Alltså, det här med ögonfransar. Från att ha varit en icke-fråga för mig, liksom mycket annat utseenderelaterat, har det på senare tid fått en del av min uppmärksamhet.
Det började för några månader sedan då jag mycket spontant och i stundens ingivelse bestämde mig för att testa ögonfransförlängning. Jag har ju aldrig haft några fransar att tala om, men i relation till andra brister har just ögonfransarna inte direkt platsat på tio-i-topp-listan över sådant som skulle kunna förbättras. (Ständig listetta: Gå ner fem kilo.) Sagt och gjort, jag gav det några försök, med påfyllning var tredje vecka. Resultatet blev bra, men ganska snart insåg jag att detta var ett större commitment än vad jag tänkt mig. För verkligt bra resultat skulle det behövas påfyllning varannan vecka. Resten av mitt liv. Didn't sign up for that. Så nu har jag slutat, och kan konstatera att resterna av mina egna fransar efter detta lilla äventyr är en sorglig syn. Jag kan ju alltid hoppas att de växer till sig, annars får jag bära mitt öde med högt huvud och leva vidare med små fransstumpar, androm till varnagel.
Idag kan man förlänga, förtjocka och allmänt förbättra det mesta. Fejkhår, -naglar och -ögonfransar är mer regel än undantag verkar det som. Botox tycks finnas i var mans panna, och så kan man ju skulptera bröst, näsa och mage till perfektion. Fram till för inte så länge sedan tänkte jag att jag måste vara väldigt olyckligt lottad i livets gen-tombola. Det enda som jag under hela min uppväxt kunnat skriva på mitt pluskonto är min relativt tjocka och lockiga hårman, beundrad av många. Men de senaste 10-15 åren har detta ändrats. När jag var ung hade majoriteten av mina jämnåriga typiskt svenskt så kallat fint hår - tunt och flygigt. Idag svämmar gatorna över av unga tjejer med tjockt, midjelångt hår. Hur gick detta till, har jag tänkt. Är dagens skolmat spetsad med öljästtabletter? Till slut insåg jag dock att svaret stavas extensions. Jag har även förundrats över att så många unga tjejer har perfekta näsor - alla kan ju inte födas med det. Även här inser jag att det sällan är goda gener utan snarare god betalningsvilja som ligger bakom.
Jag vill understryka att jag inte har någon bestämd åsikt om denna typ av ingrepp. Å ena sidan är det kanske lite trist att så många eftersträvar samma klonade utseende (långt blonderat hår, stora bröst, liten skidbacksnäsa och restylanefyllda läppar). Å andra sidan gör nog de flesta bara en justering av det de lider mest av. Och det må dem vara väl unt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar