torsdag 27 februari 2014

Att sila mygg och svälja kameler.

När man samvetsgrant genomsöker sin matbutik efter ekologiska (dubbelt så dyra) och sockerfria alternativ, men sen faller på mållinjen och köper sju hekto smågodis (lågprisvarianten).

Kan även med lite god vilja beskrivas som: Ta igen på gungorna vad man förlorat på karusellen.

Det gåtfulla folket.

Som stadsbo utan vare sig cykel, bil eller helikopter är jag ibland hänvisad till underjorden, och som tunnelbaneresenär är det ett par fenomen jag förundras över. Ett av dem är det gåtfulla s k Ryggsäcksfolket.

Ryggsäcksfolket är, så vitt jag vet, ett vänligt sinnat folk. De rör sig lite sävligt, ofta med en frånvarande och samtidigt sökande blick. Utseendemässigt känns de igen på den ständigt påhakade ryggsäcken. Andra utmärkande drag är lediga kläder, ofta grova skor och en till synes avslappnad attityd till grooming. (OBS, ej den förbjudna sorten.)

Ryggsäckar är för Ryggsäcksmänniskor lite som stövlar är för cowboysare. Man sover gärna med dem på. De är som en förlängning av kroppen, och avlägsnas inte ens i en proppfull tunnelbanevagn i rusningstid. Skulle en puckelryggig (no offence) ta av sig sin puckel? Nope. Och skulle en puckelryggig avstå från att svänga 180 grader för att titta på kartan eller utsikten? Nope. Detsamma gäller en Ryggsäcksmänniska. Det är ingen idé att bli irriterad. Njut istället av att i en adrenalinstinn tunnelbana få känna en fläkt av den där friska skogsmulleinställningen. En gång i tiden hade vi alla den!

Jag vill understryka att alla med ryggsäck inte är Ryggsäcksmänniskor. (På samma sätt som Hermann Hesse menar att alla självmördare inte är Självmördare.) Ibland är det bara omständigheter som gör att vi hamnar där, med en påse på ryggen. Men för en sann Ryggsäcksmänniska handlar det om ett mindset som genomsyrar allt, och där såväl tankar och känslor som handlingar filtreras genom slitstark kanvas.


tisdag 25 februari 2014

Pälsänglar, finns dom?

Ja, vem vet. Men pälsängrar finns tydligen och är djävulens avkomma. Kanske pälsänglarnas evil twins?

För att undvika närmare bekantskap med dessa har jag på inrådan från min väninna J förvarat ett par second hand-plagg i frysen där just pälsängrar tydligen vantrivs till döds. Muuuaaaahhh!!!

Måtte de inte komma tillbaka som pälsspöken eller pälszombies för att hemsöka mig.


måndag 24 februari 2014

I love Hugh Laurie!

Yes I do, yes I do!!

Maken till begåvad människa får man leta efter. Musikalisk. Rolig. Mångsidig. Efter sitt tandjobb inte helt oäven att titta på. Min kärlek är lika stark som platonisk.

Bara det faktum att han övertygande kan spela BÅDE pappskallen Bertie Wooster och dysterkvisten Greg House.. (Vore jag inte så upptagen med att blogga skulle jag se om båda serierna bums.)

Dessutom är han en av mina topp-tre-twittrare.
https://twitter.com/hughlaurie




Embarras de richesses.

Många frågar mig hur jag kan vara så otroligt snygg och fit jämt. De säger "du måste följa en dunderdiet, berätta vilken!!". Ja mina vänner, det stämmer. För att uppnå mina resultat räcker det dock inte med en diet, det krävs flera. The more the merrier, brukar jag säga. (Omväxling förnöjer, brukar jag också säga.)

Jag börjar sålunda dagen med kaffe (ökar förbränningen och minskar risken för cancer och diabetes) med mjölk (s k Mjölkbantning). Till detta vanligtvis müsli, gröt, fullkornsbröd eller något annat ur ABS-dieten (väldigt bra diet om man skippar den stipulerade träningen 6 ggr/v). 

På lunchen brukar jag välja Stenålderskost, exempelvis en matig sallad med kyckling (mycket vanligt på stenåldern,och de var ju rätt smala). Till detta bröd. (Brödet ingår dock i 90-10-dieten.) Alternativt, om jag är riktigt sugen på bröd, kör jag en Subwaydiet (den är rätt okänd, men Fat Bastard gick ner väldigt mycket med den).

Löpande under dagen tillämpar jag Jordnötssmörsdieten, Banandieten och Äppeldieten. Separat och i kombination.

Middagen tar jag lite på volley. Soppdieten, Äggdieten eller återigen min personliga favorit - Subwaydieten (vid fest gärna i kombination med Jordnötssmör och Banan, en s k Elvisdiet). 

Kvällen avslutar jag i Popcorndietens anda. 

Att följa en diet kan vara svårt, att följa fler är förstås ännu svårare. Det viktiga är att vara konsekvent och inte fuska. Därför blandar jag aldrig in dieter som LCHF eller Flygvärdinnedieten. Grunden i min kosthållning är dock Flexitarian-approachen: Nästan aldrig kött.

Lycka till!

P.S. Vid tvekan kan nästan all föda tillskrivas Blodgruppsdieten.
P.P.S. Läs mer om de olika dieterna här http://www.viktminskning.dk/ 

söndag 23 februari 2014

It's F*cking Method Writing!!

Den här rubriken skrev jag egentligen som en ursäkt för att få posta nedan klipp från Partaj.

Men sen insåg jag att method writing faktiskt finns på riktigt, och att jag borde skriva något om det.



När jag blir stor vill jag bli författare. Hur stor jag måste bli är oklart. Kanske är denna blogg resultatet av min senaste viktuppgång, kanske fyra kilo till gör att jag vågar påbörja en novell? En roman blir det nog inte tal om för min del, jag är lite för fåfäng för det.

Anyways, när jag nu stötte på begreppet method writing tänkte jag att det kanske var min bag. Så jag googlade lite. Precis som i F*cking Method Acting!! innebär metoden att författaren ska hitta sin (eller förmodar jag karaktärens) röst inom sig. Berättelsen får sedan växa fram spontant utifrån vad karaktären kan tänkas hitta på, i stället för att karaktären ska agera enligt en förbestämd dramaturgi (om jag förstått det rätt).

Upplägget låter ganska soft tycker jag. Det stora problemet blir väl vilken av alla röster jag ska välja. (Fear not, jag har bara snälla röster som pratar och skojar med varandra. Lite som en barntillåten radioteater.) Kanske är det bästa att ha en audition där den som utmärker sig mest får möjlighet att medverka i historien om hens liv?

lördag 22 februari 2014

Besvikelsens anlete.

Min pojkvän har inget pokerface. Och aldrig är det mer uppenbart än när Arsenal förlorar. Då har han exakt samma min som Beaker nedan.

Idag var dock ingen sådan dag, A vann stort.

Beaker. Bild från The Boston Globe.













Att leva med en coke addict.

Min pojkvän är beroende av cola. Jag har försökt att få honom att sluta, men utan framgång. Enligt honom är det hans ensak vad han gör med sina pengar, och vad hälsan anbelangar mår han prima. Förstås. Och förstås hävdar han att han kan sluta när han vill, men han vill inte. Inte just nu.

För ett par år sedan testade jag själv, för att se what all the fuzz was about, och inom kort var jag djupt nere i coketräsket. Visserligen körde jag en lightversion, men ändå. Först när en läkare konstaterade att mitt missbruk påverkade mig väldigt negativt fann jag styrkan att sluta, cold turkey.

Nyligen fick jag ett återfall - jag tänkte att jag efter några månader utan sug var utom fara och att "en kan man ju ta". Men det funkade inte. Jag trillade dit big time och slutade inte förrän jag var alldeles skakig. Sedan dess har jag varit ren.

Värre är det med min sambo. För honom är coke hans största glädjeämne och en central del av hans identitet. Förhoppningsvis kommer det en dag då han också slutar, och jag hoppas att den dagen är nära antågande. För jag är sjukt less på att köket svämmar över av tomburkar, och jag hatar att panta. Jag känner mig som en alkis.

fredag 21 februari 2014

Välj katt - när det är saligare att giva än att taga.

För dem som inte vill eller kan skaffa barn, är ju djur ett alternativ. Men som kattägare kan jag konstatera att även djur är ett livslångt åtagande (förhoppningsvis deras livslängd). Och tror man att man ska slippa enklare undan bör man nog omvärdera.

Att ha katt är som att vara fast i alla jobbiga barnåldrar i nära 20 år, utan någon förbättring eller ens utveckling åt något håll. Dessutom utan minsta förhoppning om att alla de uppoffringar man gör ska ge avkastning.

Blöjåldern.
En katt kommer aldrig att lämna sandlådan. Bokstavligt talat. När en bebis avancerar från blöjor, till potta, till att gå på toaletten själv så måste man som matte varje dag, år ut och år in rensa i baljan och byta kattsand.

Bebisåren.
Som kattägare blir man vanligtvis väckt varje natt i tjugo år. Är det inte matskålen som är tom, eller kattbaljan som är full, så är katten i största allmänhet uttråkad och tycker att matte ska vakna.

Trotsåldern.
Har ni någonsin hört talas om en katt som gör som man säger? För en katt är trots inte en ålder, det är en livsstil. Att i varje given situation kräva en sak och sedan vända helt och vilja motsatsen är en katts prerogativ.

Tonåren.
En katt sover hela dagarna och härjar halva nätterna. Hela livet. Den stänker kattsand över hela badrummet och kattmat över hela köket. Hjälper aldrig till, är generellt otacksam och tar noll hänsyn till andra.

Några barnbarn blir det inte heller, och inte kommer den besöka dig på ålderdomshemmet.

Så, nu vet du.


torsdag 20 februari 2014

Jag älskar pälskragar!

There - I said it. It's out and I can't get it back in.

Pälskragen är enligt mig det tjusigaste plagget som finns. Den får alla sina bärare att se ut som filmstjärnor. Jag skulle idag inte kunna köpa en äkta pälskrage, men jag har en sedan tidigare som jag ibland plockar fram ur garderoben. Vore den fejk skulle jag bära den varje dag, men den är av kanin.

Att bära äkta päls i någon form är ingen okomplicerad sak. Glädjen av att bära något så klädsamt förtas av det dåliga samvetet. Även om just denna kanin hade levt ett långt och lyckligt liv, med många barn, barnbarn, barnbarnsbarn etc (kaniner hinner nog med ett antal generationer på ett långt liv), dött av ålderdom (men utan gråa hår), frivilligt donerat sin päls till eftervärlden (givetvis mot riklig ersättning som räckte till kanincollege för hela välnärda släkten). Inte ens då skulle jag kunna bära kragen med glädje.

Ibland tänker jag att jag kanske kunde låtsas att den är fejk. Vissa människor kan ju fejk it til' they make it - till slut tror de på sin egen uppdiktade sanning. Tyvärr är jag inte en av dem. Jag är alldeles för misstänksam för att gå på sånt, i synnerhet när det kommer från en så dålig lögnare som jag själv. (Annars kunde det ju vara en behändig talang när jag berättar godnattsagor om mina äkta briljanter, min lysande karriär och min snygga figur.)

Jag skulle gärna vilja avsluta den här historien på samma sätt som Louis CK i klippet nedan (han gillar tanken på att göra goda gärningar, men i slutänden struntar han i det), men tyvärr kan jag inte ens ljuga in the name of dramaturgi. Sanningen är att jag är en slav under mitt samvete. (Även Jante, Luther, koffeinmonstret och aspartamtrollet har mig i sitt våld.)

Det hindrar mig dock inte från att svepa kaninen runt halsen ibland när katten är olydig, spärra ögonen i henne och säga: Är du inte snäll så gör jag en krage av dig. (It can happen.)


onsdag 19 februari 2014

Stephen Hawking och MIB.

"Universum. En oändlighet av stjärnor och planeter. Ingen vet hur stort eller hur gammalt det är." Så inleds den fenomenala 70-talsserien om Bröderna Dal och Professor Drövels hemlighet. (Jag skriver här på svenska eftersom ursprungsspråket norska kan vara lite svårt att förstå.)





Igår började jag titta på serien Into The Universe med Stephen Hawking. (Tydligen är han ett stort fan av Star Wars och Star Trek, oklart huruvida han även haft möjlighet att stifta bekantskap och inspireras i sitt arbete av Professor Drövel.)

Hur som helst, en bit in i Hawkings redogörelse för potentiellt liv i rymden och framför allt universums oändlighet, konstaterade jag att för en highly sensitive person, sådan som jag själv, blir det lätt system overload när man försöker processa den här typen av information. (Universums oändlighet är visserligen ingen nyhet, men lider man dessutom av viss agorafobi blir det outhärdligt.)

Med de klassiska frågorna Vad?? Varför?? Hur?? Vem?? När?? Var?? malandes konstaterade jag att ett för mig rimligt svar på frågan Vad?? i alla fall har skildrats i Men in Black. Och det är den version som jag kommer att hålla mig till tills jag överbevisas om något annat.


tisdag 18 februari 2014

På spåret - när det stormar eller bara känns tomt.

Just nu surras det en del om de svenska tv-serierna Ettor och nollor samt Tjockare än vatten. (I hear words like "beauty" and "handsomness" and "incredibly chiseled features".) Jag har ännu inte sett någon av serierna, men ska göra ett försök när jag väl kommit över Gossip Girl. Jag är liksom inte redo att gå vidare än och lämna amerikansk glamour för svensk realism. (For the moment it's beyond my control.)

Ett program som dock står över alla tillfälliga förälskelser, som en påminnelse om hur verklig kärlek känns, är På spåret. Detta utomordentligt trevliga, kluriga och allmänbildande underhållningsprogram under ledning av Kristian Luuk och Fredrik Lindström är mitt och Monsieurs stora fredagsnöje - för att inte säga veckans höjdpunkt. Och då ska nämnas att medelåldern i hushållet (om man räknar bort katten) är 35 år. Själv ser jag ut som en fågelholk mesta tiden, men Monsieur är riktigt duktig. (Hans relativt unga och oförstörda hjärna har lyckats anpassa sig till det speciella påspårettänket - and he has tought his synapser well!)

Hur som helst, i näst sista avsnittet för säsongen framfördes Gnars Barkleys låt Crazy, av för mig okänd artist. Jag vill här ta tillfället i akt att promota en annan version, som hittills är min absoluta favorit.

Take it away, Lisa!




måndag 17 februari 2014

Är 40 det nya 60?

Halleluja, nu har vi nytt ljus i badrummet.

Trogna läsare, som följt mina vedermödor sedan bloggens begynnelse i torsdags, vet ju att taklampan gick sönder förra veckan och att jag sedan dess tvingats beskåda mitt glåmiga, feberblanka, hålögda anlete i det brutala skenet från ett lysrör. Igår fick även Le Boyfriend den äran. När han väl förstod att det spöklika (enligt honom gulaktiga) ansiktet som dök upp snett bakom hans i badrumsspegeln tillhörde ingen mindre än The Love Of His Life, fick han bråttom iväg till affären. Där inhandlade han ett stycke glödlampa à 40 W och med en uppskattad livslängd på 30 år. Allt kunde ju ha varit frid och fröjd, om inte just den här glödlampornas Rolls Royce hade visat sig avge ett ovanligt starkt sken, jag skulle säga motsvarande 60 W. (Kan det vara så att det går inflation i Wattantal på samma sätt som i klädstorlekar?)

Så nu är det bara att uthärda de närmaste 30 åren, och kanske lägga på ett dämpande puder om man riskerar att springa på någon man känner i badrummet. Lila pigment ska tydligen neutralisera gula toner.

söndag 16 februari 2014

Anna Wintour.

Jag läste precis att Anna Wintour, chefredaktör för amerikanska Vogue och en av modevärldens absolut mest inflytelserika personer, är en extrem vanemänniska vad gäller sitt utseende. Alltid samma frisyr (bob med lugg), alltid samma slags glasögon (Chanel), alltid samma slags skor (Manolo Blahnik) och alltid samma slags halsband (georgianska juveler). Det enda hon byter ut är kläderna.

Well, egen stil är ju viktigt. Dessutom sparar det rätt mycket tid att slippa fundera.

All or nothing - en liten berättelse om fransförlängning.

Alltså, det här med ögonfransar. Från att ha varit en icke-fråga för mig, liksom mycket annat utseenderelaterat, har det på senare tid fått en del av min uppmärksamhet.

Det började för några månader sedan då jag mycket spontant och i stundens ingivelse bestämde mig för att testa ögonfransförlängning. Jag har ju aldrig haft några fransar att tala om, men i relation till andra brister har just ögonfransarna inte direkt platsat på tio-i-topp-listan över sådant som skulle kunna förbättras. (Ständig listetta: Gå ner fem kilo.) Sagt och gjort, jag gav det några försök, med påfyllning var tredje vecka. Resultatet blev bra, men ganska snart insåg jag att detta var ett större commitment än vad jag tänkt mig. För verkligt bra resultat skulle det behövas påfyllning varannan vecka. Resten av mitt liv. Didn't sign up for that. Så nu har jag slutat, och kan konstatera att resterna av mina egna fransar efter detta lilla äventyr är en sorglig syn. Jag kan ju alltid hoppas att de växer till sig, annars får jag bära mitt öde med högt huvud och leva vidare med små fransstumpar, androm till varnagel.

Idag kan man förlänga, förtjocka och allmänt förbättra det mesta. Fejkhår, -naglar och -ögonfransar är mer regel än undantag verkar det som. Botox tycks finnas i var mans panna, och så kan man ju skulptera bröst, näsa och mage till perfektion. Fram till för inte så länge sedan tänkte jag att jag måste vara väldigt olyckligt lottad i livets gen-tombola. Det enda som jag under hela min uppväxt kunnat skriva på mitt pluskonto är min relativt tjocka och lockiga hårman, beundrad av många. Men de senaste 10-15 åren har detta ändrats. När jag var ung hade majoriteten av mina jämnåriga typiskt svenskt så kallat fint hår - tunt och flygigt. Idag svämmar gatorna över av unga tjejer med tjockt, midjelångt hår. Hur gick detta till, har jag tänkt. Är dagens skolmat spetsad med öljästtabletter? Till slut insåg jag dock att svaret stavas extensions. Jag har även förundrats över att så många unga tjejer har perfekta näsor - alla kan ju inte födas med det. Även här inser jag att det sällan är goda gener utan snarare god betalningsvilja som ligger bakom.

Jag vill understryka att jag inte har någon bestämd åsikt om denna typ av ingrepp. Å ena sidan är det kanske lite trist att så många eftersträvar samma klonade utseende (långt blonderat hår, stora bröst, liten skidbacksnäsa och restylanefyllda läppar). Å andra sidan gör nog de flesta bara en justering av det de lider mest av. Och det må dem vara väl unt.

lördag 15 februari 2014

The gene is dead - long live the gene?

Jag var ett skröpligt barn som drabbades av ständiga öroninflammationer och barnsjukdomar. Som tonåring led jag av förkylningar och huvudvärk, sannolikt stressrelaterade. Men som vuxen har jag varit förskonad från dålig hälsa. Jag är verkligen a l d r i g sjuk. Och inte är det för att jag tar hand om mig - tvärtom slarvar jag med det mesta (äter näringsfattigt, sover för lite, skyr frisk luft som pesten). Trots detta lyckas jag undvika allt från förkylningar till influensa och kräksjuka. Jag misstänker att jag har min mors friska bondgener att tacka för detta - de allergistinna akademikergenerna på fars sida hade inte en chans i kampen om min kropp. Men nu har jag plötsligt, helt utan förvarning, råkat ut för den mest brutala förkylning jag någonsin haft. Jag snörvlar, hostar och tuggar halstabletter och ipren som vore det lördagsgodis.

Ironiskt nog bryter denna förkylning ut bara dagar innan min tre månader långa sjukskrivning för utmattning tar slut. Är det hjärnans makt över kroppen, månne? Kanske de slumrande akademikergenerna har utnyttjat en tillfälligt försvagad regim för att göra en coup d'état? Men varför, undrar jag. Vad hoppas de uppnå? Tror de på allvar att jag i händelse av en förlängd sjukskrivning skulle frångå min långa tradition av att konsumera lättsmälta tv-serier för att istället ägna mig åt allmänbildande och berikande studier av klassisk litteratur?

Think again, i så fall.

Btw så är kärleksrelationen mellan Chuck och Blair väl i klass med den mellan Heathcliff och Cathy.

Ja, det är sånt jag funderar på från sjuksängen.

fredag 14 februari 2014

Gossip Girl Obsession Confession.

Jag tackar gud för min oändliga visdom då jag skapade denna blogg, där jag anonymt kan bikta mig och avslöja de hemskaste sanningar och hemligheter om mig själv. Ett exempel på en sådan är min lika oväntade som himlastormande besatthet av serien Gossip Girl och det liv som den skildrar.

Nyligen såg jag samtliga avsnitt av serien i ett sammanhängande GG-maraton och nu är jag mig inte längre lik. Från att aldrig ha ägnat minsta intresse åt mitt utseende och framtoning, plågas jag nu av en förtärande längtan efter att (liksom Lily van der Woodsen) sväva fram sval och elegant, klädd från topp till tå i exklusiva designerplagg och med juveler skramlande kring armar och hals.

Min förvandling är chockerande. Men trots att begäret har fördunklat mina sinnen, har jag inte helt tappat kontakten med verkligheten. Livet som välbärgad fashionista på Upper East Side må vara utom räckhåll - liksom det som crime solving akademiker i Oxford eller aristokrat i Yorkshire - men så länge det finns film finns det hopp.

 

torsdag 13 februari 2014

Summering av sjukskrivning.

Efter nästan tre månaders sjukskrivning (utmattning) är det nu klart att jag ska börja på 25 procent från och med måndag. En liten summering av denna tid är därför på plats:
  • Ca 1500 timmar i sängen (sovandes eller vaken) 
  • Ca 500 timmar filmer och tv-serier 
  • Ca 15 timmar motion (inklusive s k vardagsmotion) 
  • Ca 100 lussebullar (under december) 
  • Ca 10 liter chokladrelaterade godsaker 
  • Ca 4 kg och en klädstorlek i viktuppgång 
  • Ca 10 %-enheter ökad fettprocent (förtvinade muskler till följd av overksamhet)
  • Ca 20 timmar umgänge med vänner 
Med detta som facit har jag kommit till insikt om att jag dels bör umgås mer med vänner, dels bör börja träna och dels bör skaffa en hobby, då godsaker och tv-serier riskerar att ta över mitt liv och förvandla mig till Gilbert Grapes mamma.

Ljusrör - ett djävulens påfund.

Åh, detta djävulens påfund med lysrör i badrummet! Nyligen gick taklampan sönder och lysröret (som jag vanligtvis aldrig tänder) blev med ens den enda ljuskällan. Från att ha varit lyckligt omedveten om en stor del av livets ondska, har jag nu kastats in i min värsta mardröm. Ljuset från lysröret avslöjar obarmhärtigt allt från torra kråksparkar och ojämnt fördelad foundation till kalkfläckar, gammalt damm och tandkrämsstänk. Dags att anlita städhjälp förmodar jag.