OLD Spice.

Monsieur gillar fancy stuff, gärna sånt som ingen annan har. Nu har han fallit pladask för parfymen Cartier Déclaration. Fancy schmancy, säger jag. Det må vara Cartier, men det luktar som Old Spice. Inget som får mina livssandar att vädra morgonluft direkt. Men han är obeveklig. Kanske för att han tillhör en generation som inte associerar doften med far- och morfar och därför inte upplever dess stigma.

På tal om stigma är filmen Stigmata med Patricia Arquette en höjdare. Finns på HBO Nordic. Där finns även nya vampyrmedmeraserien Penny Dreadful, som är förvånansvärt bra. En ex-Bond och en ex-Bondbrud i huvudrollerna. Bara det.

Njáls mage.

Jag läser på SVT.se att 2 miljarder människor är överviktiga. Lite skönt ändå tycker jag som känner att det är ensamt i botten.

Överraskande nog är det islänningarna som är värst, i alla fall i Europa. Jag undrar vad man äter där? Och om Njál vänder sig i sin grav (eller om den är för trång).

Andras ungar.

Igår skallrade fönsterglasen i tunnelbanevagnen av ett trotsgråtande barn som oupphörligt skrek i falsett "jag har ont" (fast hon inte hade det utan var arg).

Jag var nära att på actionfilmvis gå fram och väsa "I will show you pain", men självklart gjorde jag inte det. Jag älskar barn.

Säg inte nej - säg kanske..

När jag var barn skrev jag och min bästa kompis en deckare. Under två sommarlov när vi var runt 12 år satt vi böjda över en liten reseskrivmaskin och knapprade ner sida efter sida om två trillingsystrar (den tredje var i Halland på släktbesök), några hjärtlösa skurkar (och någon snäll men korkad), ett par virriga mostrar och lite annat löst folk (bland annat vi själva - very meta, very cameo) som letar efter ett försvunnet juvelskrin. En blandning av Tvillingdetektiverna, Ture Sventon och Carl Grimberg (historien spänner över 300 år och några av svenska folkets underbara öden).

En fantastiskt rolig och nervpirrande historia på det hela taget. Men inga pitoler.

Övertygad om dess förträfflighet gör jag med jämna mellanrum små försök att få manuset publicerat, men so far no luck. Det hävdas att viljan kan försätta berg. Men förlagsredaktörer rår den tydligen inte på.

Tvillingarna Klas och Göran med enerverande kussen Hubbe (Hubertus).

Mattes dag.

I morse väcktes jag tidigt av Minea som sjöng något i stil med "grattis på mattes dag" (eller så var det "vakna och ge mig mat", jag har fortfarande svårt att förstå hennes dialekt).

Blommor fick jag också, om man med blommor menar hårbollar.

Minea - katt, baglady och mattes älskling.

Me and my girl.

This is how I roll it in the gym. I en urtvättad HM-tisha med Madonna. Då känner jag mig snygg, stark och stylish.

Gomorrah.

Gomorrah är inte bara ett ord för den morgonsure, det är även namnet på min och Monsieurs senaste tv-seriefavorit. Aaahhh, den är SÅ bra! Och så snygg!

Serien bygger på boken med samma namn och handlar om den napolitanska maffian, Camorran. Jag är ju generellt förtjust i bra maffiafilmer och dito serier, och även om Gudfadern och Sopranos är topprankade i respektive kategori måste jag säga att Gomorrah är något av en bubblare. Dessutom med äkta italienare - och italienskor icke att förglömma.

Familjen Savastano med hejdukar. Bild från Formiche.net.

Matriarken Donna Imma alltså - mamma mia vilken kvinna! Hård som flinta, med skyhöga klackar och oklanderlig makeup, och en förkärlek för soffor. Och Ciro - gudfaderns högra hand med en hållning som sengångaren Sid i Ice Age. Och gudfadersonen själv, som mest vill åka limo och bada pool. Ni förstår - vilket galleri av karaktärer.

Två onsdagar i rad släppte HBO Nordic två avsnitt, men denna vecka kom bara ett. Frustrationen är förstås kolossal i Casa Christella, men vi gör som gudfadern själv. Biter ihop.

Nedan en trailer på italienska. (Just trailers är ju inte italienarnas starka sida, om ni frågar mig.)

Allez allé!

Åh vad jag älskar alléer! Definitivt topp tre över saker som gör mig lycklig. Här en bild från min favoritallé i prunkande grönska.

Och här hittar du fler alléer.

Alkohol konserverar. (Gammalt djungelordspråk.)

Jag slås allt oftare av hur sällan människor åldras utseendemässigt. Personer som jag inte har sett på 10-15 år ser vanligtvis exakt likadana ut. I början misstänkte jag att det berodde på hälsosamt leverne, men nu har jag insett att det lika gärna kan vara tvärtom. Det gamla djungelordspråket "alkohol konserverar" gäller tydligen inte bara larver i glasburkar.

Häromdagen passerade jag en sunkpub, och på uteserveringen satt en person från way back (typ 20 år back). Hen hade inte förändrat sig ett dugg! Just den här personen såg i och för sig redan på den tiden ut att leva på öl och cigg, men so what? Hen hade nu exakt samma färg och form som då, en bedrift enligt mig som är mer.. ja, metamorf skulle man kunna säga. Förmodligen funkar öldieten på samma sätt som alla andra - om man begränsar sig till ett livsmedel så hamnar cellerna i chock- och svälttillstånd p g a näringsbrist, och så slutar de åldras.

Litet tips till sommaren - satsa på rosévinet men skippa tilltugget, nattburgaren och dagenefterpizzan, och gå direkt på återställaren.

Jag - en ulltröja i livets tvättstuga.

Ja, ibland känner jag mig så. Som en fin men grov tröja som till synes är rätt tålig, men som måste hanteras försiktigt och ömsint för att inte krympa, förlora formen eller kanske bli helt stum.

Har ni en ulltröja i er närhet? Då följer här några tips på hur ni bör behandla den:

• Ta ut och vädra den ofta, ulltröjor gillar frisk luft och skoj.
• Handtvätta försiktigt och krama ur vattnet (vrid inte och härja!).
• Torka på plant underlag, lagom mjukt. Inga ärtor.
• Låt tröjan vila emellanåt. Ulltröjor blir lätt uttänjda och kan behöva lite egentid för att dra ihop fibrerna.
• Skydda den mot skadedjur, de älskar att kalasa på ulltröjor (som oftast är för konflikträdda för att säga ifrån, ibland tänker de att de ju ändå bara är en gammal ulltröja som ingen bryr sig om).
• Regelbundna ullkurer kan öka motståndskraften mot bl a vatten och allmänt åldrande.

Dessa och fler tips hittar ni här: Husmors nyckelknippa: Älskade ylletröja

Och så en liten trudelutt med Nationalteatern.

Veuve Clicquot.

En flaska Gula Änkan har stått på kylning hela eftermiddagen för den händelse att Arsenal skulle vinna FA-cupen. Länge tänkte jag att den nog får fortsätta stå på kylning tills något av motsvarande dignitet inträffar, kanske en förlovning för Christilla? (Fast vad som skulle vara more likely to happen  - att Arsenal blir cup-vinnare eller vi ingår en sådan allians - låter jag vara osagt.)

Hur som haver behövde jag inte bekymra mig om det. Arsenal vann nämligen (jag misstänker att Guds hand var inblandad, om inte annat Guds tweet: twitter.com/TheTweetOfGod) så nu har vi klunkat i oss lite bubbles.

Änkan Barbe-Nicole Clicquot på en kork, något oskarp.

Bipollenspaning eller Humlans flykt.

När jag för en tid sedan smakade bipollen (tydligen väldigt nyttigt, och dessutom sött så det funkar utmärkt som topping på chokladstartblandningen) fick jag en sån där Madeleinekaksupplevelse. Minnet slungade mig tillbaka till min barndom, men sen tog det stopp. Eftersom jag inte kunde komma på vad det var smaken påminde om, slungade en förorättad barndom mig tillbaka.

Häromdagen läste jag dock en recension av nämnda superlivsmedel, och där stod bland annat att det smakar som torkad halm luktar. Santo cielo! tänkte jag (lycklig över att både komma på det där med halmen, och dessutom få tillfälle att använda detta nyligen inlärda uttryck).

Till saken hör att jag växte upp på landet, med en stor lada på tomten där grannbonden förvarade torkad hö och halm. Och där hoppades det, vill jag lova. Jag var svart av damm i både öron och näsa varje kväll. Och dessutom sönderriven på armar och ben av alla vassa strån. Även om jag inte åt varken hö eller halm, var jag med andra ord väl bekant med dess doft.

Att hoppa i hö som barn är nog något av det roligaste man kan göra. Att åka i ett hölass är också kul, eller att bara gå byvägen fram och tillbaka med ett enda höstrå mellan framtänderna.

Bombi Bitt. Bild från Sydsvenskan.se.

Trött och mätt.

That's all folks.

Just det, lite ont i halsen också.

Optiker Segerström.

Optiker Segerström är ju en stjärna på reklam - klart man vill ha likadana glajjor som Frasse! Och lite tårta på det skadar ju inte. Med mandelmassa.

Vad är det på pappret, Jan?

Är det en jättebanan? (Genmanipulerad.)
Eller Tarzans lian?
Är det en kraftig tulpan? (Genmanipulerad.)
Eller en levande svan?

Ingetdera - det är en matsmältningskanal. (Och Jan heter egentligen något annat, nämligen Monsieur.)

Och så en liten trudelutt med Gösta Ekman och Lena Nyman.

La vie en rose.

Igår när jag googlade på något (som jag nu glömt) hamnade jag på en väldigt intressant blogg. Närmare bestämt ett blogginlägg om det obestridliga, vetenskapliga faktumet att vi skapar verkligheten genom att betrakta den. (It's a quark thing.)

Hela eftermiddagen klickade jag mig igenom inlägg efter inlägg som kombinerade kvantfysik med attraktionslagen. Jag har inte varit så entusiastisk sen jag kom ner i mina smaljeans för fem år sedan. (The Law of Attraction är f ö ungefär som en diet - rena miraklet i teorin, men svårt att praktisera.)

Golly, tänkte jag. Hur är det möjligt att denna välskrivna, intressanta och ambitiösa blogg är så okänd? Det var som att hitta dörren till Narnia. (Sen insåg jag plötsligt att Blondinbella utnämnde bloggen till en ny favorit för bara några dagar sedan. Not så okänd blogg anymore alltså.)

Eftersom bloggen startade redan 2008 finns det en hel del att läsa in. Och den som inte är road av kvantfysik kan ju läsa texterna om dejting och relationer. Enligt "Bella" är dessa very SATC.

Till bloggen, ett litet smakprov: http://rosaglasogon.se/2011/07/06/vetenskapen-ger-ny-definition-pa-verkligheten/

Och så en liten trudelutt med Edith.

Longbottom.

Tydligen trillar rumpan ner 15 cm med åldern om man inte gör sina squats var dag. Det var i alla fall vad Bodypump-instruktören sa när han spände ögonen i mig idag.

Well, det är därför kjolarna blir längre med stigande ålder också. 

Honking at Men.

Det här med hur människor signalerar olika saker, mer eller mindre medvetet, är ju väldigt intressant. Ibland funderar jag på att omskola mig till psykolog, psykiatriker eller kanske beteendevetare. Men att göra fältstudier från en parkbänk funkar också bra.

Särskilt underhållande är det att betrakta de första trevande kontaktförsöken mellan män och kvinnor. (Den konstellation jag personligen är mest bekant med.) Medan män (oftare) är lite mer rakt på, hemfaller kvinnor (oftare) åt mer subtila signaler, som att slänga med håret. (Personligen har jag aldrig lyckats använda mig av det knepet eftersom min toviga kalufs är omöjlig att slänga med. Den sitter som en hjälm.)

Enligt Monsieur är hårslängande helt enkelt kvinnoversionen av att tuta, och män borde vända sig till hårslängande tjejer i sin närhet och säga:

"Vilken tur att du slängde med håret så där, jag hade ingen aning om att du kände så för mig!"


 

Easy packing.

Jag packar lätt när jag reser. Och fantasilöst. Inför resan till Milano nyligen packade jag två outfits, en något mer vardaglig (min vanliga) och en något mer festlig (min vanliga men med mer glans):

• Två knälånga svarta kjolar (varav en glansig)
• Två par svarta nylonstrumpbyxor (varav ett par glansiga, jag spelar med mina egna regler)
• Två par svarta lågskor (varav ett par i lack)
• Två t-tröjor (en svart och en vit - oklart vilken som är festligast)
• Två cardigans (en beige och en grå - oklart vilken som är festligast)

Det bästa med denna packning är att man kan variera festlighetsnivån på dagens outfit i det oändliga genom doseringen av antalet glansiga plagg.

Milano!

Tjohoo, sono tornata a casa efter några dagar i Milano. Mamma Mia! Jag är så kolhydratladdad att jag är farlig för omgivningen. Som en bröd/nutella/pizza-bomb som när som helst kan brisera.

En ny bekantskap denna resa var fullkornscroissanten från McCafé. Galet god och förstås alldeles oerhört nyttig. Undrar om den finns på Kungsgatan, måste kolla detta asap.

Medan jag fokuserade på det som var ätbart fokuserade Monsieur på shoppingen. Han är en hejare på sånt och mycket mer intresserad av kläder än jag. En liten scarf var allt jag lyckades åstadkomma i världens modemecka.

Däremot är jag väldigt intresserad av att studera människor i kläder. Och jag älskar verkligen hur italienare och italienskor klär sig. Möjligen med undantag för de minimala underkläderna.

Italienare gillar små kallingar.