Ibland lyssnar jag på musik under dessa promenader och just nu är jag inne i en Michael Jackson-period. Det började för några veckor sedan när jag såg ett program om honom som en nyckelperson i musikvideons historia, och nu lyssnar jag alltså varje morgon på Off the wall. Rena föryngringskuren, jag känner mig som tonåring igen. (Ah, 87, 87. Vart har du tagit vägen nu?)
Jag överväger till och med att börja ta en omväg för att hinna lyssna igenom hela skivan. Som det är nu hinner jag bara till halva Girlfriend (spår 6) innan det är dags att kliva in i hissen som tar mig till plan 6 och vuxenvärlden.
Förutom att marschera taktfast till Workin' Day and Night och på så sätt arbeta upp jobbgeisten, ägnar jag rätt mycket energi åt att störa mig på mötande trafikanter som går i bredd och därmed inte lämnar plats åt mötande fellow fotgängare. Eller för den delen går extremt nära mig när det finns gott om utrymme. Awkward, lite som när någon sätter sig på platsen bredvid i en i övrigt tom biosalong. Men eftersom man alltid kan välja hur man ser på sin omgivning, har jag nu beslutat att inte betrakta dessa personer som idioter. Det är i själva verket min exceptionellt magnetiska personlighet som liksom suger till mig människor, like a tractor beam. Trots att de kämpar emot kan de inte annan än gå rakt på mig.
(En gång hände i och för sig det motsatta. Jag mötte tre ganska breda tanter som fyllde upp hela trottoaren. I takt med att avståndet mellan oss minskade tilltog min panik och med blicken mot skyn sände jag ut ett SMS (Save My Soul) och bönföll "I have nowhere to go!!". Precis när jag trodde att mitt liv var över - det var i revypasserarstadiet - skedde ett mirakel. De tre tanterna delade på sig, som Röda Havet, och lät mig passera. And now I'm a believer.)
Men tillbaka till musiklyssnandet. I dagsläget har jag mina iPhoneproppar, men de är uppenbarligen inte designade för att hålla sig kvar i mina öron. For the record vill jag säga att mina öron är en kroppsdel som jag är förbehållslöst nöjd med. De är ursnygga. Välformade och nätta, som små juveler. Förmodligen är de alldeles för fina för ett par iPhoneproppar, och de trilskas konstant. För att ens kunna höra något måste jag ha vänsterproppen i höger öra och vice versa. Men det räcker inte. På senare tid har öronen börjat stöta bort propparna, som en misslyckad transplantation. Jag måste därför bums hitta ett par lurar som kan hålla sig kvar och som både min plånbok och mina öron kan acceptera.
Well, that's all folks. Over and out.
Jag överväger till och med att börja ta en omväg för att hinna lyssna igenom hela skivan. Som det är nu hinner jag bara till halva Girlfriend (spår 6) innan det är dags att kliva in i hissen som tar mig till plan 6 och vuxenvärlden.
Förutom att marschera taktfast till Workin' Day and Night och på så sätt arbeta upp jobbgeisten, ägnar jag rätt mycket energi åt att störa mig på mötande trafikanter som går i bredd och därmed inte lämnar plats åt mötande fellow fotgängare. Eller för den delen går extremt nära mig när det finns gott om utrymme. Awkward, lite som när någon sätter sig på platsen bredvid i en i övrigt tom biosalong. Men eftersom man alltid kan välja hur man ser på sin omgivning, har jag nu beslutat att inte betrakta dessa personer som idioter. Det är i själva verket min exceptionellt magnetiska personlighet som liksom suger till mig människor, like a tractor beam. Trots att de kämpar emot kan de inte annan än gå rakt på mig.
(En gång hände i och för sig det motsatta. Jag mötte tre ganska breda tanter som fyllde upp hela trottoaren. I takt med att avståndet mellan oss minskade tilltog min panik och med blicken mot skyn sände jag ut ett SMS (Save My Soul) och bönföll "I have nowhere to go!!". Precis när jag trodde att mitt liv var över - det var i revypasserarstadiet - skedde ett mirakel. De tre tanterna delade på sig, som Röda Havet, och lät mig passera. And now I'm a believer.)
Men tillbaka till musiklyssnandet. I dagsläget har jag mina iPhoneproppar, men de är uppenbarligen inte designade för att hålla sig kvar i mina öron. For the record vill jag säga att mina öron är en kroppsdel som jag är förbehållslöst nöjd med. De är ursnygga. Välformade och nätta, som små juveler. Förmodligen är de alldeles för fina för ett par iPhoneproppar, och de trilskas konstant. För att ens kunna höra något måste jag ha vänsterproppen i höger öra och vice versa. Men det räcker inte. På senare tid har öronen börjat stöta bort propparna, som en misslyckad transplantation. Jag måste därför bums hitta ett par lurar som kan hålla sig kvar och som både min plånbok och mina öron kan acceptera.
Well, that's all folks. Over and out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar