Här sitter man i godan ro, äter sin frukost, surplar sitt kaffe och läser i sin mobil om människor som inte kan säga förlåt. Och plötsligt, mitt i denna fängslande läsning, dyker en annons om bukfetma upp. I ask you!! Jag har förstås googlat på eländet både en och två gånger, men ändå? Ska jag behöva skylla mig själv då? Och kan inte Google - i sin oändliga vishet - förstå att vid denna tidpunkt i Stockholm äter man troligtvis frukost. Och då vill man inte se annonser om bukfetma. Då vill man sleva i sig jordnötssmör utan skam och skuld. Jag gissar att Google är en av dem som inte ber om ursäkt, så någon sådan kan jag nog inte vänta mig. #sorrynotsorry
I övrigt tycker jag att fenomenet att inte kunna be om ursäkt är väldigt fascinerande. Jag är själv motsatsen till en sådan person. För mig är en ärligt menad ursäkt som en detox för själen. En lite mer flyktig ursäkt är som en smidig undanmanöver i en riskabel trafiksituation. Vad ingen ursäkt i de båda fallen är kan ni ju själva föreställa er.
Nä, för mig är ett Sorry bättre är tolv Ave Marias eller Sesam öppna digs. Att det sen (se nedan) tydligen också motar Botox i grind är ju grädde på moset.
Här kan ni läsa hela artikeln i New York Times.
(Alltså, 3 kg på en vecka vore ju inte dumt. Kanske klickar jag ändå och läser om den lilla hemligheten.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar