Jag var ett skröpligt barn som drabbades av ständiga öroninflammationer och barnsjukdomar. Som tonåring led jag av förkylningar och huvudvärk, sannolikt stressrelaterade. Men som vuxen har jag varit förskonad från dålig hälsa. Jag är verkligen a l d r i g sjuk. Och inte är det för att jag tar hand om mig - tvärtom slarvar jag med det mesta (äter näringsfattigt, sover för lite, skyr frisk luft som pesten). Trots detta lyckas jag undvika allt från förkylningar till influensa och kräksjuka. Jag misstänker att jag har min mors friska bondgener att tacka för detta - de allergistinna akademikergenerna på fars sida hade inte en chans i kampen om min kropp. Men nu har jag plötsligt, helt utan förvarning, råkat ut för den mest brutala förkylning jag någonsin haft. Jag snörvlar, hostar och tuggar halstabletter och ipren som vore det lördagsgodis.
Ironiskt nog bryter denna förkylning ut bara dagar innan min tre månader långa sjukskrivning för utmattning tar slut. Är det hjärnans makt över kroppen, månne? Kanske de slumrande akademikergenerna har utnyttjat en tillfälligt försvagad regim för att göra en coup d'état? Men varför, undrar jag. Vad hoppas de uppnå? Tror de på allvar att jag i händelse av en förlängd sjukskrivning skulle frångå min långa tradition av att konsumera lättsmälta tv-serier för att istället ägna mig åt allmänbildande och berikande studier av klassisk litteratur?
Think again, i så fall.
Btw så är kärleksrelationen mellan Chuck och Blair väl i klass med den mellan Heathcliff och Cathy.
Ja, det är sånt jag funderar på från sjuksängen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar