Burberrybritter och andra britter. Typ Ian Fleming.

Jag tittade på den brittiska tv-deckaren Shetland häromdagen. Som balsam för själen. (Om man bortser från döingen.) Plötsligt känns fashionabla Milano väldigt avlägset. Nu vill jag bo på en brittisk hed, gärna karg. Klä mig i oljerock och gummistövlar, köra jeep och klappa får.

På tal om rockar så är ytterplagg min stora passion. Andra damer är besatta av skor och handväskor, jag har garderoben full av jackor. (Skor däremot - not so many. Typ två par som jag sliter på i tid och otid.) I mina inköp är jag impulsiv och totalt märkesotrogen. Men hur det nu gått till så upptäckte jag igår att jag har inte mindre än tre jackor från Burberry Brit i samlingen. Samtliga illasittande. För smala över axlarna och för vida i livet. 

Som vän av ordning frågar jag mig nu - hur kommer det sig? Hur är dessa Burberry-britter skapta? Som cylindrar? Eller än värre - ölflaskor? Nu tillhör det ju knappast ovanligheten att mina kläder sitter illa, om jag ens kan ha dem. Vanligtvis är de för små redan när jag köper dem eftersom "de kommer bli perfekta när jag gått ner fem kilo". Vad gäller dessa BB-jackor är det nog ingen konst att utöka midjemåttet ytterligare, det verkar vara en naturkraft. Att krympa axelbredden blir svårare.

Och på tal om midjemått såg jag den oväntat utmärkta tv-serien Fleming (The man who would be Bond) igår. Väldigt spännande snubbe den där Ian, mycket mer intressant än Bond. Genom fyra avsnitt à 45 minuter (motsvarande nära 15 år) hade Ian en affär med en gift kvinna innan han till slut, i eftertexterna, gifte sig med henne. Åh tänkte jag - romantiker som jag är - äntligen fick de varandra. Nu kommer de att leva lyckliga i alla sina dar. Men tji fick jag. Några minuters googlande senare var jag smärtsamt medveten om att det gick käpprätt åt pipsvängen. När deras kärleksbarn några månader efter bröllopet förlöstes med kejsarsnitt fick frugan ett otrevligt ärr, och där dog Ians passion. Han ogillade vanställda kroppar, nämligen.

Ack ja. Den kärleken.

Historiska personligheter och annan rolig historia.

Jag älskar historia och ser gärna dokumentärer om historiska personligheter. Till min stora glädje visar SVT nu en serie som heter just Historiska personligheter.

Att kalla serien djuplodande vore en överdrift. I stället lockar man med snabba klipp, ärtiga historiker och referenser till dagens kändisar, röda mattan, skvallerpress och "blingbling". Förmodligen försöker man tilltala en yngre målgrupp, och självklart får de mig på köpet.

Avsnitten hittills om Henrik VIII, Casanova, Marie Antoinette, Louis XIV, Victoria och Elisabeth I har faktiskt varit underhållande och något lär man sig alltid. Kort sagt är det välinvesterade 22 minuter.

Och när vi ändå är inne på ämnet historia, kan jag efter några avsnitt av Kampen om kronan konstatera att Christopher O'Reagan är för historiska dokumentärer vad Björn Ranelid är för skönlitteratur. Han är lite för fokuserad på formulering och framtoning för min smak. Jag föredrar historienördar som sprutar ur sig såväl anekdoter som siffror i stället för att svepande konstatera att det utanför Poltava dog fler "än någon orkar tänka på".

Marie Antoinette m fl presenteras med lösnummersäljande rubriker:
http://www.svtplay.se/video/2548742/historiska-personligheter

Christopher O'Reagan rynkar sin släta panna och uttalar fler ord, färre siffror:
http://www.svtplay.se/kampen-om-kronan

Lost and found.

It was lost but now it is found. Den förlupna chokladkakan har återvänt. Tydligen glömde jag inte den i butiken trots allt.

När jag igår skulle göra ugnspannkaka med bacon hittade jag chokladkakan mellan två paket djupfryst bacon. Där låg den och darrade, ömsom av skräck och ömsom av köld.

Hade det varit något annat livsmedel hade jag nog straffat det omedelbart, kanske genom att äta det till middag. Men jag är svag för chokladkakor och ger dem ofta lite special treatment. Jag lät den därför tina i lugn och ro för att sedan återförenas med sina fyra kompisar i kylskåpsdörren. Jag kommer till och med att äta den sist, because I love it the most.

Glädje och sorg.

Den oväntade glädjen när favoritchokladen är på extrapris - 2 för 40 kr (jmfr normalpris 23,90 kr/st). En glädje som eskalerar till eufori när kvittot visar att extrapriset i själva verket var 2 för 32 kr. Och hur lyckan sedan obarmhärtigt krossas när man kommer hem och inser att man glömt den ena - den godaste - chokladkakan i kassan.

"Look out, everybody, I'm working with coffee."

Att köpa kaffe på Södermalm är något högst märkvärdig. Oavsett om man vill ha en kopp kaffe på plats eller bara en påse bönor to go. Är baristan/kaffehandlaren 2010-talets apotekare?

Stora Träningsinlägget.

Efter tre månader utan någon aktivitet lyckades jag igår släpa mig till SATS. Kanske en dödsryckning innan detta träningsår går i graven.

Under min korta sejour på träningscykeln roade jag mig med att läsa SATS medlemstidning. Nedan notis om mat som kan ge samma effekt som träning var synnerligen intressant. Forskningen sker dessutom på ett "institut i Schweiz"! Tänk att de finns, jag trodde det var en reklammyt. (Men det gäller kanske bara "oberoende" institut.)

Nyheten att muskulösa möss har mer KAT i musklerna var också ganska kul tycker jag. Men så är jag ju rätt lättroad när jag sitter på en träningscykel.

Tonfisk är godis.

Vi är många som frågar oss hur i all sin dar kvinnorna i Milano håller sig så slanka. Well fundera no further. Under ett besök i den lokala matbutiken visade det sig att där godishyllan normalt finns, alltså vid kassan, har man istället ett imponerande utbud av tonfisk.

Italiensk godishylla.

Och nedan en liten trudelutt på temat "His name is Tuna. He's from Milano".

The Sushi Nazi.

I år tillbringade the Christillas julen i Milano, våra drömmars stad där vi ska bo när vi blir stora. (Jag ska bara bättra på språkkunskaperna och bli lite mer "Milanese chic" först.) Det blev mindre av julklappar, julbord, snö och tomtar, och mer av egoshopping, hotellfrukost, pizza i alla tänkbara former (tunn, tjock, rund, fyrkantig), Milanodimma och unga, asiatiska fashionistor vart man än såg.

Vistelsen förflöt rätt smärtfritt sånär som på ett och annat misslyckat restaurangbesök, bland annat på ett av stadens många "asian fusion"-hak under självaste julafton.

Trots en mycket omfattande à la carte-meny verkade all you can eat-buffén för 20 euro vara den enda beställning som accepterades. Minsta antydan till att beställa från menyn bemöttes med rullande ögon, högljudda suckar och ilsket skramlande med allt löst som personalen kunde komma över. Varje fråga om utbudet besvarades med en bekräftelse på att vi beställt buffén. Goddag Yxskaft.

Personalens surrealistiska iver att tvinga på oss buffén överträffades bara av de rigorösa regler som omfattade densamma.

Dels var vi båda tvungna att beställa samma sak - buffé eller à la carte: "two 20 or no 20" mässade den manliga servitören medan hans kvinnliga kollega skramlade hotfullt med besticklådan. Dels belades man med straffavgift om man inte åt upp. Avgiften verkade godtycklig och kunde landa på allt från 5 till 20 euro.

Efter tio minuters allt mer Kafkaartad diskussion (där total surrender, dvs. buffé för båda, verkade vara vår enda utväg) högg vi den gordiska knuten mitt itu, reste oss och gick därifrån. Och när julilskan några minuter senare hade lagt sig landade vi istället på ett italienskt sunkhak där vi i lugn och ro avnjöt en köttbit med potatisklyftor (Monsieur) och en penne arrabiata (Moi). Så slutet gott, allting gott.