Bipollenspaning eller Humlans flykt.

När jag för en tid sedan smakade bipollen (tydligen väldigt nyttigt, och dessutom sött så det funkar utmärkt som topping på chokladstartblandningen) fick jag en sån där Madeleinekaksupplevelse. Minnet slungade mig tillbaka till min barndom, men sen tog det stopp. Eftersom jag inte kunde komma på vad det var smaken påminde om, slungade en förorättad barndom mig tillbaka.

Häromdagen läste jag dock en recension av nämnda superlivsmedel, och där stod bland annat att det smakar som torkad halm luktar. Santo cielo! tänkte jag (lycklig över att både komma på det där med halmen, och dessutom få tillfälle att använda detta nyligen inlärda uttryck).

Till saken hör att jag växte upp på landet, med en stor lada på tomten där grannbonden förvarade torkad hö och halm. Och där hoppades det, vill jag lova. Jag var svart av damm i både öron och näsa varje kväll. Och dessutom sönderriven på armar och ben av alla vassa strån. Även om jag inte åt varken hö eller halm, var jag med andra ord väl bekant med dess doft.

Att hoppa i hö som barn är nog något av det roligaste man kan göra. Att åka i ett hölass är också kul, eller att bara gå byvägen fram och tillbaka med ett enda höstrå mellan framtänderna.

Bombi Bitt. Bild från Sydsvenskan.se.