Would you like some [krejps]?

"Would you like omelette or krejps?"

Monsieur och jag tittade oförstående på varandra. Knappt hade flyget till New York passerat nollmeridianen förrän vi fick känna på språkförbistringens hårda verklighet.

"Krejps", tänkte jag, och sökte febrilt i ordförrådet. Kunde det vara en variant av grits, grynen som spelar en central roll i tidernas bästa film - Min kusin Vinny? Eller menade hon grapes, alltså vindruvor? Märkligt dock att erbjuda vindruvor som alternativ till omelett.

"Would you like some krejps?"

Efter en kort överläggning föreslog Monsieur att hon kanske menade crêpes, vilket verkade mer rimligt.

"Oh, crêpes", sa jag och log lättat mot flygvärdinnan, varpå det var hennes tur att stirra tillbaka med tom och oförstående min.

Det var tydlig att vi inte skulle komma överens på den här punkten. En sällsynt variant av det klassiska fallet "toma:to" vs "tomejto". Jag fruktade att varken min skolengelska eller fantasi kunde möta de utmaningar vi nu stod inför. Tänk om vi i New York stötte på någon från Brooklyn? Eller Boston? (Båda områden med distinkt dialekt om jag inte är felinformerad.)

Det slutade med att jag valde omelett och Monsieur tog krejpsen. Det var mycket riktigt crêpes, men med äppelfyllning. Mer som en blandning av äppelkaka och crêpes. Kanske hette denna ovanliga blandning faktiskt krejps?


Brooklynbor säger saker:



Joe Pesci om magiska grits:



Snart åker vi dessutom till London, och där är utmaningarna om möjligt ännu större:

The evolution of man.

Monsieur utvecklas hela tiden. Han vägrar att stagnera. Mest påtagligt är detta om man följer hans märkespreferenser.

När vi träffades 2010 hade han för korta byxor, en för liten höstrock och en för stor vinterrock. Denna vilsna själ kan jag ju inte lämna vind för våg, tänkte jag. Han är i stort behov av stöd och kärlek.

Ja, ni ser ju på tidsaxeln nedan. Han hade inte utvecklats på sex år efter en kort och misslyckad affär med ett par Pradaskor. Fram till dess hade han haft korta meningslösa förhållanden med, ja den typen av märken som man kanske inte har meningsfulla relationer med direkt.

1997-2001: Nike
2001: Lacoste
2002: Boomerang, Canada Goose ("Min första erfarenhet av ordentlig 'stuffing'.")
2003: Polo Sport
2003-2004: Armani, Hugo Boss ("Det första som kändes riktigt vuxet.")
2004: Prada ("Det var passionerat först, lite exotiskt. Sen kändes det nästan lite tacky. Men vi stöter ihop ibland.")
2010: Zegna
2012: Prada, Canali
2014: Allen Edmonds, Pal Zileri
2015: Santoni ("När det räcker med en skymt för att hjärtat ska slå snabbare.")
2016: ???

Favorit i repris: Summer holiday!

Idag börjar sommarlovet! Take it away DeeJay Sven!
(De skulle också till London och New York Citey!)

Tjusiga kändisar.

Fjärran vore det mig att kommentera mina medsystrars utseenden. Eller medbröders. Med det sagt vill jag ändå säga att en del filmstjärnor faktiskt (enligt min personliga åsikt) har blivit ännu tjusigare med åren.

För att bara nämna några:

Jennifer Aniston

Julianne Moore
Sandra Bullock
Demi Moore

Julia Roberts
Gillian Anderson

Hugh Laurie
Madonna

Jennifer Lopez

(Monsieur vill även nominera sin stora ungdomskärlek Morgan Fairchild.)

Att hitta rätt hårfärg och frisyr, makeup och ögonbrynsform verkar centralt. (Kanske också några små, men väl valda snitt med knifven och rätt stylister.) Eller är det bara en inre mognad, frid och harmoni som lyser igenom?

Är det Lancômes förtjänst?

Poor man's Hyde Park.

Som trogna läsare vet väntar en amaaazing summer för the Christillas. Bland annat en tripp till Nevjårk. Yours Truly har ju varit där (en gång var jag där två gånger, en metagrej, jag berättar sen) men för Monsieur är det första gången på andra sidan pölen.

Till skillnad från mig brukar han göra en del research inför våra resor. Så även denna gång. Bland annat har han via Google street view redan besökt halva Manhattan och via Youtube specialstuderat Central Park, eller "poor man's Hyde Park" som han kallar den. (Han är väldigt förtjust i Hyde Park, så kanske lite partisk.) Han lyste dock upp när han häromdagen hittade bilder på ekorrar i Central Park. Parker med ekorrar är tydligen något bra. (Finns förstås i Hyde Park.)

Hemlös ekorre i Central Park, efter en natt på parkbänken.
(Bild: thedodo.com)

Snow Brown.

Hy vit som snö. Fläckar röda som blod. Hår svart som ebenholts. Det skulle kunna vara en beskrivning av mina ben. (I ärlighetens namn är de inte alls håriga, men smålögner och konstnärlig frihet är ju ett motto för denna blogg.)

Bleka är de dock. Men hör och häpna, på väg till jobbet häromdagen mötte jag en tjej med ben så vita att de liksom försvann mitt framför ögonen. Det var som att titta mot två svarta hål - fast vita.

Anyways. För att slippa solarium och spraytan investerade jag i måndags i en tub lycka (old school) - brun utan sol. Helt otroligt, redan efter en smörjning var jag svagt lattefärgad och lite glittrig. I was so damn hot! (Precis som Hanzel.) I could just drink myself up! (Som trollkarlen i Indialand.)

Så nu kämpar jag på. Smörjer nästan dagligen på de kroppsdelar som kan tänkas visas upp i sommar, det vill säga armar och ben. Bålen har hittills sluppit smörj, men skulle jag drabbas av plötslig magsjuka eller grav kaloriresistens kanske det skulle kunna bli aktuellt senare i sommar.

Så nu vet ni. Projekt Solbränna är i full gång.

Bond. Lotta Bond.

I min ungdom närde jag länge en fantasi om att bli en kvinnlig James Bond. Jag läste ryska (mycket svårt att lära sig om man inte har någon att prata med), tog en kurs i pistolskytte (men var alltför rädd för skarpladdade vapen, och hagel verkar inte bita på ryssen/Spectre/valfri skurk), testade fäktning (en lektion i svettig lånekostym + visir avskräckte mig dessvärre för evigt) och funderade på om det var nödvändigt att ta dykarkort eller om goda färdigheter i snorkling kunde räcka.

Kort sagt - jag gjorde allt i min makt innan jag slutligen resignerade, konstaterade att livet som hemlig agent inte riktigt var min grej och därför bytte fokus.

Efter många år som understimulerad webbredaktör har min äventyrslystnad emellertid börjat göra sig påmind. Man kan ta kvinnan från bonden, men inte Bonden ur kvinnan, som jag brukar säga. Jag känner åter ungdomens längtan efter att leva on the edge, för kung och fosterland. Skydda världen mot diverse.

Mot bakgrund av detta har jag beslutat mig för att gå med i Lottakåren. Min första insats blev att närvara vid våravslutningens middag. Det skötte jag med den äran, om jag får säga det själv. Jag dinerade som om jag inte gjort annat, vilket ju (som trogna läsare vet) inte är så långt från sanningen. Och nu när denna initieringsrit är avklarad ser jag fram emot en lång semester och sedan nya tag i höst. Då vill jag prova på att laga mat med spritkök och sova i tältsäng!

Yours Truly kokar kaffe.