Yours Truly köper vin.

The Christillas är ingen vindrickande familj. Monsieur dricker bara cola och vatten, och Yours Truly dricker mest kaffe. Men ibland tänker i alla fall jag att det vore gott med lite rödvin. Ett halvt glas rött och några chokladbitar vid läggdags, det ska man väl sova lugnt och harmoniskt på?

Eftersom jag inte besökt ett systembolag sedan före Krügerkraschen finns det, needless to say, aldrig något vin hemma. Inte heller faller det sig naturligt för mig att gå till bolaget och köpa, det ingår helt enkelt inte i min repertoar. Men idag gick jag utanför min comfort zone. (Det är viktigt att utmana sig själv har jag hört. Man växer som människa.)

På väg tillbaka från lunchen stegade jag alltså beslutsamt in i ett nästan tomt systembolag (på Klarbergsviadukten) och började inspektera vinutbudet. Tydligen är klientelet i Klarakvarteren särskilt förtjust i italienskt vin, för sånt fanns det en himla massa hyllmetrar av. Franskt däremot, not so much. En vänlig herre erbjöd mig lite hjälp, och efter att jag försökt avkoda ord som mustigt, blommigt, strävt, ekigt etcetera, landade jag i två olika flaskor. Ett franskt, strävt och ekigt, och ett kaliforniskt, fruktigt. Hans rekommendationer som jag köpte rakt av. (Beggars can't be choosers.)

Vinprovning a Casa Christilla.

Problemet är ju att jag dricker otroligt lite vin. En normal flaska skulle lätt räcka 1-2 veckor om jag inte helt glömde bort den. Men det var den vänlige herren inte riktigt med på. En dag kunde han ge mig. Sen börjar vinet oxidera och smaka annorlunda.

Well, so be it. Någon världsvan livsnjutare är jag tyvärr inte. Kanske i nästa liv? (När jag återföds som glamorös italienska i Rom eller Milano, stenrik och klädd i Dolce&Gabbana från topp till tå.) Men det finns de som är värre.

För drygt tio år sedan var jag på dåvarande systembolaget på Grev Turegatan. När jag satt och väntade på min tur betraktade jag två kvinnor i övre medelåldern, i foträta skor, shorts och ryggsäck, som bekymrat överlade med varandra efter att ha fått beskedet att artikelnumret 4237 (el något liknande) var slut. Till slut enades kvinnorna om att kassörskan kunde "ta något annat med skruvkork". Det är vad jag kallar low maintanance.

No more Netflix.

Iiiiii!! Jag har sagt upp mitt Netflix-abonnemang.. What now?? Hur ska jag tillbringa mina kvällar? Ska jag läsa böcker? Börja knyppla? Skriva blogg?

Det är oceaner av tid som frigörs. Stora möjligheter, men också stor ovisshet. Kommer jag att förlora mig själv? Netflix har blivit en sån stor del av min identitet. Then again, kanske hittar jag tillbaka till den jag var innan Netflix tog mig i besittning. (Jag minns inte hur jag var då, alla minnen av mig själv är från när jag ligger i sängen, med datorn i knät, och tittar på film.)

Nedan Monsieurs reaktion på detta beslut:

Gudfadern - the mother of all conspiracies.

Only it wasn't. 

Underbart är kort.

I natt lade jag upp en wikipediasida för Bländverk - bloggen. Men tydligen var det någon wikipolis som tyckte den var irrelevant. (Irrelevant? Moi?? Jag känner mig kränkt.)

Men bloggen med Yours Truly, Monsieur och Minea fick i alla fall sina 15 minutes of fame. (Ganska exakt.)

Bloggtoppen.

Bländverk är ju tyvärr inte någon välbesökt blogg. Men finns det liv finns det hopp om en ändring på den punkten. Det skulle dock aldrig falla mig in att anpassa innehållet efter vad den stora massan vill ha - jag är FAKTISKT en konstnär med integritet som bara skapar utifrån inspiration.

Men det är intressant att se vad som lockar, och de senaste dagarna har något inträffat som förbryllar mig.

Inlägget om George Lazenby har seglat upp i den absoluta bloggtoppen och är nu mitt mest lästa inlägg någonsin. Vi snackar 400 procent mer än det genomsnittliga inlägget.

Kan ni begripa? Vadan detta intresse för honom? Det är knappast så att en googlesökning på hans namn leder till min blogg. Har mina läsare månne tipsat om detta inlägg, och i så fall varför?

Glöm det jag sa om integritet och berätta omedelbums hur jag ska göra för att få lika många läsare på alla inlägg.

Jane Austerapi a.k.a Prozac + Austen = Prosten.

Jane Austen är som Prozac i mänsklig form, kan man säga. Om det fanns en Prozacman vore det en kvinna som var Jane Austen helt enkelt. Känner man sig orolig och lite låg så finns det ingen bättre meducin.

Själv brukar jag ta henne i filmformat, men det är en svagare dos som inte räcker så länge och måste fyllas på ofta. Vill man ha en hög och jämn dos är romanform att rekommendera. Det funkar lite som ett Prozacdropp.

Det senaste dygnet har jag närmast missbrukat Prosten (men det är lugnt, jag har hög toleransnivå). Sex timmar av Stolthet och fördom (the Firth edition) samt inte mindre än två versioner av Övertalning. Den senare är min favorit, men går dessvärre lite i moll och måste därför avnjutas i mindre doser om man inte är på topp. För att motverka den effekten har jag parallellt läst den utmärkta romanen Stolthet och fördom och zombier. Garanterad uppåttripp.

Jane Austen ftw.

Flaskdoft och annan parfym.

För en tid sedan var jag på besök hos en väninna. Varje gång jag kommer in i entrén till hennes hus slås jag av att det doftar EXAKT som i fastigheten där mina farföräldrar bodde. En doft som representerar några av mina mer angenäma minnen från barndomen. Jag skulle gärna vilja kondensera och buteljera den doften medan tid finns. Och sniffa på lite då och då.

På tal om parfym var jag på restaurang med två andra väninnor häromdagen (ja, jag är rätt poppis med loads av väninnor). När jag klev in i restaurangen kände jag en stark doft av min egen parfym - Victor & Rolfs Flowerbomb. Jag satte näsan i vädret och sniffade åt alla väderstreck i ett försök att finna källan, och när hovmästaren kom förklarade jag att min parfym vilade som en bombmatta (pun intended) över lokalen. "Doftar din parfym fisksoppa?" frågade han då.

Otroligt roligt tyckte jag och gav extra generöst med dricks. Humor ska belönas.

Fisksoppa à la V&R?

George Lazenby.

Alla vet ju att George Lazenby är den där Bond-killen som bara fick/ville vara med i en film. Och de flesta tycker fortfarande att antingen Roger Moore eller Sean Connery är "den riktiga Bond". (Själv var jag team Moore eftersom jag såg filmerna med honom först, men sen började jag svänga mot Connery. Fast jag har nog gillat både Dalton och Craig mer. Brosnan däremot, nä.)

Anyways, nu händer samma sak med Midsomer Murders.

Som yngre bodde jag hos mina farföräldrar och tvingades ibland sitta igenom ett och annat avsnitt av Midsomer Murders, då med DC Ben Jones som DCI Tom Barnabys sidekick. Jones var ju också med i över 50 avsnitt, vilket är nära hälften av alla som gjorts, så jag bara utgick från att han var the real deal.

När jag sedan beslutade mig för att se alla 105 avsnitt från början insåg jag att sidekicken ursprungligen var DS Gavin Troy. Det kändes förstås helt fel inledningsvis, men minnet är kort - det mesta fejdar bort. Efter några avsnitt var Troy the man. I 30 avsnitt var han "rätt Bond", men så plötsligt! Troy blev befordrad och flyttade till grannbyn. I stället steppade George Lazenby in i DS Dan Scotts skepnad. Men som alla Lazenbysteppar blev den kort, bara två (om än ovanligt långa) säsonger. Jag såg tre avsnitt av femton och hoppade sedan fram till säsong 9 då Midsomer Murders egen Roger Moore - DS Ben Jones - gör entré. 

Men som om det inte vore nog. Om drygt 50 avsnitt byter de ut "M". Mannen från Midsomer himself. DCI Tom Barnaby. Lyckligtvis lurar kusinen John Barnaby i vassen, redo att ta över och föra familjenamnet vidare.

One hit wonderboy.