Jag har för länge sedan slutat önska att jag var någon annan, eller mer lik någon annan. Sure, jag kan beundra egenskaper och färdigheter som jag inte har, eller som jag har rätt lite av. Bättre minne. Street smartness. Förmåga att sluta äta när jag är mätt. Grundmurat självförtroende. Slipad argumentationsteknik. Starkt samhällsengagemang. Långa smala ben.
Allt detta skulle förmodligen underlätta och kanske berika mitt liv. Och jag vet att man bör sträva efter att bli sin bästa version. Men.
Jag gillar faktiskt min egen cocktail av olika egenskaper. Lite besk och utspädd kanske, men jag har vant mig vid smaken och den passar mig. (Med längre ben skulle jag t ex se ovansidan av spisfläkten och då skulle jag också behöva bli bättre på att städa, och då är plötsligt hela min personlighet i fara.)
Dessutom, mixar man alla de objektivt (?) bästa egenskaperna, skulle det förmodligen bli som det där montaget med Anistons hår, Jolies läppar, Kidmans näsa m m. I teorin en superkvinna, men i realiteten själlöst och ointressant.
Men, nu svävade jag iväg lite. Det jag egentligen ville skriva var att en person som jag ändå VERKLIGEN beundrar och avundas är Nina Åkestam. Hon verkar så himla smart, begåvad och insiktsfull. Hon har så vettiga åsikter och skriver så välformulerat om dem. Hon är så ung och har både hunnit med en karriär som copywriter OCH påbörjat en som forskare. Mina två drömyrken, utöver världsberömd författare förstås. (Vilket hon säkert också blir.)
Ja, det var väl det. Usch, så deppigt det blev plötsligt. Nu måste jag läsa om tredje och fjärde stycket några gånger medan jag sippar på en utspädd cocktail och tänker på att Long Island Iced Tea kan bli lite too much.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar