lördag 30 maj 2015

Poppe, Pavlov och hans katt.

Idag har det regnat hela dagen. Personligen älskar jag regniga dagar, det påminner mig om min barndoms sommarlov. Över huvud taget har jag alltid förknippat regn med just sommarledighet. Jag minns hur jag för kanske tio år sedan beklagade mig över att sommar inte kändes som sommar längre. Och hur jag slutligen insåg att det berodde på frånvaron av regn - svenska somrar hade plötsligt blivit genomgående soliga.

När det regnade om somrarna förr i tiden, tittade jag och min kompis alltid på gamla filmer. Det gick mycket sådant på tv när jag var barn. Oftast medverkade Nils Poppe eller Åke Söderblom. Och Annalisa Ericsson förstås. Klart till drabbning, Blåjackor, Biffen och Bananen, Soldat Bom. Listan kan göras hur lång som helst. Men det var för länge sen, så länge sen. Jag bara undrar, var är de nu? Borde inte SVT värna om den svenska filmkanonen? Fler matinéer åt folket, säger jag. Och fler oldies. (Eller så kanske jag måste släppa sargen.)

Anyways, summan av kardemumman är att sommarregn utlöser en nostalgitripp à la Proust, men även en rent fysisk impuls à la Pavlov att krypa ner under en filt och titta på gamla filmer (vilket Pavlov som bekant ofta gjorde). Så fort jag skrivit klart detta inlägg ska jag kolla om Youtube har något att erbjuda på den fronten.

Men var kommer katten in då, undrar vän av ordning. Ja, det kan man fråga. När jag skrev rubriken tyckte jag att jag har en klockren pavlovsk observation om katten att berätta. Men nu är jag inte så säker längre, och jag orkar inte riktigt bena ut det. Är alldeles för yr i huvudet av sockerchock och vill hellre se en film. Jag skulle ju kunna ändra rubriken till enbart "Poppe och Pavlov", but this is one darling I don't want to kill.

Nedan ett favoritklipp. En väldigt bra låt som jag ofta sjunger själv, dessutom blir jag väldigt sugen på att ta en kurs i stepp också, förutom tango. Kanske var jag en sång- och en danskvinna i mitt förra liv?

söndag 24 maj 2015

Panta mera (för mycket?).

The Christillas pantar burkar som första klassens alkisar. Det var en insikt jag fick igår. Har inte tänkt på det tidigare.

Eftersom Monsieur dricker kopiösa mängder cola har vi alltid kopiösa mängder tomburkar i hemmet. Och för mig har det varit en självklarhet att panta dem. Inte för att det är så vansinnigt lukrativt, utan för att man bara gör det. Det säger farbröderna i Buena Vista Social Club, och då litar jag på det.

Men nyligen slog det mig att de enda vi någonsin ser vid pantmaskinen på Hemköp är diverse alkisar, hemlösa and the occasional pensionär. Var är alla svennebananpar? Dricker de inte cola? Eller pantar de helt enkelt inte burkar? Slänger de dem direkt i behållaren för metall i grovsoporna? Känner de att deras värdighet och bekvämlighet är värd mer är 50 öre per burk?

Efter en särdeles otrevlig och omständlig tomburksincident igår, som involverade en himla massa rännande, rinnande, trasiga maskiner, trippande knarkare med buttcracks and whatnot kände i alla fall både jag och Monsieur att vår tid som burkpantare är över. I fortsättningen tar vi hissen ner till källarens sopsortering istället.


 

lördag 23 maj 2015

I believe in Kroppen.

Min kropp är uppenbarligen betydligt smartare än min hjärna. Trots det arbetar den på i det tysta, utan krav på cred och rampljus. Kanske tänker den att det inte är någon idé att ens försöka göra sig hörd. Den existerar ju i ett samhälle där kroppar bara ska vara snygga och inte arbeta och hjärnorna får all uppmärksamhet.

Trots att kroppen är en till synes oviktig beslutsfattare, kan jag alltså konstatera att det är den som styr i det tysta. Hjärnan kanske manipuleras till att tro att den fattat beslutet eller planterat idén, eller så kanske den helt enkelt skapar den bilden för att framstå som strategen, men det är bara en efterhandskonstruktion. Och om besluten verkar dåliga skyller förmodligen hjärnan på sin oborstade kusin från landet (också känd som den dåliga karaktären med obefintlig impulskontroll). Men det är en högst orättvis beskyllning. Precis som hjärnan är kusinen bara ett instrument i händerna på den verkliga bossen - kroppen. 

Låt oss ta några exempel.

Jag har periodvis olika cravings. Äpplen har tidigare om åren varit en sådan. Kaffe förstås. Mörk choklad. Mjölk. Morötter. Ost. Apelsiner. En period åt jag extrasaltat Bregott direkt ut förpackningen. Kändes helt rätt då, men idag skulle det aldrig hända. Med undantag för cola och smågodis är detta olika begär som uppkommer ur ett verkligt fysiskt behov, såsom vitamin-, mineral- eller fettbrist. Så varför kämpa emot? Kroppen vet bäst. Många hjärnor (a.k.a. duktiga flickor) känner att det är olämpligt att ge den oborstade kusinen svängrum, den bör istället hållas i strama tyglar. Jag säger som Pretty Woman: "Big mistake. Huge."

Förutom olika cravings har jag numera - som trogna läsare vet - en fallenhet för maximal avkoppling när jag är off work. Tv-serierna avlöser varandra, utan krav på engagemang. Inte heller bryr jag mig om att städa/tvätta/träna/laga mat om jag absolut inte vill. Som nyfrälst kroppstroende vet jag att detta handlar om hushållning av energi, och återhämtning, för att undvika utmattning. Ingenting att skämmas för alltså, det är helt naturligt och till och med att rekommendera. 


Andras hjärnor kan säkert tycka att den där Yours Truly är en latmask utan hobbies, men deras kroppar tänker nog: "Åh, om jag ändå slapp min slavdrivare till hjärna som inte fattar något! Om den inte börjar lyssna på mig snart så ger jag upp."

(Med allt detta sagt ser jag ändå fram emot den dagen då min kropp säger: "Yours Truly. Du ska få en ny craving, och denna craving ska vara tango." Jag känner nämligen att lite dans vore kul att blanda ut slappandet med.)

Brasklapp: Jag är medveten om att kroppen, hjärnan och kusinen inte riktigt fungerar så som ovan beskrivet. Men som författare tar jag mig friheter. This is fiction.

fredag 22 maj 2015

YSL - guld som glimrar.

Jag är inte en särskilt fåfäng person. Jag är inte ett dugg intresserad av makeup, och min enda ambition är en bra och täckande foundation så att jag kan röra mig fritt utomhus utan att skrämma små barn. (Tyvärr har jag inte hittat den som helt uppfyller detta än.)

Jag tycker självklart om vackra saker, men är ganska ointresserad av yta jämfört med inre egenskaper. (Monsieur undantagen. Närå, jag skämtade bara.)

Med det sagt måste jag erkänna att jag är totalt besatt av all makeup från YSL. Oh my god! Dessa ofattbart vackra förpackningar i guld(färg)! Puder, ögonskuggor, mascara, läppstift och läppglans. Jag vill ha allt. Om inte för att använda, så för att titta på.

Men trots att jag älskar, älskar, älskar deras förpackningar kan jag inte påstå att produkterna motsvarar mina förväntningar.

Den legendariska highlightern Touche Éclat har jag använt till och från i flera år, men den märks över huvud taget inte på mig längre. Frågan är om de ändrat formulan eller om det är min hy som med åldern blivit oemottaglig för finlir?

Läppstift har jag provat ett antal (de med snyggast hylsa) utan att kunna yvas över resultaten. MAC är t ex betydligt bättre, men vilka är snyggast i necessären undrar jag?? Just det - YSL! För närvarande har jag fyra, nästan oanvända men mycket vackra läppstift därifrån. Och jag vill gärna fylla på med fler.

Mitt senaste köp - och som det verkar även mitt sämsta - är två mascaror av deras klassiska märke Faux Cils. En vanlig med extra svärta, och en vattenfast. Än så länge har jag bara provat den första, och den rinner så ivrigt som ville den fly från mitt ansikte och ansluta sig till Volga. Jag rockar pandalooken varje eftermiddag.

Ja så ser det alltså ut på YSL-fronten. Men hur mediokra produkterna än är kommer jag alltid att välja YSL framför andra. For better, men mest for worse. Se, det är äkta varumärkeslojalitet!


My precious!

Nästa köp?

onsdag 20 maj 2015

Yours Truly köper vin.

The Christillas är ingen vindrickande familj. Monsieur dricker bara cola och vatten, och Yours Truly dricker mest kaffe. Men ibland tänker i alla fall jag att det vore gott med lite rödvin. Ett halvt glas rött och några chokladbitar vid läggdags, det ska man väl sova lugnt och harmoniskt på?

Eftersom jag inte besökt ett systembolag sedan före Krügerkraschen finns det, needless to say, aldrig något vin hemma. Inte heller faller det sig naturligt för mig att gå till bolaget och köpa, det ingår helt enkelt inte i min repertoar. Men idag gick jag utanför min comfort zone. (Det är viktigt att utmana sig själv har jag hört. Man växer som människa.)

På väg tillbaka från lunchen stegade jag alltså beslutsamt in i ett nästan tomt systembolag (på Klarbergsviadukten) och började inspektera vinutbudet. Tydligen är klientelet i Klarakvarteren särskilt förtjust i italienskt vin, för sånt fanns det en himla massa hyllmetrar av. Franskt däremot, not so much. En vänlig herre erbjöd mig lite hjälp, och efter att jag försökt avkoda ord som mustigt, blommigt, strävt, ekigt etcetera, landade jag i två olika flaskor. Ett franskt, strävt och ekigt, och ett kaliforniskt, fruktigt. Hans rekommendationer som jag köpte rakt av. (Beggars can't be choosers.)


Vinprovning a Casa Christilla.

Problemet är ju att jag dricker otroligt lite vin. En normal flaska skulle lätt räcka 1-2 veckor om jag inte helt glömde bort den. Men det var den vänlige herren inte riktigt med på. En dag kunde han ge mig. Sen börjar vinet oxidera och smaka annorlunda.

Well, so be it. Någon världsvan livsnjutare är jag tyvärr inte. Kanske i nästa liv? (När jag återföds som glamorös italienska i Rom eller Milano, stenrik och klädd i Dolce&Gabbana från topp till tå.) Men det finns de som är värre.

För drygt tio år sedan var jag på dåvarande systembolaget på Grev Turegatan. När jag satt och väntade på min tur betraktade jag två kvinnor i övre medelåldern, i foträta skor, shorts och ryggsäck, som bekymrat överlade med varandra efter att ha fått beskedet att artikelnumret 4237 (el något liknande) var slut. Till slut enades kvinnorna om att kassörskan kunde "ta något annat med skruvkork". Det är vad jag kallar low maintanance.

tisdag 19 maj 2015

No more Netflix.

Iiiiii!! Jag har sagt upp mitt Netflix-abonnemang.. What now?? Hur ska jag tillbringa mina kvällar? Ska jag läsa böcker? Börja knyppla? Skriva blogg?

Det är oceaner av tid som frigörs. Stora möjligheter, men också stor ovisshet. Kommer jag att förlora mig själv? Netflix har blivit en sån stor del av min identitet. Then again, kanske hittar jag tillbaka till den jag var innan Netflix tog mig i besittning. (Jag minns inte hur jag var då, alla minnen av mig själv är från när jag ligger i sängen, med datorn i knät, och tittar på film.)

Nedan Monsieurs reaktion på detta beslut:

torsdag 14 maj 2015

Underbart är kort.

I natt lade jag upp en wikipediasida för Bländverk - bloggen. Men tydligen var det någon wikipolis som tyckte den var irrelevant. (Irrelevant? Moi?? Jag känner mig kränkt.)

Men bloggen med Yours Truly, Monsieur och Minea fick i alla fall sina 15 minutes of fame. (Ganska exakt.)






Bloggtoppen.

Bländverk är ju tyvärr inte någon välbesökt blogg. Men finns det liv finns det hopp om en ändring på den punkten. Det skulle dock aldrig falla mig in att anpassa innehållet efter vad den stora massan vill ha - jag är FAKTISKT en konstnär med integritet som bara skapar utifrån inspiration.

Men det är intressant att se vad som lockar, och de senaste dagarna har något inträffat som förbryllar mig.

Inlägget om George Lazenby har seglat upp i den absoluta bloggtoppen och är nu mitt mest lästa inlägg någonsin. Vi snackar 400 procent mer än det genomsnittliga inlägget.

Kan ni begripa? Vadan detta intresse för honom? Det är knappast så att en googlesökning på hans namn leder till min blogg. Har mina läsare månne tipsat om detta inlägg, och i så fall varför?

Glöm det jag sa om integritet och berätta omedelbums hur jag ska göra för att få lika många läsare på alla inlägg.

måndag 11 maj 2015

Jane Austerapi a.k.a Prozac + Austen = Prosten.

Jane Austen är som Prozac i mänsklig form, kan man säga. Om det fanns en Prozacman vore det en kvinna som var Jane Austen helt enkelt. Känner man sig orolig och lite låg så finns det ingen bättre meducin.

Själv brukar jag ta henne i filmformat, men det är en svagare dos som inte räcker så länge och måste fyllas på ofta. Vill man ha en hög och jämn dos är romanform att rekommendera. Det funkar lite som ett Prozacdropp.

Det senaste dygnet har jag närmast missbrukat Prosten (men det är lugnt, jag har hög toleransnivå). Sex timmar av Stolthet och fördom (the Firth edition) samt inte mindre än två versioner av Övertalning. Den senare är min favorit, men går dessvärre lite i moll och måste därför avnjutas i mindre doser om man inte är på topp. För att motverka den effekten har jag parallellt läst den utmärkta romanen Stolthet och fördom och zombier. Garanterad uppåttripp.

Jane Austen ftw.

söndag 10 maj 2015

Flaskdoft och annan parfym.

För en tid sedan var jag på besök hos en väninna. Varje gång jag kommer in i entrén till hennes hus slås jag av att det doftar EXAKT som i fastigheten där mina farföräldrar bodde. En doft som representerar några av mina mer angenäma minnen från barndomen. Jag skulle gärna vilja kondensera och buteljera den doften medan tid finns. Och sniffa på lite då och då.

På tal om parfym var jag på restaurang med två andra väninnor häromdagen (ja, jag är rätt poppis med loads av väninnor). När jag klev in i restaurangen kände jag en stark doft av min egen parfym - Victor & Rolfs Flowerbomb. Jag satte näsan i vädret och sniffade åt alla väderstreck i ett försök att finna källan, och när hovmästaren kom förklarade jag att min parfym vilade som en bombmatta (pun intended) över lokalen. "Doftar din parfym fisksoppa?" frågade han då.

Otroligt roligt tyckte jag och gav extra generöst med dricks. Humor ska belönas.

Fisksoppa à la V&R?

fredag 8 maj 2015

George Lazenby.

Alla vet ju att George Lazenby är den där Bond-killen som bara fick/ville vara med i en film. Och de flesta tycker fortfarande att antingen Roger Moore eller Sean Connery är "den riktiga Bond". (Själv var jag team Moore eftersom jag såg filmerna med honom först, men sen började jag svänga mot Connery. Fast jag har nog gillat både Dalton och Craig mer. Brosnan däremot, nä.)

Anyways, nu händer samma sak med Midsomer Murders.

Som yngre bodde jag hos mina farföräldrar och tvingades ibland sitta igenom ett och annat avsnitt av Midsomer Murders, då med DC Ben Jones som DCI Tom Barnabys sidekick. Jones var ju också med i över 50 avsnitt, vilket är nära hälften av alla som gjorts, så jag bara utgick från att han var the real deal.

När jag sedan beslutade mig för att se alla 105 avsnitt från början insåg jag att sidekicken ursprungligen var DS Gavin Troy. Det kändes förstås helt fel inledningsvis, men minnet är kort - det mesta fejdar bort. Efter några avsnitt var Troy the man. I 30 avsnitt var han "rätt Bond", men så plötsligt! Troy blev befordrad och flyttade till grannbyn. I stället steppade George Lazenby in i DS Dan Scotts skepnad. Men som alla Lazenbysteppar blev den kort, bara två (om än ovanligt långa) säsonger. Jag såg tre avsnitt av femton och hoppade sedan fram till säsong 9 då Midsomer Murders egen Roger Moore - DS Ben Jones - gör entré. 

Men som om det inte vore nog. Om drygt 50 avsnitt byter de ut "M". Mannen från Midsomer himself. DCI Tom Barnaby. Lyckligtvis lurar kusinen John Barnaby i vassen, redo att ta över och föra familjenamnet vidare.

One hit wonderboy.