Herr Gårman.

När man går sex timmar om dagen i en stad kommer man ofrånkomligen att korsa ett antal gator. Efter ett tag är det fullt naturligt att man börjar reflektera över nämnda stads attityd till fotgängare.

En jämförelse mellan Paris och London är här på sin plats.

Det sägs att Paris inte är en stad för rörelsehindrade, och ser man till antalet höga trottoarkanter är jag benägen att hålla med. Men när det gäller övergångsställen är staden närmast exemplarisk. På grund av Monsieurs fotskador hasade vi oss fram i snigelfart, men hade ändå inga problem att hinna över innan det blev rött. (En och annan gamling hasade förbi oss vilket gav en intressant inblick för oss och en egoboost för dem.) Inte heller behövde vi vänta länge på att det skulle bli grön gubbe. Helt klart en fotgängarvänlig trafikkultur. Paris får fem Herr Gårman av fem möjliga.

London däremot. Milda macarons.

För det första var regelrätta övergångsställen med signaler en raritet. Och hade man lyckan att hitta ett tog det evigheter innan det blev grön gubbe. Och när det äntligen blev grön gubbe hann man inte mer än säga "grön gubbe" innan den försvann, lika gäckande som The Elusive Pimpernel. Att som rörelsehindrad ta sig över på utmätt tid var alltså näst intill omöjligt. Kanske är denna skillnad en spegling av tempot i respektive stad. I London göre sig slow walkers icke besvär. Staden får en överkryssad Gårman.

Övergångsställe i London. Bild från wikipedia.