Stora Träningsinlägget.

Efter tre månader utan någon aktivitet lyckades jag igår släpa mig till SATS. Kanske en dödsryckning innan detta träningsår går i graven.

Under min korta sejour på träningscykeln roade jag mig med att läsa SATS medlemstidning. Nedan notis om mat som kan ge samma effekt som träning var synnerligen intressant. Forskningen sker dessutom på ett "institut i Schweiz"! Tänk att de finns, jag trodde det var en reklammyt. (Men det gäller kanske bara "oberoende" institut.)

Nyheten att muskulösa möss har mer KAT i musklerna var också ganska kul tycker jag. Men så är jag ju rätt lättroad när jag sitter på en träningscykel.

Tonfisk är godis.

Vi är många som frågar oss hur i all sin dar kvinnorna i Milano håller sig så slanka. Well fundera no further. Under ett besök i den lokala matbutiken visade det sig att där godishyllan normalt finns, alltså vid kassan, har man istället ett imponerande utbud av tonfisk.

Italiensk godishylla.

Och nedan en liten trudelutt på temat "His name is Tuna. He's from Milano".

The Sushi Nazi.

I år tillbringade the Christillas julen i Milano, våra drömmars stad där vi ska bo när vi blir stora. (Jag ska bara bättra på språkkunskaperna och bli lite mer "Milanese chic" först.) Det blev mindre av julklappar, julbord, snö och tomtar, och mer av egoshopping, hotellfrukost, pizza i alla tänkbara former (tunn, tjock, rund, fyrkantig), Milanodimma och unga, asiatiska fashionistor vart man än såg.

Vistelsen förflöt rätt smärtfritt sånär som på ett och annat misslyckat restaurangbesök, bland annat på ett av stadens många "asian fusion"-hak under självaste julafton.

Trots en mycket omfattande à la carte-meny verkade all you can eat-buffén för 20 euro vara den enda beställning som accepterades. Minsta antydan till att beställa från menyn bemöttes med rullande ögon, högljudda suckar och ilsket skramlande med allt löst som personalen kunde komma över. Varje fråga om utbudet besvarades med en bekräftelse på att vi beställt buffén. Goddag Yxskaft.

Personalens surrealistiska iver att tvinga på oss buffén överträffades bara av de rigorösa regler som omfattade densamma.

Dels var vi båda tvungna att beställa samma sak - buffé eller à la carte: "two 20 or no 20" mässade den manliga servitören medan hans kvinnliga kollega skramlade hotfullt med besticklådan. Dels belades man med straffavgift om man inte åt upp. Avgiften verkade godtycklig och kunde landa på allt från 5 till 20 euro.

Efter tio minuters allt mer Kafkaartad diskussion (där total surrender, dvs. buffé för båda, verkade vara vår enda utväg) högg vi den gordiska knuten mitt itu, reste oss och gick därifrån. Och när julilskan några minuter senare hade lagt sig landade vi istället på ett italienskt sunkhak där vi i lugn och ro avnjöt en köttbit med potatisklyftor (Monsieur) och en penne arrabiata (Moi). Så slutet gott, allting gott. 

Monsieur förklarar.

När Monsieur nyligen pluggade inför tentan i Tillväxt och Degeneration kikade jag nyfiket över axeln. Man blir aldrig för gammal för fortplantning. Eller degenerering för den delen.

Just det avsnittet handlade om provrörsbefruktning (in vitro-fertilisering, som Monsieur säger), vilket förstås är fortplantningens heliga graal för en 40-plussare som Yours Truly. Självklart bad jag om en teoretisk crash course, varpå följde en på molekylnivå och utrikiska detaljerad redogörelse för vad som händer i Uterus. 

När jag bad honom att förklara på svenska uppstod viss begreppsförvirring, främst beroende på att Monsieur bara lär sig de medicinska termerna på engelska och latin. Till slut förstod jag dock att han med "de där sakerna längst ut" menade äggledarna. (Som alltså var avbildade längst ut på sidorna i boken.)

Well, there you have it.

Uterus.

Rismums.

Jag har aldrig varit road av att laga mat. Det har inte heller varit nödvändigt då min favoritföda nästan alltid bestått av ostsmörgåsar, Start med mjölk, äpplen, bullar, kaffelatte, smågodis och annat som inte kräver några insatser vid spisen. (Skulle vara kaffet då.)

När jag som 16-åring flyttade hemifrån och själv fick bestämma vad jag skulle äta, föll valet givetvis på choklad. Under ett halvår åt jag således varje dag två chokladkakor à 300 g (av märket Fazer, inköpta på Ica Flygfyren) till middag. Needless to say fick jag en rätt kurvig figur och dålig hy. Konfronterad med detta faktum tvingades jag att lägga om kosten, och där och då uppfann jag det som skulle komma att bli min paradrätt i 1,5 år. Rismums.

Rismums är ofantligt enkelt att laga även med bara en kokplatta och en kastrull (vilket var det som stod till buds). Man kokar ris och rör sedan ner tonfisk och majskorn. Toppa med kinesisk soya - et voilà! Ät direkt ur kastrullen och spara disk. Bra för miljön och supergott. Inget för LCHF-are förstås.

Efter studenten lämnade jag Ica Flygfyren, Fazer och rismumset bakom mig. And I never looked back. Until now.

På senare tid har ris, soya och tonfisk blivit alltmer frekventa inslag i Monsieurs kost, och härom dagen kände jag att jag var redo. Idag gjorde jag därför en stor bytta med Rismums till lunch, dock bytte jag tidstypiskt nog ut riset mot ekologisk quinoa. (Rejoice, all ya healthy people!)

Till efterrätt hade jag förvisso tänkt kalasa på en Smörgås Extraordinaire, men jag vet inte om jag orkar. Rismums är mättande vill jag lova.

Tittar man noga hittar man en liten bit tonfisk. 

Instaskam.

Instaskam är känslan som uppstår när man råkat gilla en bild som publicerats på Instagram av en vän till en vän, någon man själv inte känner. Det är oerhört lätt gjort. Du klickar intresserat på en bild som en vän gillat, och innan du vet ordet av har du låtit sig svepas med av en klickvirvel som tar dig längre och längre bort från Kansas. Plötsligt sitter du där med en lajkable bild och bara.. "KLICK - I LIKE!"

I samma stund inser du att detta inte alls var din väns bild, utan en av din väns väns bilder. Du känner dig skamsen. Som en stalker. Eller en smygtittare. (Eller "voyeur" som Monsieur föredrar. Han är mer intresserad av att framstå som internationell och bildad än att följa allitterationens heliga lag.)

Ja, det är det som är instaskam.

Kundvård.

När man sliter och drar för att få på sig de något trånga jeansen och möts av detta uppmuntrande budskap i linningen.

Thank you, Mr Boss!

Kattvakt.

När husse är kattvakt gör han det oftast enkelt för sig.

Love notes.

Det är inte vad man säger, utan hur man säger det som är viktigt.

Den här bilden säger: I love you.

It's A Blog Off!

Det blev ingen tetrisduell. Istället har Monsieur utmanat mig på en Blog Off.

Old school rules - duplicate then elaborate. Tyvärr vill han vara anonym så jag kan inte länka till hans blogg.

Tetrisduell.

Jag är inte särskilt ordentlig av mig, varken hemma eller på jobbet där skrivbordet ser ut som Slaget vid Bosworth (om det hade utkämpats av två pappersarksarméer).

Det finns dock en  situation då jag blir som förbytt och går in i någon slags tidy trans. Nämligen när det ska packas. Det må vara en resväska, en flyttkartong eller en påse med matvaror. Jag är helt enkelt grym på att packa platseffektivt. Monsieur - not so much. Han packar som Karl-Bertil kastar paket. Utan hänsyn till vad som ska aktas och med tankarna någon helt annanstans.

Antalet tillfällen som han lagt tomater och bananer i botten och toppat med några liter mjölk och andra hårda kantiga förpackningar är legio. Att handla med Monsieur är därför en riktig blodtryckshöjare, och efter 4,5 år börjar jag misstänka att mina förmaningar ("Mjölkpaket är hårda, tomater mjuka. Packa försiktigt.") inte kommer att leda någonvart.

Men en sak är säker, om han någon gång utmanar mig på duell så ska jag välja Tetris som vapen. He will go down in flames, that's for sure. Och då kommer han nog ångra sig.

Packa kappsäck.

Tappade sugar.

Man ska ju inte tappa sugen, sa Tage, Men ibland gör man det. Och ibland tappar man suget. Som nu exempelvis, har jag tappat suget på mina två favoritsaker i hela världen. Mat (=egentligen allt som är ätbart och erbjuder tuggmotstånd) och tv-serier.

How can this be? Ja vem vet. Ibland händer saker bara. Det är inte ödet, Guds vilja eller ens attraktionslagen som styr. Snarare en freak accident.

Sugtappet vad gäller tv-serier började redan för en månad sedan. Varje gång jag försöker titta på något nytt vill jag kräkas av tristess. Ingen trevlig känsla. Möjligtvis kan jag pressa ner ett litet avsnitt av en krigsdokumentär, men that's it. Vad gäller mat har både min hälsosamma och min - betydligt större - ohälsosamma aptit minskat radikalt den senaste tiden. Men halsont är förstås ingen direkt aptithöjare.

Dock, i detta begärvakum som uppstått finns det ändå vissa saker som slinker ner. Klassiker som jag alltid kan återvända till när jag känner mig vilsen och undrar - Who am I?

När det gäller mat kan jag alltid njuta av ostmackor, nötsmör, godis, glass och kaffe. Och hur osugen jag än är på tv-underhållning kan jag alltid njuta av Underworld, Harry Potter, Sagan om ringen, valfri Austen-, eller Brontë-filmatisering samt Sex and the City.

Ja, och det gör jag nu. Njuter av ovan i väntan på att det åter ska kännas lockande att sätta tänderna i en ny tv-serie och en härlig pasta.

Hello Dolly!

Och så här känner man sig när man tvättat håret för första gången på över en vecka. Can't beat the feeling. Fräscht.

Bad hair week.

Så här ser man ut när man inte tvättat håret och knappt borstat det på över en vecka. Och samtidigt spenderat en ansenlig mängd timmar på tov-alstrande huvudgnugg mot febersvettig kudde.

Unna sig. (a.k.a. Med lite socker i botten.)

Nu har jag svävat mellan liv och död i fyra dagar: halsont, huvudvärk, muskelvärk, feber, frossa, hosta, snuva och som lök på laxen - öroninflammation i båda öronen. Just nu kan jag varken prata eller höra ordentligt.

Än så länge ser jag inte ljuset i tunneln (varken i ordets positiva eller mer ödesmättade betydelse) men jag vill gärna tro att det peakar idag. Som Churchill ungefär sa: It may not be the end, not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning. Jag kommer dessutom att byta taktik nu. Adjöss "halstabletter" (som ju egentligen bara är socker och ett par E-ämnen), bonjour vitlök och saltvatten (att gurgla sig med). Ont ska med ont fördrivas.

Men sen behövs det ju något gott att skölja ner medicinen med. Som Mary Poppins ungefär sa. Exempelvis lite nötsmör.

Med guds hjälp och en näve Ipren.

Förutom glädjen att idag kunna äta annat än glass och halstabletter, har jag med Iprens hjälp även lyckats ta mig igenom två avsnitt av ytterligare en dokumentär om första och andra världskrigen. Det är uppenbart att tv-seriedramaturgin är ett vinnande koncept och har influerat även dessa dokumentärmakare. Här ligger fokus på några nyckelpersoner och deras personliga resa från lite före 1914 till (förmodar jag) lite efter 1945.

Inledningen när de presenteras är ungefär som jag kan tänka mig Gladiatorerna.

Dokumentären finns på SVT Play: http://www.svtplay.se/video/2384969/varldens-fakta

Halsontet from hell.

Gårdagen var en dyster dag. På grund av omänskligt halsont under kvällen kunde jag knappt äta, något som gör mig väldigt deprimerad. Inte heller kunde jag tröstäta, vilket vanligtvis är min lösning på all slags oro och nedstämdhet. Det såg kort sagt mörkt ut. Tills jag kom på att glass både är sött, gott och mildrar halsont.

Lycka.

I have a dream.

That one day, I will have full koll på alla turer, årtal och personer i Rosornas Krig.

Confessions of a dangerous addict.

Idag bröt jag Monsieurs sista heliga regel (budord som han kallar det) när jag tog den första klunken ur hans nyöppnade cola. Addiction is a bitch.

There are no more barriers to cross. All I have in common with the uncontrollable and the insane, the vicious and the evil, all the mayhem I have caused and my utter indifference toward it, I have now surpassed.

But even after admitting this, there is no catharsis. My punishment continues to elude me. and I gain no deeper knowledge of myself. No new knowledge can be extracted from my telling. 

This confession has meant nothing.

Bucket list.

@Monsieur

Aaaawwww... 

(Bebisen på fotot har inget med något att göra.)

Läkarhumor.

Om två veckor börjar Monsieur kursen Tillväxt och Degeneration. Verkar svår.

Blast from the past.

Igår tog jag och Monsieur en runda på NK där jag bland annat testade en parfym som jag var lite nyfiken på. Doften påminde starkt om en annan parfym som jag använde under en period på gymnasiet, jag minns inte vilken men det kan ha varit YSL Rive Gauche. Det var hur som helst ingen favorit ens på den tiden.

Hela upplevelsen var dock väldigt fascinerande, just dofter har ju en outstanding förmåga att framkalla gamla minnen. Resten av dagen gick jag därför och sniffade på min handled för att återuppleva brottstycken av en betydligt tristare tillvaro än dagens. På säkert och behörigt avstånd.

Not my style.

Kalldusch.

När längtan efter ett svalkande dopp blir för stark duschar jag så kallt jag bara kan, blundar och låtsas att jag simmar runt i havet och snart ska kliva upp och värma mig i en solstol. (=Valfri plats i lägenheten.)

It's all in the wrist!

Min mor köper rätt ofta diverse böcker på loppis och annat. Senast jag var hemma hos henne hittade jag godbiten nedan. Här blandas diet-, skönhets- och makeup-tips med personliga reflektioner från såväl Lill-Babs som prinsessan Birgitta.

"Charlotte Mattson är en välkänd bantnings- och skönhetsexpert."

Fjärran vore det mig att göra narr av någon, så jag konstaterar bara att "Ät gott och bli slank" är väldigt underhållande på samma sätt som gamla skolfoton från 80-talet eller Nordisk familjebok.

Är detta vetenskapligt belagt?

I repeat: Du blir INTE tjock av att äta bröd!

It's all in the wrist!

Är Jan Björklund informerad?

Cutting to the chase.

Något som ger mig nervösa utslag och magsår är serier/filmer där huvudpersonen (hjälten) har något allvarligt att dölja och handlingen går ut på att hen ska undvika att bli avslöjad. Jag klarar inte anspänningen. Och, spoiler alert, i slutet av The Killings säsong tre försatte Holder och Linden sig i en rejäl knipa som är omöjlig att snacka bort.

Sååå, jag ser möjligen säsongens sista avsnitt eftersom jag är nyfiket lagd och vill veta hur allt slutar, men avstår att följa utvecklingen på vägen dit då jag ogillar att plåga mig själv. (Det där med att ta reda på slutet för att lugna nerverna gör jag för övrigt titt som tätt både vad gäller filmer och böcker.)

"Hand in glove"

Monsieur har för avsikt att bli plastikkirurg med mammoplasty som specialitet. (Lucky me.)

Men att passa in en kudde i dess kuddvar verkar än så länge vara en omöjlig uppgift. Han skyller på att fickorna är för små. (Well, you had better get used to it. "Hand in glove", that's how the pros roll!)

Han får nog hålla sig till runda implantat och undvika anatomiska som kan stoppas in åt fel håll, och så förstås göra stora fickor. Eller så får han börja bädda lite oftare. Övning ger färdighet.

Här har doktorn inte lyckats passa in kudden i fickan ordentligt.

#SOTW

SOTW = Surprse Of The Week. Eller som jag brukar säga: Veckans Överraskning. (Kan även vara Dagens Överraskning, SOTD, under perioder då det händer lite mer.)

Denna veckas SOTW är i alla fall att jag mot alla odds fastnat för serien The Killing. I did NOT see that coming. Jag står knappt ut med Kinnamans tillgjorda gangstatugg i falsett, kollegans uppfuckade känsloliv, en hel drös karikerade karaktärer och diverse galenpannor som tar lagen i egna händer och slår halvt ihjäl olika misstänkta gärningsmän. Och trots att man inte ens efter en säsong och 13 avsnitt fick veta vem som gjorde det, utan var tvungen att se ytterligare en säsong med 13 avsnitt innan det var över, har jag faktiskt njutit av varje avsnitt. Go figure.

Yo, wazzup little man?

The cat always pukes twice.

I alla fall är det kutym för Minea. Så när jag kommer hem och ser en vomit på golvet kan jag vara helt säker på att det finns en till någon annanstans i lägenheten. Men var? Det är det jag inte vet. Lite som att gå på skattjakt fast tvärtom. Kanske mer som att gå på tigerjakt? Jag smyger runt, spejar och sätter försiktigt ner fötterna. Och så plötsligt - där är den. I all sin prakt. Vomit nummer två. Jag kan pusta ut, hämta hushållspapper och torka upp.

Shoe Lover.

Monsieur är en riktig shoe lover. Igår utspelades följande scen A Casa Christilla:

Monsieur: Vet du hur många skor jag har köpt i år?

Jag: Fem?
Monsieur: Sex. Och då har jag ändå inte köpt alla skor jag behöver. 

Jag: Vad behöver du mer?

Monsieur: Ett par snygga gympaskor och ett par vanliga skor som jag kan ha när jag har bråttom till tåget.

Ja, som sagt. En riktig shoe lover har inte bara olika skor för olika outfits eller sociala situationer, utan även för olika promenadhastigheter. Vill man vara lite lagom uppklädd och behöver gå raskt till tåget, ja då kan man givetvis inte ha samma skor som om man vill vara lite lagom uppklädd och gå i normalt tempo till tåget.

Fattar ju vem som helst.

Berlutis kvällstoffla "A Casa". Perfekt för att hasa sig mellan soffan och kylskåpet.
Bild från berluti.com.

The heat is on.

Idag har jag vädrat mina bleka och fnasiga ben på Mariatorget. Not my proudest moment. Satt dock mest i skuggan för att inte avlida av hettan, så jag vet inte hur mycket sol de fick. (Gud vad jag längtar efter en dag av regn och svalka!) Nästa sommar ska jag nog inleda med en vecka i solen så jag vågar visa mig utomhus i kjol resten av semestern. 

Snygg klänning? Äsch, den här gamla trasan. Sitter som en säck.

Har flyttat mig in i skuggan och betraktar Tor.

Ikväll blir det ytterligare en säsong av Peep Show. Lysande serie full av oneliners och användbara uttryck, som "soak up the bad feeling like a hate sponge".

Måste för övrigt ge Monsieur lite cred - han är som en blodhund vad gäller att spåra upp bra serier. De flesta är jag skeptisk till från början men byter sedan inställning, t ex: Eastbound & Down, Curb Your Enthusiasm, Derek och nu senast Peep Show. 

Semesterplaner.

Det blir sällan som man tänkt sig, konstaterar jag. Som vanligt ägnar jag mina lediga dagar åt tv-serier och Facebook istället för bokbildning, formtoppning och utomhusaktiviteter i solen.

Har dock funnit en själsfrände i Mark från tv-serien Peep Show (säsong 3, avsnitt 4):

"Blitzkrieg" i fem timmar,
så här skulle det inte vara.

En semestervecka. Jag skulle läsa
om Romerska republiken och banta.

Är det här roligt? Vet inte.
Jag måste klara den här nivån -

- läsa de där, göra några sit-ups
och lära mig spela klarinett.

Livet på landet.

Igår var jag ute på landet och hälsade på lite släkt. Åh, ljuvliga grönska och hav! Ljuvliga frid! Jag älskar att semestra på landet, men tyvärr händer det nästan aldrig. Min närmaste kontakt med naturen under sommaren är vanligtvis Mariatorget, där the occasional skvätt från fontänen med lite god vilja påminner om stänk från havet.

Men gårdagens undantag var i alla fall en lisa för själen. Som en utsvulten frossade jag i sol, hav och sandkornig picknickmat (kaffebröd och solvarm saft). Resultatet blev solsting, ett extra kilo och ett ilsket födelsemärke på ryggen.

Mineas sång (a.k.a. Innergårdsblues)

Melodi:
Du käre lille snickerbo

Text:
Du käre lille innergård här kommer jag igen
Nu är det bråttom kan du tro, nu är det klippt igen

Innergården hopp fallera å innergården hopp fallerej
är bra att ha hopp fallera för stackars mig - hopp fallerej

Till innergården ränner jag när det är nåt jag gjort
Men matte löper också bra fast inte lika fort

Innergården hopp fallera å innergården hopp fallerej
är bra att ha hopp fallera för stackars mig - hopp fallerej

Det får bli slut med mina hyss har matte sagt ifrån
Jag gjorde ett alldeles nyss som visst tog knäcken på'n

Innergården hopp fallera å innergården hopp fallerej
är bra att ha hopp fallera för stackars mig - hopp fallerej

Du käre lille innergård vad jag är glad åt dig
Här sitter jag i lugn och ro och bara vilar mig

Innergården hopp fallera å innergården hopp fallerej
är bra att ha hopp fallera för stackars mig - hopp fallerej.

The Cataway - Rymmaren II: Try Harder.

Igår kväll var det åter dags för ett rymningsförsök i samband med husses och mattes tvättande. Och jag säger bara succeeeess!

Någon hade lämnat dörren till gården öppen, så jag drog rakt ut i becksvarta natten. Hatte och fnatte sprang runt där och ropade och lockade medan jag gömde mig under en buske. Ha! Där fick de för.. ja, för att de stänger in mig i lägenheten. I need to run wild, like the wind!!

Till slut gav de upp och insåg att de inte kunde fånga mig. Matte kom ut med min korg och mat - AS IF! Det här är ingen lam sleepover i tält på grannens tomt, ville jag jama. This is the real deal. Jag under stjärnorna, liksom. Blir jag hungrig fångar jag en råtta.

När de till slut gått upp och lagt sig fortsatte jag att utforska gården. Det finns en trång passage som matte brukar hindra mig från att gå in i, men nu när hon inte var där passade jag på. Tyvärr fastnade jag, och sen blev jag sittande där resten av natten tills matte kom på morgonen. (Och när jag satt där kom jag på att det hänt två gånger tidigare.)

Men eftersom jag har en hjärna stor som en valnöt och ett minne som en guldfisk glömmer jag nog det till nästa gång husse och matte tvättar och det är dags för en ny rymning. Jag tänkte kalla den The Cataway - Rymmaren III: Nobody puts Cat in a corner.

Min idol och min livsfilosofi.

Zelig?

Halvvägs in i säsong 2 av Hemlock Grove får jag, lika plötsligt som överraskande, ett ofantligt sug efter blodpudding.

Lättpåverkad? Anpassningsbar?

Öppet brev till mitt gymkort.

Kära SATS-kort,

Jag har tagit dig för givet alltför länge, och jag skäms över min arrogans. Jag har bokat pass och lovat komma, men inte dykt upp. Och om jag dykt upp har jag inte varit riktigt närvarande, utan haft tankarna på annat. Jag har prioriterat allt möjligt före dig - jobb, vänner, internet, tv. 

Till slut fick du (helt förståeligt) nog och meddelade att jag inte längre var välkommen. Jag blev chockad och kände mig helt tom inombords. Vi har ju trots allt haft en relation i säkert tio år, och även om de senaste åren inte har varit så passionerade har jag aldrig trott att vi skulle bryta helt. 

Under tiden som vi inte setts eller hörts alls har jag insett en sak - jag vill att allt ska bli som förr! (Det är som de säger - man saknar inte kossan förrän båset är tomt. Inte för att jag liknar dig vid en kossa, absolut inte!) 

Jag ber dig därför att ge mig en ny chans. Du ska inte behöva ångra det.

Yours Truly's tips på tv-serier.

Yes, ni läste rätt. Mitt bland alla spirituella djupsinnigheter kommer här plötsligt något så banalt och profant som "tips på tv-serier". Men jag känner att det är min skyldighet att dela med mig av allt som kan vara en källa till glädje. So, here it goes. I alfabetisk ordning. Några gamla godingar och några nya fräschingar som jag har sett på senare tid (listan uppdateras då och då). Nästan alla tillgängliga på Netflix eller HBO Nordic (med reservation för att de plockats bort).

30 Rock (HBO Nordic)
1992 (HBO Nordic)
Brideshead Revisited (DVD)
Broadchurch (Netflix)
Carnivàle (HBO Nordic)
Curb Your Enthusiasm (HBO Nordic)
Derek (Netflix)
Downton Abbey (Netflix)
Eastbound & Down (HBO Nordic)
Game of Thrones (HBO Nordic)
Girls (HBO Nordic)
Gomorrah (HBO Nordic)
Gossip Girl (Netflix)
Hemlock Grove (Netflix)
Herrskap och Tjänstefolk - original (DVD)
Herrskap och Tjänstefolk - uppföljare (Netflix)
Homeland (Netflix)
House M.D. (DVD)
I, Claudius (DVD)
Jeeves & Wooster (DVD)
Mad Men (Netflix/HBO)
Peep Show (Netflix)
Penny Dreadful (HBO Nordic)
Romanzo Criminale (DVD)
Seinfeld (DVD)
The Fall (Netflix)
The Sopranos (HBO Nordic)
Tinker, Tailor, Soldier, Spy (Netflix)
True Blood (HBO Nordic)
True Detective (HBO Nordic)

Lycka är..

.. att komma hem efter svettig promenad och inse att man faktiskt HAR kommit ihåg att frysa nya iskuber. :)

Yay!

Drama kring försvunnet kort.

Alltså, vilket DRAMA som utspelade sig här under gårdagen (f.ö. min första semesterdag)! Förutom avsaknaden av en död kropp var det ett sommarmysterium värdigt vilken som av kusinerna Tom och John Barnaby i Midsomer. (John är min favorit.)

Jag var alltså i färd med att ta mig till affär'n för att köpa mig lite matvaror, när jag upptäckte att mitt bankkort var borta. SPÅRLÖST borta. Men inte nog med det. Mitt internationella ID stod inte heller någonstans att finna. Jag kände mig naken. EXPOSED. För att inte säga medellös.

I ett försök att kartlägga mina senaste dagar, och på så sätt få klarhet i när jag senast såg dessa kort, gick jag tillbaka i tankarna. Det var en mödosam resa. Ödeland varvades med snårskog. Till sist landade jag i en Ica-butik där jag som i en dröm såg mig själv lägga tillbaka korten i bakfickan på mina väldigt pösiga byxor ("något att växa i"). Rena drömmen för en fingerfärdig ficktjuv. I snapped out of it och ringde omedelbart Polisen och Banken för att spärra och ha mig. Episoden på Ica ägde rum i lördags kväll, så jag hade ingen tid att förlora.

Men som i de flesta fall; just när man tror att man har det, kommer ny information som kullkastar allt. Så även i detta fall. Några timmar senare hittade jag (de nu spärrade) korten i bakfickan på ett par andra byxor.

They were lost, but now they are found! Halleluja!

The End.

(I alla fall på den historien. Men kanske återkommer jag med en berättelse om ett annat kort - ett kort som var spärrat, but now is alive!)

Ägg och sill.

Kokt ägg, inlagd sill och kaviarsmörgås. Det är gott, det. Men ingen smekmånadsmat kanske. (Möjligen om båda äter samtidigt.)

Ministry of Funky Walks.

En f.d. kollega sa för länge sedan att jag har en funky gångstil. Lite som en sjöman eller hiphoppare. (Själv tycker jag att den påminner mest om Jar Jar Binks "gunga style".)

Att gå funky kräver inte bara medfödd talang, utan även rätt outfit. Höga (men stabila) stövelklackar i kombination med byxor eller stretchiga kjolar innebär bäst förutsättningar för att ta ut steglängden ordentligt och ger samtidigt det där naturliga gungandet. Tighta, knälånga pennkjolar i stumt material fungerar däremot inte alls för en funky walker.

Korta trippande steg är dessutom inte förenligt med min personlighet. Inte heller det där slingrande höftvickandet som för min del uppstår när jag försöker gå snabbare än vad outfiten tillåter. Möjligen skulle det gå att få upp hastigheten något med knäleder som är överrörliga, alltså minst 45 grader. Någon funky walk blir det dock inte tal om, men kanske en silly.

Summer holiday!

Ahh.. Idag börjar sommarlovet! Take it away DeeJay Sven!

Doublebrow.

När kajalen varje kväll återfinns som ett streck under ögonbrynet, då vet man att man börjar få hängande ögonlock.

Kanske ska jag börja sminka mig som Twiggy, då verkar det i alla fall medvetet. Gammal eller stylish - who can tell?

Twiggy-make. Två strategiskt placerade kajalstreck under ögonbrynet.

Vampyrer på film.

Då och då blir jag helt besatt av en tv-serie och uthärdar knappt när den slutar för säsongen. Ibland är det en enskild skådespelare som jag kärar ner mig i och måste se allt med. I fallet med serien Penny Dreadful är det en kombination.

Serien är full av bra och välcastade skådisar (varav minst tre från olika Bond-filmer). Allra bäst är Eva Green som har den kvinnliga huvudrollen som Draculas stora (obesvarade) kärlek. Maken till mimik har jag aldrig skådat, måtte hon hålla sig borta från botox och sånt.

Eva Green som Vanessa Ives.

I måndags visades säsongens sista avsnitt, och i ett försök att lindra min abstinens såg jag igår filmen Franklyn. På pluskontot: Eva Green OCH Sam Riley (Control) vilket var en positiv överraskning. På minuskontot: Ryan Phillippe. Kanske ser jag idag Kingdom of Heaven med Eva och Orlando Bloom. (Att spela mot henne verkar vara the kiss of celebrity death. Både Ryan och Orlando känns lite last season, if you ask me.)

Men båda dessa filmer känns som att suga på en Blend Menthol om man är van vid Dunhill. (Inte för att jag röker, men jag tror det är så det känns.) Jag förmodar att jag bara får bita ihop till på måndag då andra säsongen av Hemlock Grove släpps. Alla avsnitt på en gång, lagom till att min semester börjar. Vältajmat, sa Bull. (Eller var det Bill kanske? Bill Skarsgård.)

Lat(r)in.

I takt med att Monsieurs läkarstudier fortskrider blir det allt svårare att förstå vad han säger.

Igår kväll berättade han exempelvis upprört om högen fekalier som han sett på gatan där vi bor. Möjligen feces hominis. Kanske någon från krogen mitt emot med akut behov av att defekera. (Eller kanske en stor canis lupus passing by.)

Ja ni förstår, vårt liv är inte enbart glamour.

Väderroulette.

Jag är en rätt äventyrlig tjej. Okända farvatten. Nya utmaningar. Äventyr. Det är som godis för mig. Jag bara måste ha det, och helst inte bara på lördagar.

För att få lite spänning i vardagen har jag under sommaren börjat en ny katt och råtta-lek (om inte med döden så i alla fall med ohälsan): Väderroulette.

Varje morgon klär jag mig helt på måfå, utan att kontrollera vädret eller lyssna på dagens prognos (sånt är för fegisar, svennebananer och modeslavar). Chansen att jag klär mig rätt är ungefär en på sex, det är alltså en farligare sport med högre insats än vanlig s.k. rysk roulette. Inget för vem som helst. Endast för förryckta.

Paris, je t'aime.. moi non plus.

Ja, nu har ni fått lite inblick i Christilla von Münchhausens senaste äventyr och det är dags att lämna resan bakom oss. Mot nya, spännande bloggämnen!

Men först några snapshots från de första dagarna i romantiska Paris.

"Vi är i Paris och du bara läser om fotboll. Jag vill umgås!"

Inget hänglås för oss. Romantik och skavsår är inte förenligt.

Ahmed och Katja. Två medlemmar av detta träds stamfolk.

Apéro: kir och pastis.

Efterrätt: gigantiska makroner.

Monsieurs nya replik när han vill slingra sig eller byta ämne.

Elefanten i rummet.

London inhyser inte bara 8,5 miljoner människor, utan även ett oräkneligt antal djurarter. Vissa av dessa bor på London Zoo, andra strövar fritt i någon av stadens parker. Några mer ordinära och inhemska, som ekorrarna i Hyde Park, andra lite mer exotiska och i oväntade miljöer.

Exempelvis flodhästarna på Selfridges skoavdelning. Väldigt acklimatiserade och oväntat accepterade av omgivningen trots ett något opassande beteende.

Those Frenchies seek everywhere.

Det blir mycket Röda Nejlikan-referenser nu. Jag hade egentligen tänkt mig en helt annan rubrik, men då den kunde uppfattas som stötande bytte jag ut den. (CG is my name - PK is my game.)

Without further ado: under de dagar vi befann oss i Paris lade jag märke till att nose-picking var väldigt stort där. Nästan som golf i Sverige. Redan på flygplatsen såg jag ett par personer som grävde så frenetiskt att de verkade söka efter den heliga graal, och därefter observerade jag samma beteende gång på gång på stan. För en utomstående framstod det som att nose-picking var helt i sin ordning och absolut inget att skämmas över. 

Intresserad som jag är av olika kulturer funderade jag mycket på detta fenomen. Symboliserade det jakten på lycka och evigt liv? Eller var det bara en stunds förströelse, utan någon djupare mening? Kanske var det en slags reningsritual (och renlig är det ju ingen skam i att vara).

Jag har faktiskt inget svar. Kanske var det inte ens fransoser jag såg. Kanske är Paris ett Mecka för nose-pickers all over the world och kanske pågick ett nose-picking-konvent när vi var där.

Follow the Yellow Brick Road.

Herr Gårman.

När man går sex timmar om dagen i en stad kommer man ofrånkomligen att korsa ett antal gator. Efter ett tag är det fullt naturligt att man börjar reflektera över nämnda stads attityd till fotgängare.

En jämförelse mellan Paris och London är här på sin plats.

Det sägs att Paris inte är en stad för rörelsehindrade, och ser man till antalet höga trottoarkanter är jag benägen att hålla med. Men när det gäller övergångsställen är staden närmast exemplarisk. På grund av Monsieurs fotskador hasade vi oss fram i snigelfart, men hade ändå inga problem att hinna över innan det blev rött. (En och annan gamling hasade förbi oss vilket gav en intressant inblick för oss och en egoboost för dem.) Inte heller behövde vi vänta länge på att det skulle bli grön gubbe. Helt klart en fotgängarvänlig trafikkultur. Paris får fem Herr Gårman av fem möjliga.

London däremot. Milda macarons.

För det första var regelrätta övergångsställen med signaler en raritet. Och hade man lyckan att hitta ett tog det evigheter innan det blev grön gubbe. Och när det äntligen blev grön gubbe hann man inte mer än säga "grön gubbe" innan den försvann, lika gäckande som The Elusive Pimpernel. Att som rörelsehindrad ta sig över på utmätt tid var alltså näst intill omöjligt. Kanske är denna skillnad en spegling av tempot i respektive stad. I London göre sig slow walkers icke besvär. Staden får en överkryssad Gårman.

Övergångsställe i London. Bild från wikipedia.

Vill man va fin får man lida pin.

Monsieur är mycket intresserad av kläder och shopping av dessa. Det kom därför inte som en överraskning att vår första aktivitet i Paris var att gå till en noga utvald skoaffär där ett par noga utvalda skor införskaffades. De var verkligen mycket snygga, och Monsieur som även är mycket mån om att vara presentabel i alla situationer, beslutade sig för att bära dessa med matchande byxor redan nästföljande dag.

- Monsieur, sa jag. Är det verkligen klokt att ha ett par sprillans nya skor när vi ska promenera omkring i Paris hela dagen?

- Ingen fara, sa Monsieur. Det känns inte som att jag kommer att få skavsår.

Famous. Last. Words. 

En timme senare utanför Louvren var det ett annat ljud i skällan. Men lika dåligt omdöme som Monsieur har, lika hög smärttröskel har han. (En gång smällde jag igen en säkerhetsdörr av solitt stål på hans finger, men han sa inte ett ljud.) Vi fortsatte därför vår promenad via Champs-Élysées och hela vänstra stranden tillbaka till Marais. Dock i långsamt tempo och med en alltmer stapplande gång.

Synen som mötte oss när skor och strumpor slutligen avlägsnades var HORRIBEL. Needless to say så var omsättningen av skavsårsplåster och strumpor under semesterns följande sex dagar så hög att de prisvärda skorna i slutänden blev ett synnerligen dyrt inköp.

Men som Monsieur sa:
- Man hinner uppfatta mycket mer om man går långsamt. (Swings and roundabouts.)

Two Idiots Abroad. Del 1.

Kära, KÄRA vänner, bekanta och annat löst folk. Det har varit tyst på bloggen den senaste veckan. Detta beror inte på att Christilla legat post-midsummer-hungover på en ö i skärgården. Far from it! Vi har travat runt i inte mindre än TVÅ europeiska världsmetropoler, nämligen Paris och London. Och som jag, farfar och tydligen även tysken Matthias Claudius har sagt: "Den som har gjort en resa har något att berätta". Och berätta ska jag förstås göra. Dock ej i afton då jag istället ska skrubba mig från topp till tå för att avlägsna varje partikel från "hotellet" i London. Huvva.

Nedan resans sista (av många) frukostcroissanter. (Efterbild.)

Två uppätna croissanter.