Eftersom jag inte besökt ett systembolag sedan före Krügerkraschen finns det, needless to say, aldrig något vin hemma. Inte heller faller det sig naturligt för mig att gå till bolaget och köpa, det ingår helt enkelt inte i min repertoar. Men idag gick jag utanför min comfort zone. (Det är viktigt att utmana sig själv har jag hört. Man växer som människa.)
På väg tillbaka från lunchen stegade jag alltså beslutsamt in i ett nästan tomt systembolag (på Klarbergsviadukten) och började inspektera vinutbudet. Tydligen är klientelet i Klarakvarteren särskilt förtjust i italienskt vin, för sånt fanns det en himla massa hyllmetrar av. Franskt däremot, not so much. En vänlig herre erbjöd mig lite hjälp, och efter att jag försökt avkoda ord som mustigt, blommigt, strävt, ekigt etcetera, landade jag i två olika flaskor. Ett franskt, strävt och ekigt, och ett kaliforniskt, fruktigt. Hans rekommendationer som jag köpte rakt av. (Beggars can't be choosers.)
 |
| Vinprovning a Casa Christilla. |
Problemet är ju att jag dricker otroligt lite vin. En normal flaska skulle lätt räcka 1-2 veckor om jag inte helt glömde bort den. Men det var den vänlige herren inte riktigt med på. En dag kunde han ge mig. Sen börjar vinet oxidera och smaka annorlunda.
Well, so be it. Någon världsvan livsnjutare är jag tyvärr inte. Kanske i nästa liv? (När jag återföds som glamorös italienska i Rom eller Milano, stenrik och klädd i Dolce&Gabbana från topp till tå.) Men det finns de som är värre.
För drygt tio år sedan var jag på dåvarande systembolaget på Grev Turegatan. När jag satt och väntade på min tur betraktade jag två kvinnor i övre medelåldern, i foträta skor, shorts och ryggsäck, som bekymrat överlade med varandra efter att ha fått beskedet att artikelnumret 4237 (el något liknande) var slut. Till slut enades kvinnorna om att kassörskan kunde "ta något annat med skruvkork". Det är vad jag kallar low maintanance.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar