Det gåtfulla folket.

Som stadsbo utan vare sig cykel, bil eller helikopter är jag ibland hänvisad till underjorden, och som tunnelbaneresenär är det ett par fenomen jag förundras över. Ett av dem är det gåtfulla s k Ryggsäcksfolket.

Ryggsäcksfolket är, så vitt jag vet, ett vänligt sinnat folk. De rör sig lite sävligt, ofta med en frånvarande och samtidigt sökande blick. Utseendemässigt känns de igen på den ständigt påhakade ryggsäcken. Andra utmärkande drag är lediga kläder, ofta grova skor och en till synes avslappnad attityd till grooming. (OBS, ej den förbjudna sorten.)

Ryggsäckar är för Ryggsäcksmänniskor lite som stövlar är för cowboysare. Man sover gärna med dem på. De är som en förlängning av kroppen, och avlägsnas inte ens i en proppfull tunnelbanevagn i rusningstid. Skulle en puckelryggig (no offence) ta av sig sin puckel? Nope. Och skulle en puckelryggig avstå från att svänga 180 grader för att titta på kartan eller utsikten? Nope. Detsamma gäller en Ryggsäcksmänniska. Det är ingen idé att bli irriterad. Njut istället av att i en adrenalinstinn tunnelbana få känna en fläkt av den där friska skogsmulleinställningen. En gång i tiden hade vi alla den!

Jag vill understryka att alla med ryggsäck inte är Ryggsäcksmänniskor. (På samma sätt som Hermann Hesse menar att alla självmördare inte är Självmördare.) Ibland är det bara omständigheter som gör att vi hamnar där, med en påse på ryggen. Men för en sann Ryggsäcksmänniska handlar det om ett mindset som genomsyrar allt, och där såväl tankar och känslor som handlingar filtreras genom slitstark kanvas.