Några ord om patina vs batik.

Monsieur har fått vittring på patinerade skor. Detta är något vansinnigt tjusigt enligt honom, och något som förtjänar yttersta högaktning.

Bild från The Shoe Snob Blog.

Under resan till Paris uppsökte vi fler olika butiker som dels sålde färdiga skor, dels patinerade på beställning. På grund av skomakarsemester och korta deadlines blev det dock inget denna gång. Inte heller var vi särskilt lyckosamma när vi försökte förklara konceptet för våra franska vänner. "Är det ungefär som batik?" frågade de. "Hummpf!" gurglade Monsieur högdraget. Han ogilllar allt flum och hippierelaterat. (Observera för övrigt att Monsieurs högdragna/förolämpade min är mycket lik hans besvikna: Besvikelsens anlete.)

"Batik?! I think not! 

Helt fel ute var de inte enligt mig, de franska vännerna. I båda fallen handlar det ju om att måla färg på befintligt plagg. Nedan en liten film om hur man patinerar skor, för den som är intresserad.

Paris: Haute couture och lite mindre flärdfull sådan.

Årets sommarsemester blev en repetition av fjolårets resa till Paris och London (mer om den bland annat här: Vill man va fin får man lida pin, Elefanten i rummet, Paris, je t'aime... moi non plus). De ökända - nu väl ingångna - skavsårsskorna fick följa med, fulla av revanschlusta, och de promenerade sammanbitet och målmedvetet hela sträckan bort till Champs-Élysées och via Eiffeltornet tillbaka till rue de Seine i sjätte arrondissementet. Efter målgång klev ett par loafers in och tog över. (Bra jobbat skorna!)

Nöjda, men trötta, herrskor.

Under vår vistelse i Paris fick vi även möjlighet att besöka Sotheby's inför en auktion av vintage haute couture. Oh, là, là! Tyvärr var jag så fokuserad på den fria champagnen att jag nästan helt glömde fota (orutinerat), men damen nedan gick inte att missa. Kameran älskade henne.

Några av besökarna var lika uppklädda som mannekängerna.
Damen på bilden är förmodligen en excentrisk miljonärska. 

Hatten är en Céline, enligt Monsieur som har bra syn.
Notera väderkvarnen - snygg och praktisk.
Om det blåser för mycket för att bära hatt kan den själv säga ifrån.

Black Santa: I Paris bär även jultomten svart. Här Mme Santas LBD.

Några av kreationerna. Bildens oskärpa tillskriver jag champagnen.

Himmel över London. (Och lite Mr Darcy. Ständigt denne Darcy!)

Nu har Monsieur och jag återvänt från en tio dagars utlandsvistelse. Bland annat var vi i London, men mer om detta i ett senare inlägg. Nu ska det handla om boken Himmel över London av Håkan Nesser.

Boken i fråga är en feting på över 500 sidor, och som trogna läsare vet föredrar jag tunna böcker (Underbart är kort). Trots detta, och trots fler misslyckade försök att ta mig igenom boken tidigare, beslutade jag mig ändå inför semestern för att satsa allt - det var nu eller aldrig. "I shall conquer this, I shall!", sa jag till mig själv, precis som Mr Darcy gjorde den där gången innan han red hem till Pemberley och badade i slottssjön. (Tydligen finns det en staty föreställande honom som badpojke i Hyde Parks Serpentine Lake. Hur kunde jag missa det??)

Mr Darcy i Hyde park. Bild från Digital Spy.

But I digress, som det heter. Tillbaka till Nessers roman.

Sagt och gjort, jag började läsa. Och läste och läste och läste. Och för varje nytt kapitel kunde jag konstatera att jag kände igen det jag läste, även om det tillfälligt fallit i glömska. Denna känsla av déjà lu upphörde aldrig och när jag slog igen boken efter fullbordat värv kunde jag konstatera att jag någon gång tydligen har läst boken men glömt rubbet. Men nu sitter det - repetition är kunskapens moder.

Efter denna maratonläsning tog jag mig an boken Linjen av Elise Karlsson. Föredömligt kort. Endast 200 sidor, dessutom med gott om luft. (Kanske inte så miljövänligt. Förhoppningsvis hade detta träd en lycklig uppväxt ute i det fria innan det fälldes och blev bokpapper.)

En mening per sida. Detta ger mig hopp om att en dag kunna skriva en hel bok.

Badscenen, originalet.




Jag vill också slå ett slag för denna charmiga version.

The icecream that ruined me for all others.

Kyssande glass

Av:  Hjalmar Glassberg

Han kom som en glass.

Vad bryr sig en glass om förbud?

Han kysste din kind,

han kysste allt blod till din hud.

Det borde ha stannat därvid:

du var ju en annans, blott lånad

en kväll i syrenernas tid

och gullregnens månad.

Han kysste ditt öra, ditt hår.

Vad fäster en glass

sig vid, om han får?

På ögonen kysstes du blind.

Du ville, förstås, ej alls

i början besvara hans trånad.

Men snart låg din arm om hans hals

i gullregnens månad.

Från din mun har han kysst

det sista av motstånd som fanns.

Din mun ligger tyst

med halvöppna läppar mot hans.

Det kommer en glass och går:

och hela din världsbild rasar

för en fläkt från syrenernas vår

och gullregnens klasar.

Frissan friserar.

- Jag borde kanske göra lite slingor, sa jag när jag tidigare idag skulle klippa topparna. Jag har ju låtit håret vara i flera år. (= råttfärgad utväxt)
- Nej då, sa frissan. Du har en jättefin hårfärg. Du har en helt naturligt ombre som alla färgar för att få. Du är jätteinne. Gör ingenting!

Ja, jag är så ute att jag är inne. Eller omedvetet medveten. Men förmodligen är det som med klädmode. När 70-talet är inne ska man inte gräva fram sina gamla övervintrade, äkta, näbbstövlar. Man ska ha nyproducerade, oäkta, med bara en antydan till näbb.

Bild från Footwear.se

#Sorrynotsorry.

Här sitter man i godan ro, äter sin frukost, surplar sitt kaffe och läser i sin mobil om människor som inte kan säga förlåt. Och plötsligt, mitt i denna fängslande läsning, dyker en annons om bukfetma upp. I ask you!! Jag har förstås googlat på eländet både en och två gånger, men ändå? Ska jag behöva skylla mig själv då? Och kan inte Google - i sin oändliga vishet - förstå att vid denna tidpunkt i Stockholm äter man troligtvis frukost. Och då vill man inte se annonser om bukfetma. Då vill man sleva i sig jordnötssmör utan skam och skuld. Jag gissar att Google är en av dem som inte ber om ursäkt, så någon sådan kan jag nog inte vänta mig. #sorrynotsorry

I övrigt tycker jag att fenomenet att inte kunna be om ursäkt är väldigt fascinerande. Jag är själv motsatsen till en sådan person. För mig är en ärligt menad ursäkt som en detox för själen. En lite mer flyktig ursäkt är som en smidig undanmanöver i en riskabel trafiksituation. Vad ingen ursäkt i de båda fallen är kan ni ju själva föreställa er.

Nä, för mig är ett Sorry bättre är tolv Ave Marias eller Sesam öppna digs. Att det sen (se nedan) tydligen också motar Botox i grind är ju grädde på moset.

Här kan ni läsa hela artikeln i New York Times.

(Alltså, 3 kg på en vecka vore ju inte dumt. Kanske klickar jag ändå och läser om den lilla hemligheten.)

Frövi - butiken som trotsar all logik.

Trots att Frövi inte kan anses vara något high-end brand, är det sannerligen inget fel på självförtroendet. När jag passerade häromdagen såg jag detta i skyltfönstret: Ett par sneakers för nästan 2000 kronor. Jag häpnade och jag gissar att både Dolce och Gabbana skulle göra detsamma om de visste. För att inte tala om Al Bundy.

Och som om det inte vore nog. När jag i mitt desperata sökande efter bekväma stövlar i våras hamnade på just Frövi, fick jag, på min fråga om öppet köp, svaret EN DAG: En dag??!! (Eller möjligen två, det var över en helg så jag minns inte riktigt.)

Vafalls? Nathalie Schuterman har en dags öppet köp, och Gabucci på Nybrogatan har tydligen inte ens det (enligt Monsieur som är lite mer informerad än jag). Men Frövi? Nä, hör hit polis - det bryts mot Jantelagen. Ett par Fröviskor med D&G-priser?? (Visserligen bara en D&G-sko. På rea. Men ändå. The nerve!)

Det kan förstås vara så att Frövi är retro och superhett. Butiken ligger ju nästan på Söder, så allt är möjligt.

Det är faktiskt ekologisk bomull i snörena. Och olvon.

Midsommar - my story.

Midsommarafton är förmodligen den eländigaste dagen på hela året. Om man inte är barn och bor/är på landet möjligen. För ett barnlöst, traditionslöst par som ogillar att frysa och dricka alkohol är det i alla fall ingen happy occasion. Julafton och nyårsafton är en piece of cake i jämförelse.

För tre år sedan tillbringade the Christillas midsommarafton a casa i Stockholm. Vi tänkte att vi kunde ta en promenad ute i det vackra vädret, avnjuta en glass och kanske titta på en och annan glad midsommarfirare. Men icke. När vi öppnade porten var det som att kliva rakt ut i resterna av ett kärnvapenkrig eller valfri virusattack som utplånat hela mänskligheten. Det fanns inte EN ENDA person inom synhåll. Inga djur heller. Mariatorget med omnejd låg totalt öde.

Lyckligtvis har jag sett mängder av filmer och tv-serier som behandlar just denna typ av situation. Jag konsulterade mina fragmentariska minnen och konstaterade att det var läge att söka andra överlevande. Vi packade ett survival kit bestående av cola, mackor och plåster och begav oss iväg ut. Först styrde vi kosan mot Götgatan och Medborgarplatsen som vanligtvis svämmar över av människor. En kotte stötte vi på. Han var inte ens alkis (till och med de verkar ha planer för midsommar) utan en väldigt obehaglig och skum person med någon slags skurkprofil. I didn't ask.

I ett sista försök att träffa något med ett beating heart gick vi mot Skansen som ju sägs vara ett mecka för barnfamiljer denna dag. Sanning eller myt - jag vet inte. Av någon anledning som jag glömt gick vi aldrig in, utan åt istället vår medhavda matsäck på en gräsplätt på Djurgården. Där kunde vi i alla fall konstatera att kanadagässen är vår tids kackerlackor. De ger inte tappt, dör eller åker ut i skärgården. Men möjligen var det zombiegäss, svårt att säga.

Djupt besvikna och bestörta gick vi genom den öde staden tillbaka till vårt hem där vi låste in oss och väntade på att helgen skulle ta slut.

De följande två åren tillbringade vi istället denna helveteshelg i Nice respektive Paris, men i år tvingas vi uthärda i Stockholm igen. Lyckligtvis har Hemköp Mariatorget öppet varje dag 7-23 året om, så blir vi ensamma, hungriga eller tappar tron på mänsklighetens överlevnad kan vi gå dit. (Handlar vi dessutom för över 500 kronor får vi 50 kronor i rabatt. Alltid något att glädja sig åt.)

Where have all the people gone? Gone to skärgården, everyone.
Oh, when will we ever learn..?

Bild från filmen I am legend. Ingen personlig favorit i genren dock.