Tetrisduell.

Jag är inte särskilt ordentlig av mig, varken hemma eller på jobbet där skrivbordet ser ut som Slaget vid Bosworth (om det hade utkämpats av två pappersarksarméer).

Det finns dock en  situation då jag blir som förbytt och går in i någon slags tidy trans. Nämligen när det ska packas. Det må vara en resväska, en flyttkartong eller en påse med matvaror. Jag är helt enkelt grym på att packa platseffektivt. Monsieur - not so much. Han packar som Karl-Bertil kastar paket. Utan hänsyn till vad som ska aktas och med tankarna någon helt annanstans.

Antalet tillfällen som han lagt tomater och bananer i botten och toppat med några liter mjölk och andra hårda kantiga förpackningar är legio. Att handla med Monsieur är därför en riktig blodtryckshöjare, och efter 4,5 år börjar jag misstänka att mina förmaningar ("Mjölkpaket är hårda, tomater mjuka. Packa försiktigt.") inte kommer att leda någonvart.

Men en sak är säker, om han någon gång utmanar mig på duell så ska jag välja Tetris som vapen. He will go down in flames, that's for sure. Och då kommer han nog ångra sig.

Packa kappsäck.

Tappade sugar.

Man ska ju inte tappa sugen, sa Tage, Men ibland gör man det. Och ibland tappar man suget. Som nu exempelvis, har jag tappat suget på mina två favoritsaker i hela världen. Mat (=egentligen allt som är ätbart och erbjuder tuggmotstånd) och tv-serier.

How can this be? Ja vem vet. Ibland händer saker bara. Det är inte ödet, Guds vilja eller ens attraktionslagen som styr. Snarare en freak accident.

Sugtappet vad gäller tv-serier började redan för en månad sedan. Varje gång jag försöker titta på något nytt vill jag kräkas av tristess. Ingen trevlig känsla. Möjligtvis kan jag pressa ner ett litet avsnitt av en krigsdokumentär, men that's it. Vad gäller mat har både min hälsosamma och min - betydligt större - ohälsosamma aptit minskat radikalt den senaste tiden. Men halsont är förstås ingen direkt aptithöjare.

Dock, i detta begärvakum som uppstått finns det ändå vissa saker som slinker ner. Klassiker som jag alltid kan återvända till när jag känner mig vilsen och undrar - Who am I?

När det gäller mat kan jag alltid njuta av ostmackor, nötsmör, godis, glass och kaffe. Och hur osugen jag än är på tv-underhållning kan jag alltid njuta av Underworld, Harry Potter, Sagan om ringen, valfri Austen-, eller Brontë-filmatisering samt Sex and the City.

Ja, och det gör jag nu. Njuter av ovan i väntan på att det åter ska kännas lockande att sätta tänderna i en ny tv-serie och en härlig pasta.

Hello Dolly!

Och så här känner man sig när man tvättat håret för första gången på över en vecka. Can't beat the feeling. Fräscht.

Bad hair week.

Så här ser man ut när man inte tvättat håret och knappt borstat det på över en vecka. Och samtidigt spenderat en ansenlig mängd timmar på tov-alstrande huvudgnugg mot febersvettig kudde.

Unna sig. (a.k.a. Med lite socker i botten.)

Nu har jag svävat mellan liv och död i fyra dagar: halsont, huvudvärk, muskelvärk, feber, frossa, hosta, snuva och som lök på laxen - öroninflammation i båda öronen. Just nu kan jag varken prata eller höra ordentligt.

Än så länge ser jag inte ljuset i tunneln (varken i ordets positiva eller mer ödesmättade betydelse) men jag vill gärna tro att det peakar idag. Som Churchill ungefär sa: It may not be the end, not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning. Jag kommer dessutom att byta taktik nu. Adjöss "halstabletter" (som ju egentligen bara är socker och ett par E-ämnen), bonjour vitlök och saltvatten (att gurgla sig med). Ont ska med ont fördrivas.

Men sen behövs det ju något gott att skölja ner medicinen med. Som Mary Poppins ungefär sa. Exempelvis lite nötsmör.

Med guds hjälp och en näve Ipren.

Förutom glädjen att idag kunna äta annat än glass och halstabletter, har jag med Iprens hjälp även lyckats ta mig igenom två avsnitt av ytterligare en dokumentär om första och andra världskrigen. Det är uppenbart att tv-seriedramaturgin är ett vinnande koncept och har influerat även dessa dokumentärmakare. Här ligger fokus på några nyckelpersoner och deras personliga resa från lite före 1914 till (förmodar jag) lite efter 1945.

Inledningen när de presenteras är ungefär som jag kan tänka mig Gladiatorerna.

Dokumentären finns på SVT Play: http://www.svtplay.se/video/2384969/varldens-fakta

Halsontet from hell.

Gårdagen var en dyster dag. På grund av omänskligt halsont under kvällen kunde jag knappt äta, något som gör mig väldigt deprimerad. Inte heller kunde jag tröstäta, vilket vanligtvis är min lösning på all slags oro och nedstämdhet. Det såg kort sagt mörkt ut. Tills jag kom på att glass både är sött, gott och mildrar halsont.

Lycka.

I have a dream.

That one day, I will have full koll på alla turer, årtal och personer i Rosornas Krig.

Confessions of a dangerous addict.

Idag bröt jag Monsieurs sista heliga regel (budord som han kallar det) när jag tog den första klunken ur hans nyöppnade cola. Addiction is a bitch.

There are no more barriers to cross. All I have in common with the uncontrollable and the insane, the vicious and the evil, all the mayhem I have caused and my utter indifference toward it, I have now surpassed.

But even after admitting this, there is no catharsis. My punishment continues to elude me. and I gain no deeper knowledge of myself. No new knowledge can be extracted from my telling. 

This confession has meant nothing.