Som man är klädd blir man hädd a.k.a Flickan med guldsandalerna a.k.a Guldsandalerna och de tre huvudstäderna.

Att hitta skor som både är snygga och bekväma har blivit en av mitt livs största och mest tröstlösa utmaningar. Det och att "komma i form". Det är i princip omöjligt.

Jag har inga orimliga krav - ett par snygga och bekväma sneakers vore tillräckligt till vardags, men inte ens det kan jag hitta. Allt skaver på mina ömtåliga prinsessfötter. När vi for till Paris tidigare i somras hade jag därför enbart med mina smutsiga gympadojjor (och ett par klackskor för akuta situationer då jag bara behövde stå still och vara elegant, exempelvis under vernissagen på Sotheby's). Förhoppningen var att hitta något snyggt och bekvämt på plats i detta skomecka, en förhoppning som kom på skam.

Efter några dagar omgiven av chica parisiskor (no pun intended) blev skammen över mina skodon outhärdlig, varpå jag i ren desperation köpte ett par guldsandaler. Min fotdoktor skulle få ett sammanbrott om hon såg dem men de passade väl in i klädkoden - platta utsmyckade sandaler gick det tretton på dussinet. Very parisienne, helt enkelt.

Goldishoes. Franska sandaler mot svenska betongplattor.

Redan på andra sidan kanalen, i London, var situationen en helt annan. Här kändes jeans och gympadojjor helt överkomligt. Guldsandaler not so much. (Och en solig dag på Mariatorget i Stockholm ska vi inte tala om.)

Historien om guldsandalerna påminner mig om en annan klädhistoria från min ungdom. Historien om skinnjackan. Men den tar vi imorgon.