Pärleporten.

På väg till jobbet härom veckan fick jag se denna byggnad, och helt utan förvarning började jag sjunga på både Barnatro och Pärleporten. Jag fick helt enkelt något religiöst över mig. Lustigt hur man kan associera. En port i just Klarakvarteren känns ju långt ifrån som the gateway to heaven, snarare tvärtom. Men vem vet, där nöden är som störst och så vidare. Och kanske är ett asiatiskt smörgåsbord och en kaffe från Waynes Coffee det närmaste man kan komma himlen på jorden? (Båda inryms i denna lokal om ni undrar.)

I repeat - this is NOT Pärleporten. Quite the opposite.

Yours Truly klipper till.

Monsieur är en stilig kille, men gudskelov å tack ingen flörtis. När han för några månader sedan blev skamlöst raggad på av sin hårfrisörska beslutade han sig för att byta salong - istället för att "ringa henne" som hon ville. (Akta dig du - jag vet var du jobbar.)

Anyways, eftersom Monsieur är lika företagsam som han är flörtig så letade han aldrig rätt på någon ny salong. När nackhåret ett par månader senare flödade som ett vattenfall över skuldrorna föll det därför på Yours Truly att rycka in and save the day. Och det gjorde jag med den äran, om jag får säga det själv. Ingen Björn Axén-nivå direkt, men han blev i alla fall inte skamklippt.

Skamklippt var dock något som jag ofta blev som barn. Innan min mor blev så kallad hemmafru hade hon utbildat sig till hårfrisörska, och nu var jag hennes enda kund. Som de flesta små flickor ville jag ha långt hår, men det ville inte hon. Så fort mitt hår hade växt några centimeter var hon där med saxen och fagra löften om att hon bara skulle klippa topparna. Men för varje gång som lockarna skalades av ner till hårroten blev jag allt svårare att övertala. Någon gång i mellanstadiet bestämde jag mig för att det fick vara nog.

Ja, detta var historien om hur jag tillbringade hela min barndom som snaggad pojkflicka. Mot min vilja, might I add - det finns säkert gott om flickor som vill vara kortklippta.

"Neeej!! Nu klippte du så där kort igen!!" 

Stream of consciousness aka Tankar under en promenad.

Jag har ett 20 minuters window of creativity varje dag. Det infaller under morgonpromenaden till jobbet. Då rämnar boxens väggar må ni tro, den inre monologen är livlig och idéer till nya blogginlägg formligen forsar fram. När kreativitetens källa på detta vis svämmar över gäller det att samla upp allt. Mitt minne läcker som ett såll, så det är inget att förlita sig på, men jag funderar på att börja använda en diktafon. Som Agent Cooper i Twin Peaks.

Ibland lyssnar jag på musik under dessa promenader och just nu är jag inne i en Michael Jackson-period. Det började för några veckor sedan när jag såg ett program om honom som en nyckelperson i musikvideons historia, och nu lyssnar jag alltså varje morgon på Off the wall. Rena föryngringskuren, jag känner mig som tonåring igen. (Ah, 87, 87. Vart har du tagit vägen nu?)

Jag överväger till och med att börja ta en omväg för att hinna lyssna igenom hela skivan. Som det är nu hinner jag bara till halva Girlfriend (spår 6) innan det är dags att kliva in i hissen som tar mig till plan 6 och vuxenvärlden.

Förutom att marschera taktfast till Workin' Day and Night och på så sätt arbeta upp jobbgeisten, ägnar jag rätt mycket energi åt att störa mig på mötande trafikanter som går i bredd och därmed inte lämnar plats åt mötande fellow fotgängare. Eller för den delen går extremt nära mig när det finns gott om utrymme. Awkward, lite som när någon sätter sig på platsen bredvid i en i övrigt tom biosalong. Men eftersom man alltid kan välja hur man ser på sin omgivning, har jag nu beslutat att inte betrakta dessa personer som idioter. Det är i själva verket min exceptionellt magnetiska personlighet som liksom suger till mig människor, like a tractor beam. Trots att de kämpar emot kan de inte annan än gå rakt på mig.

(En gång hände i och för sig det motsatta. Jag mötte tre ganska breda tanter som fyllde upp hela trottoaren. I takt med att avståndet mellan oss minskade tilltog min panik och med blicken mot skyn sände jag ut ett SMS (Save My Soul) och bönföll "I have nowhere to go!!". Precis när jag trodde att mitt liv var över - det var i revypasserarstadiet - skedde ett mirakel. De tre tanterna delade på sig, som Röda Havet, och lät mig passera. And now I'm a believer.)

Men tillbaka till musiklyssnandet. I dagsläget har jag mina iPhoneproppar, men de är uppenbarligen inte designade för att hålla sig kvar i mina öron. For the record vill jag säga att mina öron är en kroppsdel som jag är förbehållslöst nöjd med. De är ursnygga. Välformade och nätta, som små juveler. Förmodligen är de alldeles för fina för ett par iPhoneproppar, och de trilskas konstant. För att ens kunna höra något måste jag ha vänsterproppen i höger öra och vice versa. Men det räcker inte. På senare tid har öronen börjat stöta bort propparna, som en misslyckad transplantation. Jag måste därför bums hitta ett par lurar som kan hålla sig kvar och som både min plånbok och mina öron kan acceptera.

Well, that's all folks. Over and out.

Milanese chic.

När vi var i Milano över jul köpte jag boken La Milanese chic - en italiensk motsvarighet till Parisian chic. Jag har inte läst den än, och nu undrar jag om det är någon idé. Milanochicness är uppenbarligen en färskvara och 2014 är då last season. Jag behöver boken La Milanese chic 2015.

Roman holiday, fast i Milano och utan vespa.

Freudianskt.

I natt drömde tydligen Monsieur att jag var otrogen. Så nu är vi kvitt, för något halvår sedan drömde han nämligen att han var otrogen. Vi lever ett mycket stormigare liv under ytan än i (det som vi tror är) verkligheten uppenbarligen.

Måns nya superkropp.

Nu ska jag berätta hur gammal jag är.

Jag är så gammal, så när jag för några veckor sedan läste på löpsedeln om "Måns nya superkropp" trodde jag att de menade Måns Herngren.

Måns gamla superkropp. Bild från serien S.M.A.S.H. 

För er som är lite yngre kan jag meddela att för 20 år sedan var Måns Herngren 90-talets it-boy.

Och nu en liten trudelutt, närmare bestämt The Creeps intro till ovan nämnda serie. Jag får flashbacks till studenten, olycklig kärlek, Kenzo (Ca sent beau) och smärt midja.

Skrytbygge.

Jag såg detta anmärkningsvärda fågelbo i Tantolunden idag. Att bygga på höjden är tydligen det senaste i fågelvärlden. Förstås är det bara rika och berömda fåglar (ofta inom media) som har råd med sådana nymodigheter, i alla fall om man ska tro bitterkvittrandet från en av parkens blue collar birds.

Tydligen heter byggnaden Trast Tower och har uppförts av någon wannabe bigbird med lånade fjädrar, enligt min källa som vill vara anonym.

Trast Tower. 

Here's looking at you kid!

Nu en hälsning till min läsare på Mauritius: I see you (besöksstatistik ljuger inte) and I rejoice!

Holy shit.

Som alla läsare av bloggen vet är Yours Truly ett stort fan av Camilla Thulin. Inte ens valfri Skarsgård eller Bernadotte gör mig lika starstruck som hon. Och häromdagen rastade hon åter sin hund på gräsplätten framför vårt hus. Det är helig mark nu. Ska vallfärda dit om en stund.

Nu är ju visserligen Mme Thulin en väluppfostrad dam som ser till att hunden inte skräpar ner. Men skulle hon missa det är jag all forgiveness. I would take that dog's crap, wrap it in tinfoil, put a couple of fish hooks on it and wear it as earrings. (Närå, men jag missar ALDRIG ett tillfälle att citera Zoolander.)

Bloggen som Google glömde.

I believe in Google. Google has made my life richer. Men Google verkar inte tro på mig. Av någon anledning är denna blogg omöjlig att hitta.

Why, I ask. Have I done something to offend thee almighty Google? Utsätts jag för prövningar för att min tro ska testas?

Är jag Webb-Job?