Old time selfies. (Yours Trulys dag.)

Efter att jag hade accepterat en dag på Emirates Stadium var det inga problem att få med Monsieur på en museidag. Inte mindre än tre museer kunde jag deala till mig: Tate Britain, Tate Modern och National Portrait Gallery. Personligen är jag inte så intresserad av modern konst, gamla dammiga porträtt däremot!

Och vad kan man säga. Tillgjorda poser och självförhärligande attribut är sannerligen inget nytt för nutidens selfie-era. Det tog bara lite längre tid att få till det förr.

Sir Brook Boothby gör sitt bästa för att verka tankfull och djup.
"Här ligger jag sådär naturligt utsträckt i naturen och tänker på väsentligheter.
(Förresten, ser min rumpa stor ut i den här vinkeln?)"

Lady Elizabeth Grey vill gärna framhäva sina nyuppuffade behag.
"Gud så blek jag är! Kan vi lägga på ett filter? Och håret - gud så frissigt!
Går det förresten att göra urringningen lite djupare?"

Mer om dessa konstverk här:

Sir Brooke Boothby 

Lady Elizabeth Grey

Hard Rock Cafe - not so hard rock?

Jag har aldrig begripit mig på fenomenet Hard Rock Cafe, och efter att ha sett denna skylt från Old Park Lane i London är jag ännu mer förvirrad. Jag trodde det var ett hak för hårdingar - vadå inga kärnvapen??

"Bara ett litet? För personligt bruk och självförsvar..?"

"Let's have a cup of tea."

Självklart besökte vi (och 40 asiatiska turister som förmodligen också sett filmen Layer Cake) Regency Café där nedan scen inte upprepades. (Men hade Monsieur kommit med en kopp te istället för morgonkaffet vet jag inte vad som kunde ha hänt.)

 

Yours Truly drar från brottsplatsen.
"I won't be around for a while!"

Kaféet kan för övrigt rekommenderas. Rejäla engelska frukostar och bryggkaffe för en spottstyver. Och ägaren själv är värd en mässa. Inte nog med att hon jonglerade en uppsjö olika beställningar (kombinationerna av korvar och bönor och bacon och annat som erbjöds var legio!) växlade hon även mellan denna roll och den som utropare av färdiga rätter. Här snackar vi magstöd. För min inre blick föreställde jag mig utroparen som en 45-årig fotbollshuligan/hamnarbetare tills dess att Monsieur påpekade att det var den spensliga 40-something-damen som hade en sådan imponerande röstvolym.

I klippet nedan hörs ägaren ropa ut några färdiga rätter, men filmen gör henne inte rättvisa. Den rösten måste upplevas på plats.

The Bodyguard and the Moviestar.

Monsieur är en sällsynt stilig och vältränad man, vilket gör att människor ibland tror att han är fotomodell. Mig är det ingen som misstar för fotomodell, möjligen en gullig maskot som hänger på hans arm. Men i London fick jag upprättelse må ni tro. När vi strosade Bond Street fram, jag iklädd mina största och svartaste glasögon och han en halvmeter bakom på grund av skoskav, var det en man som kallade honom min bodyguard. (Vilket enligt mig implicerar att jag är en viktig kändis i behov av skydd.) Jag växte säkert en halv centimeter och återfick under en kort stund alla 162 cm i strumplästen som jag hade innan jag började krympa.

Och så tänkte jag att det är hög tid att se om filmen Bodyguard. Soo aaamazingly romantic - precis så har vi det!



En annan gammal goding på temat.

Arsenal. (Monsieurs dag.)

Hemma från London och så mycket att berätta! Var ska jag börja..? Jo, jag börjar med vårt besök på Emirates Stadium, Arsenals hemmaarena i London.

För ett lidelsefullt Arsenal-fan som Monsieur är ett besök på ovan nämnda stadium ett måste under varje Londonbesök. Denna gång gick vi (förutom i butiken) även turen som inkluderar ett besök i spelarnas omklädningsrum, pressrummet, spelargången (alltså där spelarna kommer in från bussen, för att sedan gå till omklädningsrummet - vansinnigt intressant), tränarens eget krypin, "Diamond Club", läktaren och avslutningsvis - Arsenalmuseet!!

Monsieur var storögd och salig. Jag förundrades främst över hur spelare som har miljontals kronor i lön, i en sport som säkert omsätter miljarder, måste gå på toa i eländiga bås. Herregud, tänk om någon har ont i magen men inte kan gå när alla hör allt? Tänk er att springa och sparka när man har magknip? Många matcher har säkert förlorats på grund av det. Nej, ge spelarna ordentliga toaletter. Avskärmade, ljudisolerade rum med vattenporl Japan style och doftljus. Gärna en Ferguson, som enligt Al Bundy är toaletternas Stradivarius.

Privacy? Not so much.

Spelarna kan detaljstudera det kvinnliga bäckenet medan de får massage.

Modernt. Från denna plats fick man med hela omklädningsrummet.

Vi fara till Sahara! (London)

Stay tuned för full rapport.

Body Combat.

Härom dagen gick jag på ett så kallat Body Combat-pass för första gången på säkert fem år. Vansinnigt fierce. Man känner sig grym och boxas i luften mot sin egen spegelbild. Jäklar vilka upper cuts jag fick in på hakspetsen, ett under att jag inte föll ihop.

En annan av deltagarna som tog mycket allvarligt på träningen var en kille som anlände helt klädd i kamouflagekläder. Min första reaktion när han klev in i rummet var "hjälp, en stridis", men så lugnade jag mig och tänkte "whatever rocks your boat". Han kanske bara ville dress for the occasion eller rollspela lite. Go into combat mode.

Ja, sen började alla veva och då fick jag annat att tänka på.

Ja ba "aktaresåruintefårsmakaknogmacka"!
Å sen ba - pow! Värsta uppercutten mitt i nyllet. 

New York - the city of plenty.

Trogna läsare vet ju att jag är en något harig person, i synnerhet när det kommer till crazy people. Därför kommer det nog inte som en överraskning att den starka närvaron av poliser i New York föll Yours Truly på läppen. Trots en ansenlig mängd personer som betedde sig skumt, pratade med Mållgans och skällde på förbipasserande, trippade på droger och annat var jag aldrig skraj. Tvärtom. Däremot beklämd över det stora antalet hemlösa som stretade på i fattigdom och misär.

En annan sak som verkligen var beklämmande - om än av en annan dignitet - var det bristande underhållet av stadens offentliga toaletter (eller restrooms som det ju kallas). Museer, parker, varuhus, flygplatser. Överallt var det ofräscht. Kanske är NY-borna inte så petiga, eller så pudrar de hemma, men uppenbarligen rankas hygien inte lika högt som säkerhet (fair enough).

Dock känns det som att det här finns en potential att slå två flugor i en smäll; hugade hemlösa borde kunna erbjudas arbete som lokalvårdare för stadens offentliga restrooms och behålla avgifterna. Jag skulle gladeligen betala en dollar eller två för att få tillgång till en fräsch toalett.

Lite inspiration.

Min personliga favorit. Stilrent, that's how I roll.

Looking through holes.

En dag besökte vi Lower East Side för att se what all the fuzz was about. Dessvärre något av en besvikelse för undertecknad plus one. Det är säkert en av de mest "autentiska" på Manhattan, och the place to be. Och barlivet ska tydligen vara aaawesome. (Men sånt är jag för gammal för att uppskatta.) Kort sagt - med allt annat trevligt att se ville vi inte ödsla värdefull tid på att hatta runt bland betong och socialrealism.* Mesta möjliga glam eller charm per vaken timme är mitt motto. (*Troligtvis hade vi bara otur och gick på fel gator.)

LES bjöd dock på en intressant upplevelse. En byggarbetsplats med titthål. Och sånt får inte gå obesett förbi.

"Monsieur, kolla. Ett hål! I väggen!"

"Vad arbetar man med här tro?"

"En byggarbetsplats! Är det en Philips-borr där borta?"

Men vad ÄR det med titthål som är så lockande egentligen? Seinfeld vet.

 

Pengatvätt?

En bild som väcker många frågor. Får man sedlar tillbaka eller nytvättade och strukna näsdukar? Är det hit man går för att tvätta sina pengar? Är det här man blir "taken to the cleaners"? Sitter det någon på andra sidan och skriver av kortnumret? 

Kemtvätt och bankomat i ett. Inga konstigheter.