Åh, gymmet är en sådan smältdegel av olika typer. Precis som i verkliga livet, fast med spandex kan man säga. Kanske är det värt ett blogginlägg att gå in närmare på det.
Precis som i verkliga livet sköter de flesta sig själva och håller relativt låg profil. Men då och då livas stämningen upp av någon loose cannon som bryter helt mot oskrivna gymregler. En som tidigare gjort stort intryck på mig var en discodiva (tänk Lafayette i True Blood, men utan make up) som iklädd minimala tights och maximala hörlurar lekte Studio 54 i en trappmaskin. Han kunde hålla på i en timme och dansa - makalös energi och uthållighet. Först trodde jag att han var påverkad av något, men vem behöver stimulantia med så grymma lårmuskler?
Någon som dock utan tvekan var påverkad var den man jag såg häromdagen, utanför spinningsalen. Också han väldigt dansant, men kanske inte på samma nivå. Iklädd mjukisbyxor och t-shirt, solglasögon och keps var han mer som en 13-åring på sin första skoldans. Vevande armar i kombination med luftkickar, inget man vinner Let's Dance på. Men var och en blir salig på sin fason, och vem är jag att döma? Jag dansar the White Man's Overbite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar