Kärlek är...

...när man säger till sin Monsieur "gud vilken stor rumpa jag har fått" och han svarar "ja, vad är det för fel på det då?".

Två gringos.

Tidigare under kvällen var jag och Monsieur kattvakt i förorten Liljeholmen. Det var en bra bit från Mariatorget så vi fick åka både tunnelbana och tvärbana. Monsieur var lite orolig för att vi inte skulle hitta tillbaka, men jag tyckte det var spännande. Jag är lite mer äventyrligt lagd och älskar att resa och besöka nya platser!

"Den som gjort en resa har något att berätta", som farfar brukade säga.

It's a dinosaur!

Min känsla när jag igår såg mig själv i spegeln under bodypumppasset.

Lön på italienska.

Om Grekland är demokratins vagga så är Italien kulturens king size bed.

Detta är alltså ett land där man säger "stipendio" om lön.

You gotta love them.

How deep is your love.

Jag är ju helt uppslukad av 70-talet just nu, med serien Romanzo criminale and whatnot. Snart börjar jag väl med bootcut och träskor.

Igår sjöng jag på låten How deep is your love, i tillhörande falsett, varpå Monsieur i ett försök att verka bildad och världsvan kommenterade att det är en av Take Thats låtar.

I don't think so.

Det påminner mig om den gången jag pratade om Beethoven och han sa:

"Beethoven? Hunden?"

(Nä nu ljög jag. Det var faktiskt tvärtom.)

Och så en liten trudelutt med 70-talets Take That.

Dagens glasstips.

Jag hade gärna lagt upp en bild på själva glassen, men den försvann snabbare än en avlöning och tyvärr var det den sista. (Annars hade jag gärna tagit en till.)

Men trust me, den är grym. Bara 25 riksdaler för 3 stycken på Ica. Sååå vääärt, som ungdomarna säger.

Brutti, sporchi e cattivi.

Periodvis ägnar jag all min lediga tid åt att vältra mig i tv-serier. Som nu. Då blir det inga blogginlägg, men ett desto högre diskberg.

För ett par veckor sedan drabbades ju Christilla av ett smärre bakslag då HBO Nordics leverans av nuvarande favoritserien ströps. Men Gud stänger aldrig en dörr utan att öppna ett fönster, och i det tillfälliga tomrummet efter Gomorra - La serie har vi roat oss med en annan italiensk maffiaserie, nämligen Romanzo criminale - La serie. (Båda finns även som film.)

Denna pärla utspelas i Rom på 70-talet och cazzo!! (som de säger i var och varannan mening) vilken scenografi! Allt i serien är helt sjukt autentisk och äkta 70-talsskabbigt, inget romantiserat retrotjafs som i svenska Tillsammans. Detta är hardcore.

PS. Libanese är extremt lik Birk Borkason, fast mörk. Kanske en avlägsen släkting?

Freddo, Dandi och Libanese. Fula, skitiga och elaka.

OLD Spice.

Monsieur gillar fancy stuff, gärna sånt som ingen annan har. Nu har han fallit pladask för parfymen Cartier Déclaration. Fancy schmancy, säger jag. Det må vara Cartier, men det luktar som Old Spice. Inget som får mina livssandar att vädra morgonluft direkt. Men han är obeveklig. Kanske för att han tillhör en generation som inte associerar doften med far- och morfar och därför inte upplever dess stigma.

På tal om stigma är filmen Stigmata med Patricia Arquette en höjdare. Finns på HBO Nordic. Där finns även nya vampyrmedmeraserien Penny Dreadful, som är förvånansvärt bra. En ex-Bond och en ex-Bondbrud i huvudrollerna. Bara det.