The Sushi Nazi.

I år tillbringade the Christillas julen i Milano, våra drömmars stad där vi ska bo när vi blir stora. (Jag ska bara bättra på språkkunskaperna och bli lite mer "Milanese chic" först.) Det blev mindre av julklappar, julbord, snö och tomtar, och mer av egoshopping, hotellfrukost, pizza i alla tänkbara former (tunn, tjock, rund, fyrkantig), Milanodimma och unga, asiatiska fashionistor vart man än såg.

Vistelsen förflöt rätt smärtfritt sånär som på ett och annat misslyckat restaurangbesök, bland annat på ett av stadens många "asian fusion"-hak under självaste julafton.

Trots en mycket omfattande à la carte-meny verkade all you can eat-buffén för 20 euro vara den enda beställning som accepterades. Minsta antydan till att beställa från menyn bemöttes med rullande ögon, högljudda suckar och ilsket skramlande med allt löst som personalen kunde komma över. Varje fråga om utbudet besvarades med en bekräftelse på att vi beställt buffén. Goddag Yxskaft.

Personalens surrealistiska iver att tvinga på oss buffén överträffades bara av de rigorösa regler som omfattade densamma.

Dels var vi båda tvungna att beställa samma sak - buffé eller à la carte: "two 20 or no 20" mässade den manliga servitören medan hans kvinnliga kollega skramlade hotfullt med besticklådan. Dels belades man med straffavgift om man inte åt upp. Avgiften verkade godtycklig och kunde landa på allt från 5 till 20 euro.

Efter tio minuters allt mer Kafkaartad diskussion (där total surrender, dvs. buffé för båda, verkade vara vår enda utväg) högg vi den gordiska knuten mitt itu, reste oss och gick därifrån. Och när julilskan några minuter senare hade lagt sig landade vi istället på ett italienskt sunkhak där vi i lugn och ro avnjöt en köttbit med potatisklyftor (Monsieur) och en penne arrabiata (Moi). Så slutet gott, allting gott.