Sopranos ruined me.

Jag har precis skaffat streamingtjänsten HBO Nordic. Netflix alone can't satisfy all my needs, och när det gäller streaming tror jag på öppna relationer. Jag är alltför ung för att binda mig till en leverantör. Det är dock med blandade känslor jag klickar igång ett nytt avsnitt. HBO-introt är för mig så förknippat med mitt livs seriekärlek The Sopranos.

Jag upptäckte serien långt efter dess sista säsong. Men det var kärlek vid första ögonkastet. Jag gick all in, köpte alla boxar och lämnade knappt sängen innan alla sex säsongerna var avklarade. (Möjligen för att rosta lite bröd.)

When all was said and done drabbades jag av en smärre depression. Jag ville inte acceptera att det var över - goddammit, jag ÄLSKADE den serien! Och, in the  face of true love you don't just give up. (Som Chuck Bass säger.)

I ett försök att hålla kvar Tony och de andra i mitt liv såg jag om serien. Sen såg jag om den igen, denna gång för att get it out of my system. När jag inom loppet av ett år sett serien tre gånger kände jag att det fick räcka. Jag kunde inte se den en gång till, inte då. Kanske någon gång i framtiden.

Sedan dess har jag lagt timme efter timme på reboundserier. De flesta orkade jag bara med i ett avsnitt, om ens det. (Det finns så många ointressanta serier out there.) Andra funkade för en stunds förströelse. Då och då stötte jag på en serie som jag verkligen kunde uppskatta, ibland utvecklades det till något djupare.

Nu senast är det True Detective som fångat mitt (och uppenbarligen många andras) hjärta. Den är lysande på sitt sätt och jag vill verkligen ge Rust och Marty en ärlig chans - if they let me.

HBO-introt kommer alltid att förknippas med Sopranos. Och Sopranos kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta. Men när introt nu spelas upp känner jag inte i första hand sorg över det jag förlorat, utan förväntan inför det jag kommer att få uppleva.

The End.