There - I said it. It's out and I can't get it back in.
Pälskragen är enligt mig det tjusigaste plagget som finns. Den får alla sina bärare att se ut som filmstjärnor. Jag skulle idag inte kunna köpa en äkta pälskrage, men jag har en sedan tidigare som jag ibland plockar fram ur garderoben. Vore den fejk skulle jag bära den varje dag, men den är av kanin.
Att bära äkta päls i någon form är ingen okomplicerad sak. Glädjen av att bära något så klädsamt förtas av det dåliga samvetet. Även om just denna kanin hade levt ett långt och lyckligt liv, med många barn, barnbarn, barnbarnsbarn etc (kaniner hinner nog med ett antal generationer på ett långt liv), dött av ålderdom (men utan gråa hår), frivilligt donerat sin päls till eftervärlden (givetvis mot riklig ersättning som räckte till kanincollege för hela välnärda släkten). Inte ens då skulle jag kunna bära kragen med glädje.
Ibland tänker jag att jag kanske kunde låtsas att den är fejk. Vissa människor kan ju fejk it til' they make it - till slut tror de på sin egen uppdiktade sanning. Tyvärr är jag inte en av dem. Jag är alldeles för misstänksam för att gå på sånt, i synnerhet när det kommer från en så dålig lögnare som jag själv. (Annars kunde det ju vara en behändig talang när jag berättar godnattsagor om mina äkta briljanter, min lysande karriär och min snygga figur.)
Jag skulle gärna vilja avsluta den här historien på samma sätt som Louis CK i klippet nedan (han gillar tanken på att göra goda gärningar, men i slutänden struntar han i det), men tyvärr kan jag inte ens ljuga in the name of dramaturgi. Sanningen är att jag är en slav under mitt samvete. (Även Jante, Luther, koffeinmonstret och aspartamtrollet har mig i sitt våld.)
Det hindrar mig dock inte från att svepa kaninen runt halsen ibland när katten är olydig, spärra ögonen i henne och säga: Är du inte snäll så gör jag en krage av dig. (It can happen.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar