Hemma från London och så mycket att berätta! Var ska jag börja..? Jo, jag börjar med vårt besök på Emirates Stadium, Arsenals hemmaarena i London.
För ett lidelsefullt Arsenal-fan som Monsieur är ett besök på ovan nämnda stadium ett måste under varje Londonbesök. Denna gång gick vi (förutom i butiken) även turen som inkluderar ett besök i spelarnas omklädningsrum, pressrummet, spelargången (alltså där spelarna kommer in från bussen, för att sedan gå till omklädningsrummet - vansinnigt intressant), tränarens eget krypin, "Diamond Club", läktaren och avslutningsvis - Arsenalmuseet!!
Monsieur var storögd och salig. Jag förundrades främst över hur spelare som har miljontals kronor i lön, i en sport som säkert omsätter miljarder, måste gå på toa i eländiga bås. Herregud, tänk om någon har ont i magen men inte kan gå när alla hör allt? Tänk er att springa och sparka när man har magknip? Många matcher har säkert förlorats på grund av det. Nej, ge spelarna ordentliga toaletter. Avskärmade, ljudisolerade rum med vattenporl Japan style och doftljus. Gärna en Ferguson, som enligt Al Bundy är toaletternas Stradivarius.
Privacy? Not so much.
Spelarna kan detaljstudera det kvinnliga bäckenet medan de får massage.
Modernt. Från denna plats fick man med hela omklädningsrummet.
Härom dagen gick jag på ett så kallat Body Combat-pass för första gången på säkert fem år. Vansinnigt fierce. Man känner sig grym och boxas i luften mot sin egen spegelbild. Jäklar vilka upper cuts jag fick in på hakspetsen, ett under att jag inte föll ihop.
En annan av deltagarna som tog mycket allvarligt på träningen var en kille som anlände helt klädd i kamouflagekläder. Min första reaktion när han klev in i rummet var "hjälp, en stridis", men så lugnade jag mig och tänkte "whatever rocks your boat". Han kanske bara ville dress for the occasion eller rollspela lite. Go into combat mode.
Ja, sen började alla veva och då fick jag annat att tänka på.
Ja ba "aktaresåruintefårsmakaknogmacka"!
Å sen ba - pow! Värsta uppercutten mitt i nyllet.
Trogna läsare vet ju att jag är en något harig person, i synnerhet när det kommer till crazy people. Därför kommer det nog inte som en överraskning att den starka närvaron av poliser i New York föll Yours Truly på läppen. Trots en ansenlig mängd personer som betedde sig skumt, pratade med Mållgans och skällde på förbipasserande, trippade på droger och annat var jag aldrig skraj. Tvärtom. Däremot beklämd över det stora antalet hemlösa som stretade på i fattigdom och misär.
En annan sak som verkligen var beklämmande - om än av en annan dignitet - var det bristande underhållet av stadens offentliga toaletter (eller restrooms som det ju kallas). Museer, parker, varuhus, flygplatser. Överallt var det ofräscht. Kanske är NY-borna inte så petiga, eller så pudrar de hemma, men uppenbarligen rankas hygien inte lika högt som säkerhet (fair enough).
Dock känns det som att det här finns en potential att slå två flugor i en smäll; hugade hemlösa borde kunna erbjudas arbete som lokalvårdare för stadens offentliga restrooms och behålla avgifterna. Jag skulle gladeligen betala en dollar eller två för att få tillgång till en fräsch toalett.
Lite inspiration.
Min personliga favorit. Stilrent, that's how I roll.
En dag besökte vi Lower East Side för att se what all the fuzz was about. Dessvärre något av en besvikelse för undertecknad plus one. Det är säkert en av de mest "autentiska" på Manhattan, och the place to be. Och barlivet ska tydligen vara aaawesome. (Men sånt är jag för gammal för att uppskatta.) Kort sagt - med allt annat trevligt att se ville vi inte ödsla värdefull tid på att hatta runt bland betong och socialrealism.* Mesta möjliga glam eller charm per vaken timme är mitt motto. (*Troligtvis hade vi bara otur och gick på fel gator.)
LES bjöd dock på en intressant upplevelse. En byggarbetsplats med titthål. Och sånt får inte gå obesett förbi.
"Monsieur, kolla. Ett hål! I väggen!"
"Vad arbetar man med här tro?"
"En byggarbetsplats! Är det en Philips-borr där borta?"
Men vad ÄR det med titthål som är så lockande egentligen? Seinfeld vet.
En bild som väcker många frågor. Får man sedlar tillbaka eller nytvättade och strukna näsdukar? Är det hit man går för att tvätta sina pengar? Är det här man blir "taken to the cleaners"? Sitter det någon på andra sidan och skriver av kortnumret?
Monsieur och jag tittade oförstående på varandra. Knappt hade flyget till New York passerat nollmeridianen förrän vi fick känna på språkförbistringens hårda verklighet.
"Krejps", tänkte jag, och sökte febrilt i ordförrådet. Kunde det vara en variant av grits, grynen som spelar en central roll i tidernas bästa film - Min kusin Vinny? Eller menade hon grapes, alltså vindruvor? Märkligt dock att erbjuda vindruvor som alternativ till omelett.
"Would you like some krejps?"
Efter en kort överläggning föreslog Monsieur att hon kanske menade crêpes, vilket verkade mer rimligt.
"Oh, crêpes", sa jag och log lättat mot flygvärdinnan, varpå det var hennes tur att stirra tillbaka med tom och oförstående min.
Det var tydlig att vi inte skulle komma överens på den här punkten. En sällsynt variant av det klassiska fallet "toma:to" vs "tomejto". Jag fruktade att varken min skolengelska eller fantasi kunde möta de utmaningar vi nu stod inför. Tänk om vi i New York stötte på någon från Brooklyn? Eller Boston? (Båda områden med distinkt dialekt om jag inte är felinformerad.)
Det slutade med att jag valde omelett och Monsieur tog krejpsen. Det var mycket riktigt crêpes, men med äppelfyllning. Mer som en blandning av äppelkaka och crêpes. Kanske hette denna ovanliga blandning faktiskt krejps?
Brooklynbor säger saker:
Joe Pesci om magiska grits:
Snart åker vi dessutom till London, och där är utmaningarna om möjligt ännu större:
Monsieur utvecklas hela tiden. Han vägrar att stagnera. Mest påtagligt är detta om man följer hans märkespreferenser.
När vi träffades 2010 hade han för korta byxor, en för liten höstrock och en för stor vinterrock. Denna vilsna själ kan jag ju inte lämna vind för våg, tänkte jag. Han är i stort behov av stöd och kärlek.
Ja, ni ser ju på tidsaxeln nedan. Han hade inte utvecklats på sex år efter en kort och misslyckad affär med ett par Pradaskor. Fram till dess hade han haft korta meningslösa förhållanden med, ja den typen av märken som man kanske inte har meningsfulla relationer med direkt.
1997-2001: Nike
2001: Lacoste
2002: Boomerang, Canada Goose ("Min första erfarenhet av ordentlig 'stuffing'.")
2003: Polo Sport
2003-2004: Armani, Hugo Boss ("Det första som kändes riktigt vuxet.")
2004: Prada ("Det var passionerat först, lite exotiskt. Sen kändes det nästan lite tacky. Men vi stöter ihop ibland.")
2010: Zegna
2012: Prada, Canali
2014: Allen Edmonds, Pal Zileri
2015: Santoni ("När det räcker med en skymt för att hjärtat ska slå snabbare.")
2016: ???
