På tal om rockar så är ytterplagg min stora passion. Andra damer är besatta av skor och handväskor, jag har garderoben full av jackor. (Skor däremot - not so many. Typ två par som jag sliter på i tid och otid.) I mina inköp är jag impulsiv och totalt märkesotrogen. Men hur det nu gått till så upptäckte jag igår att jag har inte mindre än tre jackor från Burberry Brit i samlingen. Samtliga illasittande. För smala över axlarna och för vida i livet.
Som vän av ordning frågar jag mig nu - hur kommer det sig? Hur är dessa Burberry-britter skapta? Som cylindrar? Eller än värre - ölflaskor? Nu tillhör det ju knappast ovanligheten att mina kläder sitter illa, om jag ens kan ha dem. Vanligtvis är de för små redan när jag köper dem eftersom "de kommer bli perfekta när jag gått ner fem kilo". Vad gäller dessa BB-jackor är det nog ingen konst att utöka midjemåttet ytterligare, det verkar vara en naturkraft. Att krympa axelbredden blir svårare.
Och på tal om midjemått såg jag den oväntat utmärkta tv-serien Fleming (The man who would be Bond) igår. Väldigt spännande snubbe den där Ian, mycket mer intressant än Bond. Genom fyra avsnitt à 45 minuter (motsvarande nära 15 år) hade Ian en affär med en gift kvinna innan han till slut, i eftertexterna, gifte sig med henne. Åh tänkte jag - romantiker som jag är - äntligen fick de varandra. Nu kommer de att leva lyckliga i alla sina dar. Men tji fick jag. Några minuters googlande senare var jag smärtsamt medveten om att det gick käpprätt åt pipsvängen. När deras kärleksbarn några månader efter bröllopet förlöstes med kejsarsnitt fick frugan ett otrevligt ärr, och där dog Ians passion. Han ogillade vanställda kroppar, nämligen.
Ack ja. Den kärleken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar