har olika skor för varje tänkbar aktivitet.) 

Med så mycket skådespel finns ingen plats för bröd vid matbordet. 

Tower of joy.

Att få Monsieur ut genom dörren en lördag eller söndag är närmast omöjligt. När han idag utan att knota gick med på en promenad i det vackra vädret misstänkte jag omedelbart att det var något lurt på gång. Och när han dessutom lyste upp när jag sa att vi på vägen hem måste handla förstod jag vad det var. Veckans erbjudande på Hemköp: 20 kronor per 6-pack cola. Tio per hushåll varav vi redan köpt fem. Five more to go.

Billig cola, fancy kläder och fotboll med Arsenal. Det kan få honom att vallfärda hur långt som helst.

Som en blandning av Babels torn och guldkalven.

Jobbannons. (Samtidigt på Södermalm.)

Alltså, det där med att annonsera efter sin perfekta arbetsgivare känns så himla mars 2015. Nu är det nya grepp som gäller. Tuffast i april är den som helt avstår från själlösa jobbsökarfloskler och istället stoltserar med (kanske rentav överdriver) sina mindre smickrande egenskaper.

Exempel på en sådan jobbannons (för en kompis) skulle kunna vara:

"Introvert och folkskygg. Tilltagande paranoid. Mal gärna på om krämpor och liknande så fort tillfälle ges. Late adopter som drömmer om the good old days. Ung i sinnet - närmast juvenil - men med skröpplig kropp i aktivt förfall."

Men det är säkert också gjort. Inget nytt under solen, som farmor brukade säga. (Och det var hon inte först med.)

Mineas mat.

Ni vet hur en del personer alltid skär bort kanterna på vitt formbröd, eller för den delen på pizzan (helt galet, det är ju kanterna som är godast). Eller hur en del (t ex jag själv) alltid måste skölja ur glaset innan de fyller det med vatten. (Jag kan för övrigt bara dricka riktigt kallt eller riktigt varmt vatten. Ljummet göre sig icke besvär.) Eller hur en del äter maten på tallriken i en viss ordning (själv äter jag först toppingen på pizzan, sedan kanterna och sist den geggiga degen som är kvar, vet ej varför). Eller hur en del inte äter grönsaker/ kött/ bröd/ gluten/ mejerier/ något med ögon/ något som legat på marken mer än 3 sek/ rester etc.

Jag har nu konstaterat att även min katt har bestämda idéer rörande vad hon äter och hur. Nämligen enbart den mat som ligger i mitten av tallriken. Varför är ju en gåta eftersom torrfoder på en tallrik är detsamma oavsett var på tallriken det ligger. Konsistens, värme, textur. Inget skiljer en pellet i mitten av tallriken från en i utkanten.

Trots detta är Minea väldigt bestämd. Hon äter de pellets som ligger i mitten, inga andra. Att fösa ihop resterade pellets till en hög i mitten hjälper inte. Minea vet. Hon vet att det är damaged goods. Pellets som legat fel. Det är bara att fylla på med nya pellets och hoppas att de blandas tillräckligt.

(Jag har förstås sagt åt henne att tänka på de katter som svälter, och som skulle bli överlyckliga för lite torrfoder oavsett placering, men jag talar för döva öron.)

"Matte!! Nu ligger ju maten så där långt ut igen!"

Segway to Heaven.

Långfredagen är ju en dag då man ska ha det lite extra tråkigt. Självklart respekterar jag religiösa påbud och ägnade därför dagen åt det som skänker mig minst glädje - åka Norrtäljebussen tur och retur. (Däremellan fuskade jag och gladdes åt både god mat och trevligt sällskap.)

På bussen funderade jag dock en del på både korsfästelsen, återuppståndelsen och himmelsfärden. Eftersom jag varken gick i söndagsskolan eller konfirmerade mig kände jag mig lite osäker på vad Jesus pysslade med mellan återuppståndelsen och himmelsfärden nära 40 dagar senare. I suppose he was taking care of business, getting his affairs in order and whatnot, men vad innebar det exakt? Efter lite basic googling kunde jag konstatera att även om han träffade sina homies en hel del denna period så finns helt klart luckor. Dalziel would not be pleased.

Till slut blev det i alla fall dags för himmelsfärden. Inga märkvärdigheter, han tog helt enkelt sin cloud-segway och drog iväg. Andäktigt påhejad av sina fans. I alla fall enligt konstnären Andrea Mantegna.

"So long, suckers! I'm done!"

1 april.

Idag firar jag och Monsieur träbröllop. Vi är visserligen inte gifta, men för exakt fem år sedan frågade jag chans och han svarade ja. Varje årsdag lyfts dock frågan om hela relationen i själva verket är ett aprilskämt. Han kanske bara lurades när han sa ja. Eller så kanske jag skämtade aprillo när jag frågade chans. Och sen kanske allt bara har rullat på. Tricky. Men det håller liksom spänningen vid liv.

Anyways, snart blir det restaurangbesök.