Som man är klädd blir man hädd, del 2.

Under mitt 20:e levnadsår bodde jag hos mina farföräldrar på Södermalm i Stockholm och studerade molekylärbiologi på Stockholms universitet. Min plan, i den mån jag hade någon, var att forska inom genetik (Mendels ärtor hade gjort stort intryck på mig under gymnasiet) och sedan få Nobelpriset för någon banbrytande upptäckt. Om detta skulle visa sig alltför omständligt var min plan B att bli vetenskapsjournalist (inspirerad av SvD:s Inger Attenstam).

Ganska snart visade det sig dock att jag varken hade tillräckligt starkt intresse eller tålamod för att ens ta mig igenom grundutbildningens 4-5 år av pipetterande i dragskåp och författande av labbrapporter. Men det är en annan historia.

Under min första termin lärde jag i alla fall känna en likasinnad som kom att bli en mycket god vän. Hon var en riktig Södermalmsromantiker och tillsammans besökte vi krogarna runt Nytorget varje lördagskväll (en stor stark var ungefär vad jag klarade ekonomiskt, så några större utsvävningar handlade det inte om). Jag var på den tiden polerad och prydligt klädd i kjol, strumpbyxor, lackskor och kavaj. Det var jag ganska ensam om söder om Slussen. När jag klev in på Kvarnen, Hannas krog eller WC var det alltid någon som tittade misstänksamt på mig. Lyckligtvis smälte min väninna in lite bättre med palestinasjal och grön anorak, och med henne som garant slapp jag bli utkastad för förargelseväckande utstyrsel.

Så småningom började jag dock känna att en makeover var long overdue. När jag fyllde 20 fick jag ett antal pengar av mina farföräldrar, och några dagar senare spenderade jag hela summan på en helt fantastisk skinnjacka som jag hittat i en second handbutik. Till skillnad från mina klädinköp numera, då allt är för litet men kommer sitta perfekt om fem kilo, var denna jacka lite för stor. Den hade varit perfekt för en 10 centimeter längre person, men det hindrade som sagt var inte mig. Patinan var outstanding. Och när jag nästa gång klev in på krogen WC i hörnet Skånegatan / Östgötagatan var jag ON FIRE. Det var som en scen ur Grease.

"Tell me about it, stud."

Yours Truly före och efter. (Sen gick jag  tillbaka till före igen.)

Så småningom fick jag en lägenhet på Östermalmsgatan, men det hindrade inte att jag och väninnan fortsatte med våra lördagsutgångar på Söder. (She wouldn't be caught dead on Östermalm.) En lördag drog jag på mig den magiska skinnjackan och började min vandring tvärsöver stan; Danderydsgatan, Engelbrektsgatan, Norrlandsgatan, Kungsträdgårdsgatan.. Hela tiden kände jag mig märkbart obekväm och insåg snart att this was no country for old skinnjackor. Pensionärer och unga killar med uppfälld pikékrage tittade på mig som om jag antingen skulle råna dem eller dra kniv. Jag blev alltmer illa till mods. Inte ens vid Kungsträdgården med alla påstådda värstingar kändes det bättre. Inte ens i Gamla stan. Men så plötsligt, när jag passerade Slussen och vek in på Katarinavägen, släppte känslan som en ketchupklump. Plötsligt var sliten skinnpaj normen.

Needless to say var det sista gången jag bar denna jacka. Jag insåg att jag är Sandy före makeovern, en diskret Filippa K-tjej med kavaj. Skinnjackan fick förstås följa med när jag efter ytterligare några år flyttade tillbaka till Söder, men den hölls undangömd på vinden. Tills en dag då min dåvarande "pojkvän" (10 cm längre än jag) "lånade" jackan. Senare samma kväll försvann han som en avlöning och kom aldrig mer igen.

Nedan ett klipp från en kväll på Söder: