I told ya!! Didn't I tell ya?

När Monsieur ska skriva terminstenta, har pluggat ovanligt mycket, känner sig ovanligt förberedd och dessutom har gott om tid på sig.
Och ändå måste sova extra länge och ta sista möjliga pendeln till Uppsala. Och den förstås inte går i tid på grund av whatever reason.

The fickleness of men.

The Cristillas utvärdering av restauranger i London.

Att äta i London är sannerligen inget för fattiglappar. Nu är det kanske inte så fint att prata pengar, men mitt alter ego Yours Truly har inga spärrar och ingen uppfostran.

Nedan följer en kort presentation av några av de restauranger vi besökte. Självklart åt vi på en massa fler ställen: Underbar indisk mat på ett ställe i Soho. Grym pizza, också i Soho. Äcklig libanesisk mat någonstans i Mayfair. Underbar vietnamesisk i Chelsea. Fruktansvärd överkokt pasta på Jamie's Italian. Och förstås engelsk frukost på Regency Cafe.. Men följande ställen representerar the worst of times and the best of times.

Sexy Fish
Väldigt hipp restaurang. Väldigt cool inredning. Totally inne. Vilket förmodligen är anledningen till att de kan sälja två (2)(!!) laxnigiri för 150 kronor. Helt stört. Mitt känsloliv passerade revy när jag fick in assietten. Chock. Förnekelse. Ilska. Resignation. Acceptans. (En timme senare gick vi till Five Guys och åt en burgare, se längre ned.)

Sexy? Maybe. Fishy? Definitely!

Sketch (The Gallery)
Vansinnigt tjusig inredning i rosa sammet. Maten var däremot inget att hurra för. Förrätterna såg visserligen intressanta ut, men vi gick som vanligt direkt på varmrätterna och de var tristare än torkande färg. Notan grotesk. Intressant Londonfakta: vatten och drinkar kostar multum, vin däremot helt överkomligt. (Möjligen hade deras afternoon tea varit gott och prisvärt.)

Inredningen det mest aptitliga på The Gallery.
I could eat those chairs!

Eftersom inredningen var behållningen kan man förslagsvis ta en drink i rummet The Glade bredvid (också underbar inredning) och kika in i matsalen för att uppleva den rosa drömmen.

The Glade med The Gallery i bakgrunden.

Sushisamba
Now we are talking. Kanske den godaste sushi jag någonsin ätit och definitivt prisvärd. Före middagen besökte vi takbaren där jag drack ett av de godaste rödvinen någonsin. Tyvärr var Monsieurs foto på etiketten så suddigt att jag inte kan identifiera det. (Han hävdar att hans cola var spetsad och jag måste hålla med om att den smakade lite märkligt.)

Sushisambas bar med restaurangen i bakgrunden.

Five Guys
Now we are talking - again. De godaste burgarna jag ätit. (Och vi har provat oss igenom rätt många denna sommar.) Valmöjligheterna! Portionsstorlekarna! Ät där, säger jag bara. Där slickade vi våra sår efter Sexy Fish och lade en stabil grund inför besöket på Sushisamba. (Vi ville inte ta några risker.)

Burgaren med bacon och ost var min favorit..

Old time selfies. (Yours Trulys dag.)

Efter att jag hade accepterat en dag på Emirates Stadium var det inga problem att få med Monsieur på en museidag. Inte mindre än tre museer kunde jag deala till mig: Tate Britain, Tate Modern och National Portrait Gallery. Personligen är jag inte så intresserad av modern konst, gamla dammiga porträtt däremot!

Och vad kan man säga. Tillgjorda poser och självförhärligande attribut är sannerligen inget nytt för nutidens selfie-era. Det tog bara lite längre tid att få till det förr.

Sir Brook Boothby gör sitt bästa för att verka tankfull och djup.
"Här ligger jag sådär naturligt utsträckt i naturen och tänker på väsentligheter.
(Förresten, ser min rumpa stor ut i den här vinkeln?)"

Lady Elizabeth Grey vill gärna framhäva sina nyuppuffade behag.
"Gud så blek jag är! Kan vi lägga på ett filter? Och håret - gud så frissigt!
Går det förresten att göra urringningen lite djupare?"

Mer om dessa konstverk här:

Sir Brooke Boothby 

Lady Elizabeth Grey

Hard Rock Cafe - not so hard rock?

Jag har aldrig begripit mig på fenomenet Hard Rock Cafe, och efter att ha sett denna skylt från Old Park Lane i London är jag ännu mer förvirrad. Jag trodde det var ett hak för hårdingar - vadå inga kärnvapen??

"Bara ett litet? För personligt bruk och självförsvar..?"

"Let's have a cup of tea."

Självklart besökte vi (och 40 asiatiska turister som förmodligen också sett filmen Layer Cake) Regency Café där nedan scen inte upprepades. (Men hade Monsieur kommit med en kopp te istället för morgonkaffet vet jag inte vad som kunde ha hänt.)

 

Yours Truly drar från brottsplatsen.
"I won't be around for a while!"

Kaféet kan för övrigt rekommenderas. Rejäla engelska frukostar och bryggkaffe för en spottstyver. Och ägaren själv är värd en mässa. Inte nog med att hon jonglerade en uppsjö olika beställningar (kombinationerna av korvar och bönor och bacon och annat som erbjöds var legio!) växlade hon även mellan denna roll och den som utropare av färdiga rätter. Här snackar vi magstöd. För min inre blick föreställde jag mig utroparen som en 45-årig fotbollshuligan/hamnarbetare tills dess att Monsieur påpekade att det var den spensliga 40-something-damen som hade en sådan imponerande röstvolym.

I klippet nedan hörs ägaren ropa ut några färdiga rätter, men filmen gör henne inte rättvisa. Den rösten måste upplevas på plats.

The Bodyguard and the Moviestar.

Monsieur är en sällsynt stilig och vältränad man, vilket gör att människor ibland tror att han är fotomodell. Mig är det ingen som misstar för fotomodell, möjligen en gullig maskot som hänger på hans arm. Men i London fick jag upprättelse må ni tro. När vi strosade Bond Street fram, jag iklädd mina största och svartaste glasögon och han en halvmeter bakom på grund av skoskav, var det en man som kallade honom min bodyguard. (Vilket enligt mig implicerar att jag är en viktig kändis i behov av skydd.) Jag växte säkert en halv centimeter och återfick under en kort stund alla 162 cm i strumplästen som jag hade innan jag började krympa.

Och så tänkte jag att det är hög tid att se om filmen Bodyguard. Soo aaamazingly romantic - precis så har vi det!



En annan gammal goding på temat.

Arsenal. (Monsieurs dag.)

Hemma från London och så mycket att berätta! Var ska jag börja..? Jo, jag börjar med vårt besök på Emirates Stadium, Arsenals hemmaarena i London.

För ett lidelsefullt Arsenal-fan som Monsieur är ett besök på ovan nämnda stadium ett måste under varje Londonbesök. Denna gång gick vi (förutom i butiken) även turen som inkluderar ett besök i spelarnas omklädningsrum, pressrummet, spelargången (alltså där spelarna kommer in från bussen, för att sedan gå till omklädningsrummet - vansinnigt intressant), tränarens eget krypin, "Diamond Club", läktaren och avslutningsvis - Arsenalmuseet!!

Monsieur var storögd och salig. Jag förundrades främst över hur spelare som har miljontals kronor i lön, i en sport som säkert omsätter miljarder, måste gå på toa i eländiga bås. Herregud, tänk om någon har ont i magen men inte kan gå när alla hör allt? Tänk er att springa och sparka när man har magknip? Många matcher har säkert förlorats på grund av det. Nej, ge spelarna ordentliga toaletter. Avskärmade, ljudisolerade rum med vattenporl Japan style och doftljus. Gärna en Ferguson, som enligt Al Bundy är toaletternas Stradivarius.

Privacy? Not so much.

Spelarna kan detaljstudera det kvinnliga bäckenet medan de får massage.

Modernt. Från denna plats fick man med hela omklädningsrummet.

Vi fara till Sahara! (London)

Stay tuned för full rapport.

Body Combat.

Härom dagen gick jag på ett så kallat Body Combat-pass för första gången på säkert fem år. Vansinnigt fierce. Man känner sig grym och boxas i luften mot sin egen spegelbild. Jäklar vilka upper cuts jag fick in på hakspetsen, ett under att jag inte föll ihop.

En annan av deltagarna som tog mycket allvarligt på träningen var en kille som anlände helt klädd i kamouflagekläder. Min första reaktion när han klev in i rummet var "hjälp, en stridis", men så lugnade jag mig och tänkte "whatever rocks your boat". Han kanske bara ville dress for the occasion eller rollspela lite. Go into combat mode.

Ja, sen började alla veva och då fick jag annat att tänka på.

Ja ba "aktaresåruintefårsmakaknogmacka"!
Å sen ba - pow! Värsta uppercutten mitt i nyllet. 

New York - the city of plenty.

Trogna läsare vet ju att jag är en något harig person, i synnerhet när det kommer till crazy people. Därför kommer det nog inte som en överraskning att den starka närvaron av poliser i New York föll Yours Truly på läppen. Trots en ansenlig mängd personer som betedde sig skumt, pratade med Mållgans och skällde på förbipasserande, trippade på droger och annat var jag aldrig skraj. Tvärtom. Däremot beklämd över det stora antalet hemlösa som stretade på i fattigdom och misär.

En annan sak som verkligen var beklämmande - om än av en annan dignitet - var det bristande underhållet av stadens offentliga toaletter (eller restrooms som det ju kallas). Museer, parker, varuhus, flygplatser. Överallt var det ofräscht. Kanske är NY-borna inte så petiga, eller så pudrar de hemma, men uppenbarligen rankas hygien inte lika högt som säkerhet (fair enough).

Dock känns det som att det här finns en potential att slå två flugor i en smäll; hugade hemlösa borde kunna erbjudas arbete som lokalvårdare för stadens offentliga restrooms och behålla avgifterna. Jag skulle gladeligen betala en dollar eller två för att få tillgång till en fräsch toalett.

Lite inspiration.

Min personliga favorit. Stilrent, that's how I roll.

Looking through holes.

En dag besökte vi Lower East Side för att se what all the fuzz was about. Dessvärre något av en besvikelse för undertecknad plus one. Det är säkert en av de mest "autentiska" på Manhattan, och the place to be. Och barlivet ska tydligen vara aaawesome. (Men sånt är jag för gammal för att uppskatta.) Kort sagt - med allt annat trevligt att se ville vi inte ödsla värdefull tid på att hatta runt bland betong och socialrealism.* Mesta möjliga glam eller charm per vaken timme är mitt motto. (*Troligtvis hade vi bara otur och gick på fel gator.)

LES bjöd dock på en intressant upplevelse. En byggarbetsplats med titthål. Och sånt får inte gå obesett förbi.

"Monsieur, kolla. Ett hål! I väggen!"

"Vad arbetar man med här tro?"

"En byggarbetsplats! Är det en Philips-borr där borta?"

Men vad ÄR det med titthål som är så lockande egentligen? Seinfeld vet.

 

Pengatvätt?

En bild som väcker många frågor. Får man sedlar tillbaka eller nytvättade och strukna näsdukar? Är det hit man går för att tvätta sina pengar? Är det här man blir "taken to the cleaners"? Sitter det någon på andra sidan och skriver av kortnumret? 

Kemtvätt och bankomat i ett. Inga konstigheter.

Would you like some [krejps]?

"Would you like omelette or krejps?"

Monsieur och jag tittade oförstående på varandra. Knappt hade flyget till New York passerat nollmeridianen förrän vi fick känna på språkförbistringens hårda verklighet.

"Krejps", tänkte jag, och sökte febrilt i ordförrådet. Kunde det vara en variant av grits, grynen som spelar en central roll i tidernas bästa film - Min kusin Vinny? Eller menade hon grapes, alltså vindruvor? Märkligt dock att erbjuda vindruvor som alternativ till omelett.

"Would you like some krejps?"

Efter en kort överläggning föreslog Monsieur att hon kanske menade crêpes, vilket verkade mer rimligt.

"Oh, crêpes", sa jag och log lättat mot flygvärdinnan, varpå det var hennes tur att stirra tillbaka med tom och oförstående min.

Det var tydlig att vi inte skulle komma överens på den här punkten. En sällsynt variant av det klassiska fallet "toma:to" vs "tomejto". Jag fruktade att varken min skolengelska eller fantasi kunde möta de utmaningar vi nu stod inför. Tänk om vi i New York stötte på någon från Brooklyn? Eller Boston? (Båda områden med distinkt dialekt om jag inte är felinformerad.)

Det slutade med att jag valde omelett och Monsieur tog krejpsen. Det var mycket riktigt crêpes, men med äppelfyllning. Mer som en blandning av äppelkaka och crêpes. Kanske hette denna ovanliga blandning faktiskt krejps?


Brooklynbor säger saker:



Joe Pesci om magiska grits:



Snart åker vi dessutom till London, och där är utmaningarna om möjligt ännu större:

The evolution of man.

Monsieur utvecklas hela tiden. Han vägrar att stagnera. Mest påtagligt är detta om man följer hans märkespreferenser.

När vi träffades 2010 hade han för korta byxor, en för liten höstrock och en för stor vinterrock. Denna vilsna själ kan jag ju inte lämna vind för våg, tänkte jag. Han är i stort behov av stöd och kärlek.

Ja, ni ser ju på tidsaxeln nedan. Han hade inte utvecklats på sex år efter en kort och misslyckad affär med ett par Pradaskor. Fram till dess hade han haft korta meningslösa förhållanden med, ja den typen av märken som man kanske inte har meningsfulla relationer med direkt.

1997-2001: Nike
2001: Lacoste
2002: Boomerang, Canada Goose ("Min första erfarenhet av ordentlig 'stuffing'.")
2003: Polo Sport
2003-2004: Armani, Hugo Boss ("Det första som kändes riktigt vuxet.")
2004: Prada ("Det var passionerat först, lite exotiskt. Sen kändes det nästan lite tacky. Men vi stöter ihop ibland.")
2010: Zegna
2012: Prada, Canali
2014: Allen Edmonds, Pal Zileri
2015: Santoni ("När det räcker med en skymt för att hjärtat ska slå snabbare.")
2016: ???

Favorit i repris: Summer holiday!

Idag börjar sommarlovet! Take it away DeeJay Sven!
(De skulle också till London och New York Citey!)

Tjusiga kändisar.

Fjärran vore det mig att kommentera mina medsystrars utseenden. Eller medbröders. Med det sagt vill jag ändå säga att en del filmstjärnor faktiskt (enligt min personliga åsikt) har blivit ännu tjusigare med åren.

För att bara nämna några:

Jennifer Aniston

Julianne Moore
Sandra Bullock
Demi Moore

Julia Roberts
Gillian Anderson

Hugh Laurie
Madonna

Jennifer Lopez

(Monsieur vill även nominera sin stora ungdomskärlek Morgan Fairchild.)

Att hitta rätt hårfärg och frisyr, makeup och ögonbrynsform verkar centralt. (Kanske också några små, men väl valda snitt med knifven och rätt stylister.) Eller är det bara en inre mognad, frid och harmoni som lyser igenom?

Är det Lancômes förtjänst?

Poor man's Hyde Park.

Som trogna läsare vet väntar en amaaazing summer för the Christillas. Bland annat en tripp till Nevjårk. Yours Truly har ju varit där (en gång var jag där två gånger, en metagrej, jag berättar sen) men för Monsieur är det första gången på andra sidan pölen.

Till skillnad från mig brukar han göra en del research inför våra resor. Så även denna gång. Bland annat har han via Google street view redan besökt halva Manhattan och via Youtube specialstuderat Central Park, eller "poor man's Hyde Park" som han kallar den. (Han är väldigt förtjust i Hyde Park, så kanske lite partisk.) Han lyste dock upp när han häromdagen hittade bilder på ekorrar i Central Park. Parker med ekorrar är tydligen något bra. (Finns förstås i Hyde Park.)

Hemlös ekorre i Central Park, efter en natt på parkbänken.
(Bild: thedodo.com)

Snow Brown.

Hy vit som snö. Fläckar röda som blod. Hår svart som ebenholts. Det skulle kunna vara en beskrivning av mina ben. (I ärlighetens namn är de inte alls håriga, men smålögner och konstnärlig frihet är ju ett motto för denna blogg.)

Bleka är de dock. Men hör och häpna, på väg till jobbet häromdagen mötte jag en tjej med ben så vita att de liksom försvann mitt framför ögonen. Det var som att titta mot två svarta hål - fast vita.

Anyways. För att slippa solarium och spraytan investerade jag i måndags i en tub lycka (old school) - brun utan sol. Helt otroligt, redan efter en smörjning var jag svagt lattefärgad och lite glittrig. I was so damn hot! (Precis som Hanzel.) I could just drink myself up! (Som trollkarlen i Indialand.)

Så nu kämpar jag på. Smörjer nästan dagligen på de kroppsdelar som kan tänkas visas upp i sommar, det vill säga armar och ben. Bålen har hittills sluppit smörj, men skulle jag drabbas av plötslig magsjuka eller grav kaloriresistens kanske det skulle kunna bli aktuellt senare i sommar.

Så nu vet ni. Projekt Solbränna är i full gång.

Bond. Lotta Bond.

I min ungdom närde jag länge en fantasi om att bli en kvinnlig James Bond. Jag läste ryska (mycket svårt att lära sig om man inte har någon att prata med), tog en kurs i pistolskytte (men var alltför rädd för skarpladdade vapen, och hagel verkar inte bita på ryssen/Spectre/valfri skurk), testade fäktning (en lektion i svettig lånekostym + visir avskräckte mig dessvärre för evigt) och funderade på om det var nödvändigt att ta dykarkort eller om goda färdigheter i snorkling kunde räcka.

Kort sagt - jag gjorde allt i min makt innan jag slutligen resignerade, konstaterade att livet som hemlig agent inte riktigt var min grej och därför bytte fokus.

Efter många år som understimulerad webbredaktör har min äventyrslystnad emellertid börjat göra sig påmind. Man kan ta kvinnan från bonden, men inte Bonden ur kvinnan, som jag brukar säga. Jag känner åter ungdomens längtan efter att leva on the edge, för kung och fosterland. Skydda världen mot diverse.

Mot bakgrund av detta har jag beslutat mig för att gå med i Lottakåren. Min första insats blev att närvara vid våravslutningens middag. Det skötte jag med den äran, om jag får säga det själv. Jag dinerade som om jag inte gjort annat, vilket ju (som trogna läsare vet) inte är så långt från sanningen. Och nu när denna initieringsrit är avklarad ser jag fram emot en lång semester och sedan nya tag i höst. Då vill jag prova på att laga mat med spritkök och sova i tältsäng!

Yours Truly kokar kaffe.