Poppe, Pavlov och hans katt.

Idag har det regnat hela dagen. Personligen älskar jag regniga dagar, det påminner mig om min barndoms sommarlov. Över huvud taget har jag alltid förknippat regn med just sommarledighet. Jag minns hur jag för kanske tio år sedan beklagade mig över att sommar inte kändes som sommar längre. Och hur jag slutligen insåg att det berodde på frånvaron av regn - svenska somrar hade plötsligt blivit genomgående soliga.

När det regnade om somrarna förr i tiden, tittade jag och min kompis alltid på gamla filmer. Det gick mycket sådant på tv när jag var barn. Oftast medverkade Nils Poppe eller Åke Söderblom. Och Annalisa Ericsson förstås. Klart till drabbning, Blåjackor, Biffen och Bananen, Soldat Bom. Listan kan göras hur lång som helst. Men det var för länge sen, så länge sen. Jag bara undrar, var är de nu? Borde inte SVT värna om den svenska filmkanonen? Fler matinéer åt folket, säger jag. Och fler oldies. (Eller så kanske jag måste släppa sargen.)

Anyways, summan av kardemumman är att sommarregn utlöser en nostalgitripp à la Proust, men även en rent fysisk impuls à la Pavlov att krypa ner under en filt och titta på gamla filmer (vilket Pavlov som bekant ofta gjorde). Så fort jag skrivit klart detta inlägg ska jag kolla om Youtube har något att erbjuda på den fronten.

Men var kommer katten in då, undrar vän av ordning. Ja, det kan man fråga. När jag skrev rubriken tyckte jag att jag har en klockren pavlovsk observation om katten att berätta. Men nu är jag inte så säker längre, och jag orkar inte riktigt bena ut det. Är alldeles för yr i huvudet av sockerchock och vill hellre se en film. Jag skulle ju kunna ändra rubriken till enbart "Poppe och Pavlov", but this is one darling I don't want to kill.

Nedan ett favoritklipp. En väldigt bra låt som jag ofta sjunger själv, dessutom blir jag väldigt sugen på att ta en kurs i stepp också, förutom tango. Kanske var jag en sång- och en danskvinna i mitt förra liv?