Vårt hus är hemsökt. Det blev tydligen vetenskapligt belagt för några år sedan i ett av de där programmen som Malin Berghagen leder. Lyckligtvis var det i uppgången till höger som spöket upptäcktes, men nu börjar jag misstänka att det finns ett även i vänstra uppgången där jag bor. Närmare bestämt på våning ett. Och det här spöket har specialiserat sig på att bryta upp relationer.
Jag har en granne på vardera sida, och vartenda par som bott i de lägenheterna de senaste 15 åren har separerat. Flyttbilarna går i skytteltrafik och varje gång en ny förväntansfull familj flyttar in tänker jag i mitt stilla sinne att nu har de inte långt kvar. Efter skratt kommer gråt, som min far brukade säga.
Själv känner jag mig lite som i stormens öga. Inga separationer på länge nu, kanske har min ökade konsumtion av vitlök hållit spöket borta. Eller min samling dammråttor. I don't know. Eller så knyter spöket, as we speak, sin lilla spöknäve, hytter med den och väser: "One of these days, Alice, one of these days. Pow! Right in the kisser!"
Yeah, yeah.. Right to the moon..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar